Thomas Engström
Söder om helvetet
(Albert Bonniers)
Samma personer men annan miljö.
Thomas Engströms debutdeckare, ”Väster om friheten”, började som en klassisk spionroman för att sen bli lite mer action. Miljö: Berlin med omnejd. I uppföljaren ”Söder om helvetet”, som går från typ privatpolisroman till actionthriller, har miljön bytts mot Wyoming Valley i Pennsylvania, USA.
Där – närmare bestämt i den valkrets som omfattar tvillingstäderna Scranton (nedgången industriort) och Wilkes-Barre (fortfarande med hyfsat universitet) – ställer Ron Harriman, USA:s förre Berlin-ambassadör, upp för demokraterna i det kommande kongressvalet.
Han ligger bra till för att besegra republikanernas kandidat, en kvinna som lär äga trettiosju handeldvapen. Eller låg bra till, för nu har en yngling hittats död (troligen självmord) på ett motellrum. I den dödes mobiltelefon finns en facebook-uppdatering som tyder på att han och politikern Harriman haft ett homosexuellt förhållande.
Som Harriman säger – ”Du, jag sitter i skiten” – när han ringer Clive Berner, kallad GT, och ber om hjälp. GT, tidigare CIA-chef i Berlin, arbetar nu på en stor amerikansk säkerhetskoncern. Han ringer i sin tur till tysken Ludwig Licht, före detta Stasi-anställd och långvarig frilansspion åt CIA-chefen GT i Berlin.
De tre personerna återförenas i USA och intrigen kan sätta igång. Det sker, till att börja med, långsamt och stämningsfullt. Och väl, bör tilläggas.
Thomas Engström är en välskrivande deckarförfattare, ordkänslig och formuleringsskicklig, särskilt bra på att beskriva miljöer. Presentationen av Wyoming Valley – två timmars bilresa från Manhattan men ett helt annat USA, sin egen fattiga bit av USA – placerar mig, liksom Licht, i det enorma köpcentret som mest liknar ”en flygplats i någon gulfstat”.
Återanvänd kliché: Jag är där.
Fascinerande hur väl och noga också som Engström, beroende på kriminell miljö och undergenre, skriver in sig i olika deckartraditioner. ”Väster om friheten” hade släktskap med Len Deightons spionromaner, medan ”Söder om helvetet” till att börja med kunde vara en polisroman av Michael Connelly med kommissarie Bosch på utflykt från LA.
Men så triggas tempot upp och han börjar skriva action, den polisaktiga romanen övergår till att bli en thriller. Inte bra att avslöja för mycket om en kriminell intrig men så mycket som att Licht kommer i kontakt med en allt mer omfattande och extremistisk terroristorganisation bör nog avslöjas. Vars lokala terrorverksamhet dessutom leder ända till Washington, rätt in i Kapitolium och kongressen…
Ju mer en deckare ger sken av att ligga nära verkligheten (Wyoming Valley med städerna Scranton och Wilkes-Barre är autentiska miljöer) desto större trovärdighet bör krävas av berättelsen. Jag tror nog att Thomas Engström, som också arbetar som journalist, gjort noga research om USA:s högerextrema vita terrororganisationer – men det måste ju också kännas sant och riktigt för läsaren, alltså för mig.
Frågorna gnager: Kan det här stämma? Hur mycket har han tagit i? När berättelsen övergår till action verkar inte Engström hinna med miljö- och personskildringen, då finns det inte plats för de där extra meningarna som kunde ha förklarat varför dessa amerikaner blivit som de är, reagerar som de gör.
Visst, det kan vara mitt eget problem. Jag hade ju liknande invändningar mot ”Väster om friheten” och ni vet väl vad som hände? Svenska Deckarakademin utnämnde den till fjolårets bästa deckardebut. Så ta mitt omdöme för vad det är, just mitt.
Och jag måste ändå erkänna att själva knuten på intrigtråden, som knyts upp alldeles mot slutet, är mycket fyndigt utfunderad och knuten.
(KB/YA/TA 2014)
Erikssons kultursidor 