Det står en bok med ”99 sånger” av Björn Afzelius i min musikbokhylla. Han har signerat boken med en hälsning: ”Till Bengt med tack för många intressanta samtal genom åren. Göteborg 17/10 1997…”
Egentligen gillar jag alls inte signerade böcker. Autografjägande fick jag nog av som skolpojke utanför sportarenor och hotellen där idrottsstjärnorna bodde. Sen bad jag inte ens Beatles om autografer när jag mötte dem under första Sverigebesöket. Så dum var jag, redan då.
Men jag tycker inte om det här sättet att umgås. Jag ogillar att placera människor på skilda nivåer, mänsklig samvaro ska sker på samma nivå.
Minns inte hur många gånger – men åtskilliga – jag träffade Björn Afzelius eller ens hur många gånger – några stycken det också – jag intervjuade honom. Med olika, rakt motsatta resultat. Som artist kontra journalist hade han och jag onekligen ett av- och på-förhållande.
Därför blev jag faktiskt väldigt glad när han skickade sångboken med sin hälsning. Tiden hade omvandlat olika åsikter, höjda röster och direkta bråk till ”intressanta samtal”. Jo, vi var väl lika bestämda – och lika nerviga. Eller i omvänd ordning.
Också jag blev gråtmild när jag satt på Cinema i Ystad och såg Magnus Gerttens och Stefan Bergs dokumentärfilm ”Tusen bitar”. Tragik rätt igenom, från ungdomen till hans död i cancer 1999. Och där emellan en daglig kamp för att hantera livet och sig själv, bördorna från hemmet och uppväxten. Och inte minst medmänniskorna, långt borta och nära.
Ett porträtt av sångpoeten, aktivisten och människan Björn Afzelius. Utan tvekan på ont, när det handlade om kvinnor. Utan tvekan också på gott, vad gällde solidaritet med människor som kämpade för sin överlevnad. Som när Björn Afzelius och Mikael Wiehe reste på turné för att samla in en miljon kronor till Nicaragua. Eller då Afzelius bidrog till att återuppbygga det ner till grus raserade Stora hotellet i Managua till ett kulturhus.
Samtidigt som han var en så kallad kulturman, mansgris och sexmissbrukare. Han konsumerade kvinnor, åt dem som nervpiller. Men ”Tusen bitar” är en otidsenlig dokumentärfilm. Den gör något som blivit mindre vanligt i vår svart-vita, nyanslösa tid av antingen… eller. Här ställs frågan: Varför?
Ju längre dokumentären går, desto mer av människan Björn Afzelius framträder – blottas – ur artisten. När filmen är som mest personlig och nära blir den också allmängiltig. Den börjar handla om människor i allmänhet. Ja, män då. I ovannämnda tid, nu när det går så snabbt och lätt att döma efter enstaka handlingar, så betonar Gerttens och Bergs film att varje människa faktiskt är en människa.
Redan i inledningen säger Francesco Ippolito, italiensk vän till Björn Afzelius, att sångerna var som ”en öppen bok”. Det är sant. Inget nytt kommer fram i filmen. Afzelius har redan berättat det, i sina sånger. För dem som ville lyssna och inte som jag tyckte det var alldeles för många klichéer, både i sånger och inspelningar. Gitarrackorden ramlar in enligt formulär 1A. Det country- och dansbandsaktiga betonas med resultatet extra allt.
Men det var lite orättvist. Det märks när jag bläddrar i boken ”99 sånger”, läser sångtexterna igen och hans korta introduktioner, som ger en bakgrund till varje sång. Naket, blottlagt. I sina sånger gjorde han upp med sig själv och världen, från barndomen till kärlek och politik.
”Om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta en konsument av kvinnor.” Så sammanfattas barndomssången ”Exil”. Alter egot ”Johnny Boy” introduceras: ”Alla spelar olika roller – inte bara vi artister. Men omgivningen är sällan intresserad av våra verkliga jag…”
Någon gång på 70-talet, jag skulle skriva en artikel om Hoola Bandoola, var jag hemma hos Mikael Wiehe i Malmö. Då tar han fram en sångtext och säger, ungefär: ”Bläckfisken” heter den här sången. Björn har skrivit den. Ja, han har skrivit sånger förut. De var inte bra, de kunde inte godkännas. Men nu har han skrivit en ”komplett sång”, som Hoola ska ta upp.
Sen kallade Mikael liksom in Björn i rummet för att jag skulle titta på honom. I filmen ”Tusen bitar” finns en scen från inspelningen av den gemensamma skiva som Afzelius och Wiehe gjorde efter Hoola-tiden. Björn, mer populär och storsäljande än Mikael, är verkligen kaxig! När jag såg det så kom min upplevelse från 70-talet tillbaks. Jag tror att Björn Afzelius levde där: i dragkampen mellan driften att underordna sig och viljan att inte göra det!
(Ystads Allehanda 2014)
Erikssons kultursidor 