GLEMMINGEBRO. Genom dörren rakt fram kommer man in i galleriet och genom dörren till vänster i butiken. Kerstin Rosengren stickar och syr, i ull och linne (någon gång kan hon använda lite bomull). Hon gör – å ena sidan – bilder, kuddar och något slags stickade skulpturer (vaser och fat med mera). Hon gör också – å andra sidan – kläder, mest för kvinnor men ibland också för män.
– Jag vill inte att bilderna och kläderna ska konkurrera med varann, säger honom.
Men kan de inte komplettera varann då?
– Jo, kläderna och bilderna kompletterar ju också varann.
Denna eviga och rätt dumma fråga, om den besökande reportern får uttrycka sin åsikt: Konsthantverk eller konst, konst eller konsthantverk? Ska Kerstin Rosengren titulera sig konsthantverkare eller får hon kalla sig konstnär?
– Jag är ju autodidakt, säger hon.
Balans obalans. Textila bilder av Kerstin Rosengren.
Alltså, den här kvinnan är utbildad tillskärare och har gesällbrev i maskinstickning, dessutom arbetade hon under många år som grafisk formgivare. Ändå kallar hon sig autodidakt – som konstnär. Men sluta nu! Det räcker väl att konstatera att Kerstin Rosengrens stickade bilder kräver hantverksskicklighet och att hennes både stickade och sydda kläder kan vara nog så konstnärliga.
”Jordens rörelse”, ”Balans obalans”, ”Kretslopp” och ”Jorden tur och retur” är titlar på några av hennes bilder, ibland gjorda som sviter med en bildserie. Färgskalan är ofta svart-vitt-grått med kompletterande, mer starka färger, som rött, blått, grönt, gult. Eller om det ska vara tvärtom – att de starka färgerna balanseras av gråskalan? Bilderna är inramade av svarta armeringsjärn.
– Jag tycker om svart. Det kanske beror på att jag arbetat med grafisk formgivning, då var det mycket svart och vitt. Men nu har jag börjat tillföra mer färg i bilderna.
Hon berättar om de ovannämnda bilderna. På en bildsvit återkommer och varieras ett svartvitrandigt klot mot en svart bakgrund där det också finns olikfärgade ”taggar”, som Kerstin kallar dem. På en annan serie bilder syns dockor eller flickor, förmodar jag, för de verkar ha kjol, i olika förhållanden till varann. De hänger i trådar, en flicka är högre upp än den andra, en är upp och ner också.
– De här bilderna har jorden som tema. Jag har tänkt på miljöförstöring, vad som händer när fel saker hamnar på fel plats, den förra stora tsunamin och nu jordbävningen i Japan, när jorden kommer ur sin bana.
– Och de här bilderna, säger hon och går till en annan bildsvit, handlar om att vi tror att vi själva bestämmer vad vi ska göra. Så enkla saker som att idag ska jag gå ut och promenera – men så regnar det. Vi är marionetter i livet.
Det här som du berättar om bilderna för mig, ser besökarna det när de tittar? För du står väl inte bredvid och förklarar också för besökarna.
– Nej, bara om de frågar mig. De kan ju se något helt annat. När de tittar på de fyra flickorna kan de säga att hon där, det är hon som inte får vara med. Och det var en äldre man som sa att han kände sig lite skrämd av ”det där flygplanet”.
Linnekläder, stickat & sytt av Kerstin Rosengren.
Kerstin Rosengren har alltid bilden klar i huvet innan hon börjar arbeta. Hon ritar i ett program i datorn och gör sen bilden med stickmaskinen. Efter att ha stickat så kan hon också ”filta”. Det betyder att hon blöter det stickade ullgarnet.
– Då krymper garnet. Det kan krympa mellan 30 och 50 procent. Se! säger hon och visar. Linjerna är inte längre raka utan blir lite sneda. Jag kan aldrig vara helt säker på hur resultatet blir, bara till 95 procent.
– Här, säger hon sen och visar en serie bilder med titeln ”Ansikten”. Här har jag använt klister och stärkelse, först haft en form som får ansikten att framträda ur den stickade bilden, då och då går jag sen och klämmer, trycker och formar, det tar ett par veckor innan det styvnat.
Kläderna, för nu har vi förflyttat oss till butiken, har samma färgskalor – fast tvärtom. Här syns först de olika starka färgerna med svart som komplementfärg. Och på väggen – ja, där ser man så bra de passar ihop med kläderna – finns tre, lite mer färgrika bilder.
– Jag tycker om starka färger, säger hon nu.
Det kan vara en kavaj, stickad eller sydd, ull eller lin, i rött, grönt eller blått med runda svarta fickor eller en stor krage i svart. Eller en kort jacka – hon tar fram en jacka, vänder på den och visar – med små ”taggar” som sticker ut på ryggen. Samma form och storlek som på målningarna. Taggarna kan vara i samma färg som jackan – eller tröjan, för den delen – men också i en annan färg. Det är ju fiffigt.
– Det är viktigt med detaljer, säger hon och tar på sig ett par vantar. Inuti vantarna, alltså på handflatesidan, syns ett litet hjärta. Den som bär vantarna håller ett hjärta i handen.
– Jag vill att mina kläder ska lyfta människan, poängterar Kerstin Rosengren. En kvinna ska inte behöva känna att i den här kavajen eller jackan kan jag nog se snygg ut om jag målar mig och bantar ett par kilo.
Stickade, filtade ulljackor av Kerstin Rosengren.
Herrkläder, då? Hon visar en mörkare tröja med en blå liten tagg under halslinningen. Nja, men de där linnejackorna – för kvinnor – är ju både snygga och lite roliga med sina annorlunda skärningar. Finns det inga linnekavajer för män, lika smart gjorda som jackorna men med kavajlängd?
– Nej, just nu har jag inte så mycket herrkläder. Du menar en ofodrad kavaj i lin, som du kan ha på sommaren, både vara lite finare i med en skjorta eller ha till vardags med en t-tröja under?
Ja, varför ska det vara så svårt att få tag på en sån enkel linnekavaj? Fast här kanske intervjun ska avslutas, innan den blir alltför privat.
(Ystads Allehandas konstbilaga 2011)
Erikssons kultursidor 