William McIlvanney
Land: Skottland
Genre: polisromaner, arbetardeckare, pappa till den så kallade ”tartan noir”-genren
Det finns en burdus ton i William McIlvanneys polisromaner: inte rå, men grov. På en skala från Simenon till Joensuu placerar sej McIlvanney långt ifrån den förstnämnde och nära, kanske t o m efter, den sistnämnde.
McIlvanneys polis, Jack Laidlaw, kriminalkommissarie i Glasgow, är inte olik en hårdkokt privatdetektiv. I ”Strange Loyalties” (1991, inte utgiven i Sverige), beskrivs Laidlaw som ”maverick”. För att beskriva honom på svenska krävs fler ord: en ensamvarg som gör vad han vill (i ett engelsklexikon hittar jag den passande översättningen ”vild sälle”).
Laidlaw gillar inte domare – inte poliser heller, för den delen. Han har varit med om rättegångar, där han efter fem minuter stått på den anklagades sida. Han har velat avbryta och ropa: ”Jag anhöll den här mannen på gatan. Det är där han bor. Vet domaren det? Har domaren någonsin varit där?”
William McIlvanney vid Edinburgh International Book Festival 2013. Creative Commons, uppladdat av Nonsenseferret.
I ”Sanningen om Tony Veitch” (1984) sitter Laidlaw i baren på Glasgow University Club och minns varför han efter ett enda år slutade på universitetet: ”Massor av sånt som kallas intellektuell analys är bara förutfattade meningar klädda i märkvärdiga ord.”
Tidigare i samma roman har en alkis, lösdrivare och utesovare, som ligger i sjukhussängen och strax ska dö, kallat på Laidlaw. ”Var han en vän till kommissarien?” frågar sköterskan. ”Kanske var jag det närmaste en vän som han hade”, svarar Laidlaw.
Av sin författare har Laidlaw (med böcker av bl a Kirkegaard och Camus i skrivbordslådan i sitt rum på polishuset) kallats ”existensialist”. I så fall är han en existentialist i själva existensen: bland människorna på gatan, underklassen, Glasgows alkoholiserade ”beduiner”.
Författaren William McIlvanney kommer från arbetarklassen och var den förste i släkten som studerade vid universitet. Hans deckarromaner är arbetardeckare. De handlar om arbetarklassens drömmar och visioner – och krocken med verkligheten: misslyckandena, uppgivenheten, förnedringen. De är våldsamma deckare – eftersom miljön är Glasgow, en av världens mest våldsamma, brottsbelastade städer.
Den första Laidlaw-deckaren, ”Jennifers sista dans” (1979), handlar om sexualiteten som svårhanterbar drivkraft. Den andra, ”Sanningen om Tony Veitch”, kan man väl säga handlar om högt och lågt, det proletära och det intellektuella, gatan och universitetet: om den bortkommenhet som McIlvanney sagt att han, liksom Laidlaw, kände när han läste på universitetet.
Laidlaw måste, mer eller mindre, vara ett självporträtt.
Det har gått tjugotre respektive arton år sen Laidlaw-deckarna publicerades i Sverige. Också ”Strange Loyalties” (1991), som jag läst i engelsk pocket, borde ha översatts till svenska. Här har McIlvanney övergått till att skriva i jag-form – det är Laidlaw själv som berättar – vilket får den kantiga, småruffiga prosan med korta, hårt punkterade meningar att låta ännu mer naturlig, helt autentisk.
När ”Strange Loyalties” börjar har Jack Laidlaws bror Scott blivit påkörd av en bil. Olycka? Mord?
William McIlvanney har inte författat fler deckarromaner än de tre ovannämnda titlarna. Innan han provade på att skriva deckare hade han publicerat såväl poesi som flera romaner utanför kriminalgenren. Han var pank och behövde pengar – därför började McIlvanney skriva deckare.
De tre polisromanerna om kommissarie Jack Laidlaw i Glasgow har haft stor betydelse för snart sagt alla efterföljande deckarförfattare från Skottland. T ex är McIlvanney en förebild och inspirationskälla för de framgångsrika skotska författarna Ian Rankin (trots att hans kriminella miljö är Edinburgh) och Denise Mina (vars deckare också utspelar sej i Glasgow).
Titlar (på svenska):
Jennifers sista dans. 1979. Laidlaw. Övers: Thomas Preis.
Sanningen om Tony Veitch. 1984. The papers of Tony Veitch. Övers: Thomas Preis.
(Ur boken Deckarhyllan 2, utgiven av BTJ Förlag 2003)
Erikssons kultursidor 