Musik som bara är musik är inte mycket till musik.
Så fyrkantigt skulle nog aldrig Ingmar Glanzelius uttrycka sej, men just detta har han skrivit om ända sen jag i slutet av 60-talet började läsa hans musikartiklar (först i Göteborgs Posten och senare i Dagens Nyheter): allt det som inte är musik i musiken.
Om livet och människan i musiken; oftast men inte alltid den musik som kallas jazz.
Boken ”Sjätte sinnet är ditt” med tillägget ”Om jazz som personlig spegling” (Atlantis) innehåller recensioner och andra musiktexter från de senaste tjugofem åren. Poeten och författaren Staffan Söderblom har valt texterna.
Ursäkta, det här jäkla bokomslaget ser ju inte klokt ut. Men det går inte att skanna! Jag hatar guldfärg på omslag! Skannrar gillar inte sånt.
Själv vill Glanzelius helst inte läsa sina texter. På 50-talet bytte han instrument från saxofon till skrivmaskin. Säkert har orden och meningarna knackats ner med möda, men tankarna och funderingarna är också födda i stundens ingivelse. Hans artiklar är som jazzsaxofonistens improvisationer.
(Jazz)musiker brukar antingen hata eller älska Glanzelius. Det är inte konstigt. Han skriver ju inte om musikens yta – hur musiken låter – utan dess innehåll. Han kritiserar inte musiken eller ens musikern utan människan. Det är fräckt, på gränsen till oförskämt, och jag förstår att det kan vara svårt att ta.
En musikskribent bör vidareutbilda sina läsare i musik,men Ingmar Glanzelius gör något svårare och mer: han försöker vidareutbilda både sej själv och läsarna i detta som kallas Livet. Han är ingen jazzkritiker utan en livskritiker.
Med nöje och fördjupad kunskap om musiken och livet har jag läst om hans möten med t ex Charlie Parker, Keith Jarrett, Jimi Hendrix, Leonard Cohen och en pianostämmare. Men allra mest greps jag av en kort liten text om Ingmars mamma.
För liksom hans jazzartiklar handlar mer om livet än om jazz, så skriver Ingmar Glanzelius allra mest om jazz när artiklarna inte alls handlar om musik.
(Publicerat i tidskriften Fönstret 1995)
Erikssons kultursidor 