Den ryska historien i sång

Russian Dance
Sång och liv: Elena Alexandrova
Slagverk: Jonte Svensson
TeTeater, Övraby 5 juni
Spelas varje fredag t o m 21 augusti

Nu sjunger hon ju, hela föreställningen igenom. Att Elena Alexandrova är en lika bra sjungande som talande skådespelerska har jag anat då hon nynnat och sjungit lite i tidigare uppsättningar och därför längtade jag efter att få höra mer av henne som sångerska.

Sångföreställningen ”Russian Dance” har döpts efter en både taktfast och vemodig, ja, genomsorgsen instrumentallåt av Tom Waits. Den spelas upp allra sist i föreställningen, för att poängtera att det må vara annorlunda idag men det är ändå likadant.

Det blir förresten fel att beskriva TeTeaterns ”Russian Dance” som blott en föreställning med sånger. Elena Alexandrova framför varje sång lika inlevelse- och uttrycksfullt som om texterna varit, är och blir dramatisk teater. Här finns dessutom två skådespelare.

Slagverkaren Jonte Svensson spelar också teater; inte med ord men med väl anpassade och samspelade rytmer, ljud och tystnad. Aldrig ett slag för mycket, trots hans stora, utökade trumset. Alexandrova och Svensson har varsina repliker, röst kontra rytm, i berättelsen om Ryssland från början av 1900-talet och framåt.

Ryska sånger, folkliga och politiska, varvas med historiska uppspelningar ur en liten radio: klockorna i Kreml, Lenins tal, krigsutbrott och krigsslut, Stalins död och rymdfararen Gagarin. Också sångpoeten Vysotskij sjunger ur den historiska radioapparaten.

Sångerna är noga utvalda. Några känns igen, som ”Entonigt ringer den lilla klockan” och en trallig låt som måste vara originalet till ”Those Were The Days”, stor hitlåt på 60-talet. Och nu är det dags att avslöja att Elena Alexandrova sjunger på ryska. Inte ett svenskt ord, från början till slut.

Modigt, våghalsigt och helt galet, väl. Hur går det? Alldeles utmärkt. Alexandrova gör som hon brukar: skådespelar och gestaltar texterna, innehållet och budskapet, i och med varje millimeter av sig själv. Ändrar ansiktsuttryck och kroppsrörelser, blir olika människor, yngre och äldre, förhoppningsfulla och besvikna, som om varje sång framförs av en ny skådespelare; håller ut tystnaden, lite till och ännu mer, inväntar att den börjar tala.

Hon sjunger = berättar den ryska historien, i singular och plural, hela befolkningen, en människa och alla människor. Och det obegripliga är att fast man inte förstår ryska så förstår man rent otroligt mycket. Nästan allt! Tack vare skådespelerskan Elena Alexandrovas geniala professionalism.

Skorna måste också nämnas. Alexandrova har en sjal som kan ändra skepnad och bli en tröja men hon har framför allt skor. Olika skor för olika historiska tider. Nej, jag ska inte avslöja för mycket, eftersom skorna är en viktig del av föreställningen. Några exempel bara: militärkängor, papper istället för strumpor, pionjärernas vita gymnastikskor och dagens sneakers.

Ska jag ändå anmärka i marginalen så tycker jag det mot slutet blev alltför snabba hopp mellan sång och radioutsändning, berättelsen och stämningen hackades upp. Men det kan väl åtgärdas med ett par extra sånger? ”Russian Dance” är annars… Nej, kanske inte det bästa men det starkaste, mest gripande och nära jag upplevt på TeTeatern i Övraby.

(Ystads Allehanda 2015)