Jag ser randiga åkrar redan i mars. Det blåser hårda kastvindar från EU. Dimman ligger tung över Atens kullar. Sapho fäller syrliga tårar idag. Jag landar på en måndag, det är alltid en måndag.
Ett par veckor har jag levt ett stilla stipendieliv i Ariane Wahlgrens hus vid foten av Filipapposkullen, gått upp- och nedför de 104 trappstegen till Drakougatan 44, lyssnat efter musernas kör uppifrån kullen.
Dock förgäves. Filopapposmuserna förmår inte längre att inspirera; de varken sjunger, dansar eller älskar utan bär gyllene gryningsfärgade sorgband. Också Mikis Theodorakis, 91 i år, verkar ha tystnat. Inte en ton hörs från hans bostad lite längre upp på tvärgatan Epifanous.
Ariane Wahlgren var korrespondent åt Sveriges Radio under juntatiden (1967-74). Efter militärjuntans fall tyckte man inte det behövdes fler rapporter utan hon blev uppsagd. När Ariane dog 1993 hade hon testamenterat sitt hus till en stiftelse med syfte att bli stipendiebostad.
En författare respektive journalist bor i Arianes hus under 14 dagar, för att sen avlösas av två andra. Jag sitter i biblioteket med stipendiaternas donerade böcker och liksom hör knattret från reseskrivmaskiner ersättas av laptopparnas lättare anslag.
Tempelkatt på Akropolis med hela Aten bakom sig. Foto: Bengt Eriksson
Vad känner vi till om dagens Grekland? Hur mycket grekisk musik finns efter Theodorakis? När läste jag senast en grekisk roman? Mediabevakningen är sporadisk. Lars Klint, som råkar vara stipendiat samtidigt med mig, skriver krönikor till Kvällsposten/Expressen om flyktingsituationen. Hade tidningen annars haft någon journalist på plats?
Var finns själva Grekland och Aten: gatorna, husen och människorna, det vardagliga livet? Med ett stipendium i Arianes hus borde det vara förpliktigat att publicera åtminstone något litet om Aten.
Jag står på Akropolis och ser staden bölja: mjuka vågor övergår i en stor våg mot Lykavittoskullen. Aten är en benmaskin: backarnas och trappornas stad. De bittra apelsin-, pinje- och fikonträdens stad, vildkatternas stad och en Bauhausstad. Vart tredje, fjärde hus är exempel på Bauhausarkitektur: vitt (eller gult) och fyrkantigt fast rundare former än så kallad ”funkis”.
Jag ser flyktingfamiljer på Viktoriatorget men det är greker som bygger uteliggarläger vid leksaksvaruhuset Moustakas och tigger i gatornas apelsinlundar. Graffiti på ett plank: ”Kom tillbaka Drachma allt är förlåtet”.
På Leof Andreas Syngrou ger jag en kvinna en ynka euro och hon klappar mig på axeln. En annan, välklädd kvinna vill sälja pappersnäsdukar på bokcaféet Floral. Jag kollar facebook med gratiswifin, skriver i blocket och ser henne knappt, mumlar ”No, thanks”.
Och – som det skulle hjälpa! – skäms efteråt. Så skamligt. Skurkaktigt. Det är jag som är EU. Det ä r jag som är EU. Det är j a g som är EU.
Jag ordagrant går och tar på historien. Blott en tunn hinna, som glasgolvet på nya Akropolismuseet och glasväggen i tunnelbanan vid Syntagmatorget, hindrar mig från att med en ögonblinkning ha rest bakåt till, säg, 495-429 f Kr (intensiv byggnadsperiod i Atens historia).
Plötsligt tycker jag mig se krukmakaren Axel Elfstrand gåendes genom Attalos stoa (världens första galleria) och in på Agoramuseet. Elfstrand står länge vid varje monter, studerar krukornas, skålarnas och kärlens former, mönster och figurer. För att sen resa hem till Grimstofta och dreja såna där minidryckeskärl – alltför små för dryck – som jag nu har i min samlarhylla.
En torsdagkväll färdas blå toner över havet, genom gatorna och in på Café Kapnikarea i skuggan av H&M:s röda neonljus. Kvarglömda drömmar och övergivna förhoppningar. Karaffer med ouzo och handrullad cigarett på cigarett på cigarett…
Thanassis Boukouvalas och Antonis Charalambopoulos bouzouki och gitarr spelar så långsamt att melodierna går bakåt. Orden kommer så djupt inifrån att de kan sjungas med stängd mun. Musikaliska släktingar jorden över: rembetika, flamenco, fado, morna, chanson, finsk tango, Dan Andersson, blues och soul.
(Noterat i Aten den 14-28 mars 2016)
Reselektyr
Med en kopp grekiskt kaffe satt jag och läste Alexandra Pascalidous ”XAOΣ (Kaos)” och Petros Markaris ”Zone Defence”, de böcker jag tog med på resan. Pascalidous bok är en personlig dokumentation av Greklands övergång från lånat överflödssamhälle till ekonomisk kris: ”I ett land där man förr beställde tio rätter till lunch delar man i dag på en klase vindruvor.” Grekiske deckarförfattaren Markaris har skrivit en spännande polisroman som också blivit en besk skildring av grekernas fördomar och temperament.
(Ystads Allehanda 2016)
Erikssons kultursidor 