Barnet på gatan

Jag håller på och läser Björn Ranelids nya roman ”Kärleken och de sista människorna på jorden”: en apokalyps där långt borta har blivit här nära och hemma.

Stockholm är en ruinstad, knappt ett hus står kvar (endast kulturens, som Operan), döda människor överallt och de överlevande är fattiga, trasiga, svältande.

En av dem: Björn Ranelid själv. Också huset han bodde ligger som grushög, hela familjen är borta, döda. Alla utom Björn och Ryder Jackson, hans barnbarn i romanen och verkligheten. De vandrar i Stockholm; eller snarare: barnbarnet – barnet – leder den vuxne genom  katastrofens Stockholm.

Björn Ranelid skriver enklare än någonsin, nu har han ”förenklat” sin prosa så den blivit exakt, ingenting för mycket, inga krusiduller utan prosan är som en noga täljd smal pil rätt in i mitt hjärta.

Med romanen – i hjärtat, hjärnan, själen, hela kroppen – kommer jag så upp ur tunnelbanan vid Hornstull. Jag går åt höger, i riktning Västerbron.

Där sitter hon på gatan, precis där restaurangerna så att säga tar slut, hon brukar sitta där när jag går förbi, en romsk kvinna med mugg i hand. Jag ger henne, som jag alltid gör, det jag har, det jag brukar se till att jag har i fickan.

Det blir sju kronor idag. Det är inte mycket.

Jag fortsätter uppför Långholmsgatan men stannar, stannar blickstilla och stirrar, förblir stirrande; just då, just där går jag in i Björn Ranelids roman. Där står han, ja, det är nog en han, en pojke, jag tror inte det är en flicka, det är nog en liten pojke, ett barn i blöja och inget mer, som vädjande räcker sin öppna hand mot mig.

Det lilla barnet kunde vara med i Ranelids berättelse från framtidens apokalyps. Det är framtidens Stockholm som står och räcker ut handen mot nutiden. Vädjande, skrev jag det? Nutiden sträcker sig framåt, världen sträcker sig utåt och når Stockholm.

Mitt hjärta brister, hur ska jag beskriva det?

En djupt, så djupt drabbande skulptur av ett litet barn står i ett prång på Långholmsgatan. Och jag brister. Jag brister. Jag går itu. Vi lever i en så sorgsen tid, en så sorgsen värld. Och hur hanterar vi sorgen? Om vi ens försöker hantera den? Jag röstar bort Alliansen. Jag ger sju kronor till en fattig romsk kvinna som sitter på Högalidsgatan och tigger.

Hjälper det? Vad hjälper det? Hur mycket hjälper det?

Foton: Bengt Eriksson

Vem har gjort skulpturen av det lilla barnet? Hemma på Högalidsgatan googlar jag. Men nej, jag hittar ingen uppgift om detta på nätet.

Har stadsdelsförvaltningen beställt skulpturen som en offentlig utsmyckning? Det kan jag väl inte tro. Måste vara någon konstnär – för det är en skickligt gjort skulptur – som placerat barnet i prånget som en privat offentlig utsmyckning, som en hjärtbristande protest mot den samhällssyn som råder i Stockholm, Sverige och hela västvärlden.

Som vi låter råda. Denna egoistiska dumtid som kommer slå tillbaka i huvet på oss som en ranelidsk apokalyps. Vet någon, som läser det här, någonting om skulpturen och skulptören? Som vem har gjort den?