Robert Galbraith
Gökens rop
Övers: Charlotte Hjukström
(W&W)
En advokat kunde inte hålla tyst. Därför vet vi att Harry Potter-författaren J K Rowling tänkte gömma sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Om jag inte vetat det utan trott att ”Gökens rop” skrivits av en okänd debutant, vad hade jag tyckt om den här deckaren? En annan fråga: Hade den översatts till svenska?
Jo, jag tror att jag också då – ifall jag hittat fram till den bland alla hundra plus anglosaxiska privatdetektivdeckare som ges ut årligen – hade tyckt om ”Gökens rop”. Men jag undrar om den skulle ha kommit ut i Sverige…
”Gökens rop” skiljer sig lite från andra deckare med en privatsnok som problemlösare. Galbraith/Rowling har skrivit med ett leende. Resultatet blev en mjukkokt pastisch på hårdkokta deckare. Också mycket engelsk: Agatha Christie stämde träff med Raymond Chandler.
En supermodell faller från en balkong. Hennes bror ifrågasätter om hon begick självmord och ber privatdetektiven Cormoran Strike, enbent krigsveteran, att utreda. Det är intrigen. Varken så annorlunda, märkligt eller spännande.
Det som får ”Gökens rop” att bli en underhållande deckare är person- och miljöskildringarna samt Rowlings lätta handlag på tangentbordet. Porträtten av privatdetektiven med kontor på Denmark Street och hans unga, allt mer självständiga sekreterare är både ömma och trovärdiga. Rowling har dessutom förmågan att förmedla en Londonstämning som alla – inklusive svenska turister – måste känna igen sig i.
Här finns typiska debutantfel – till exempel longörer som hade kunnat strykas – och upplösningen är inte heller den bästa. Fast även deckarveteraner har ju svårt att knyta ihop trådar. Christie-pussel och Chandler-deckare blandas till – ordagrant – trevlig läsning. Och Londonentusiaster, det lovar jag, kommer att älska ”Gökens rop”.
(KB/YA/TA 2014)
Erikssons kultursidor 