Nej, jag ska inte åka tunnelbana söderut precis före matchen (eller tillbaks direkt efter). Det hade jag bestämt. Fast på tunnelbanan verkar det ha gått lugnt till den här gången. Däremot läste jag att det blev bråk vid en krog på Södermalm. Slagsmål mellan fotbollssupportrarna. Två personer misshandlade och 147 omhändertagna av polisen, en person greps för anstiftan av våldsamt upplopp.
Ska det vara en del av modern så kallad supporterkultur? Längesen nu men det var detta som fick mig själv att sluta spela. När fotboll började bli något annat än fotboll, på plan och i omklädningsrum, på läktare och utanför de idrottsplatser som idag är arenor. En allt grövre jargong mellan både supportrar och spelare. Allt mer våldsamt spel med kroppskontakt istället för att lira. Allt mer våld på och utanför läktarna.
Några minnesbilder som blivit min fotbollsdröm: Året var 1964. Lennart ”Nacka” Skoglund kom hem från Italien för att spela med Hammarby, som halkat ner i division II (dåtidens superetta). Nacka inledde med att skruva en hörna direkt i mål. ”Ya” Skoglund, brorsan, slog en lång passning till Nacka, som dribblade förbi ena backen så han hamnade på läktaren och andra backen så han hamnade på andra läktaren. Publiken skanderade: ”Ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyran kom, femman kom, sexan kom, sjuan kommer så småningom.”
Hammarby må ha åkt ur högsta divisionen men dom var för bra för den lägre.
Kenta Gustafsson och publiken sjunger ”Just idag är jag stark” på Söderstadion den 25 oktober 2015.
Under många år – halva livet – såg jag inte fotboll ens på teve. Ingen lust. Men sakta smög lusten sig på igen. Det berodde på tjejerna. De kvinnliga lagen som upp på landslags- och världsnivå spelade på det sätt jag mindes och ville att fotboll skulle vara: inte så fysiskt utan mer boll. Så hade det hänt. Jag satt framför teven och såg Zlatan spela med PSG i franska ligan och hejade på Malmö FF i Champions League.
Plötsligt hade jag fått ett nytt favoritlag eller dubbla himmalag: både MFF och Bajen. Så nu har jag tagit tåget upp till Stockholm för att på plats uppleva dubbelderbyt mellan mina bägge hemmalag. Första gången jag sitter på Nya Söderstadion (som vi hammarbyare säger). Inte velat göra det förut, det var för sorgligt. Jag växte upp vid – på – Johanneshovs IP och Sofielundsplan, lekte i skogsdungen där Tele2 Arena (officiellt namn, djurgårdare kallar den Stockholmsarenan) reser sig.
Före matchen gick jag en sväng genom det som återstår (några buskar) efter att Nynäsvägen breddades och slukade den grusplan där jag tränade på att skjuta med bägge fötterna. Det måste man kunna för att bli proffs i Italien: skjuta lika hårt och säkert med höger som vänster fot.
Strax match nu. Kenta Gustafsson sjunger ”Just idag är jag stark” ur högtalarna. Ljudet dras ner och publiken sjunger vidare. Hela 30 627 personer på läktarna. (Malmöklacken har en liten, liten sektion för sig.) Det är mäktigt. Särskilt när speakern meddelar att Hammarby nått upp till nytt snittrekord på 25 507 för hemmamatcher och läktarna färgas grönvita av utsträckta halsdukar.
Malmö FF har bytt till mörkblåa tröjor med texten ”Tillsammans”. Precis vad svenska fotbollslag är idag: multikulti. I laguppställningarna saknas tyvärr både Malmös elegante men rufflige målgörare Markus Rosenberg och Hammarbys långdistansmålskytt Kennedy Bakircioglü. Mitt andra hemmalag ligger på, det får jag erkänna. Jag utbrister: ”Det var ju fan!” Hammarbys Jakob Orlov missar en målchans. ”Nej, fan!” Han missar en chans till. Lätt att ryckas med.
Rasmus Bengtsson nickar matchens enda mål och jag konstaterar: inte helt orättvist. Tillägg efter slutsignalen: men inte heller riktigt rättvist. Sista delen av matchen är Hammarbys, både Sævarsson och Lars Fuhre skjuter i ribban. I sista sekund når Fuhre nästan-nästan-nästan fram på en passning. Bollen går över.
Det här får jag göra om, varför inte nästa år när Malmö FF möter Hammarby i det dubbla hemmaderbyt på Nya Malmö Stadion…
(Ystads Allehanda 2015)
Erikssons kultursidor 