Ett – i dubbel betydelse – bra exempel på en tecknad deckarserie är den franska tolkningen av ”Män som hatar kvinnor / Millennium 1”. (Första delen finns i nummer 6/2014 av serietidningen X9 och den andra, avslutande kommer i nästa nummer.)
Den ”franska” Lisbeth Salander. Teckning: Homs.
Faktiskt den andra tecknade serien efter Stieg Larssons debutdeckare. Tidigare finns en likaså tvådelad brittisk version som också översatts till svenska (och getts ut i ett par album). Fast jag föredrar den nya, franska serien, där inte minst Stockholmsmiljöerna tecknats mer noga och autentiskt.
Men vad är vitsen då, med att göra tecknade serier av kriminalromaner? Likadant som när böcker filmas: än blir det bättre och än sämre. Som bäst kan resultatet både kommunicera med originalet och vara ett eget konstnärligt verk.
Stieg Trenters fotograf och amatördetektiv Harry Friberg i Stockholms trafikvimmel. Teckning: Jakob Nilsson.
Vid ett London-besök råkade jag hamna på seriebokhandeln Gosh! i Soho. Flera hyllmeter var fulla med tecknade deckaralbum, både av sorten illustrerade klassiker och original. Jag fick välja och vraka, för att inte bränna upp kreditkortet.
Med hem hade jag bland annat en av titlarna, ”Sign of Four”, i en serie tecknade Sherlock Holmes-berättelser samt att par ”grafiska romaner” av deckarförfattarna Ian Rankin, ”Dark Entries”, och Max Allan Collins, ”Return to Perdition”, i en mer hårdkokt serie.
Sherlock Holmes och doktor Watson i Knut Larssons version.
Färg och två gånger svartvitt, olika berättar- och tecknarstilar. Spännande som skrivna deckare och dessutom bildupplevelser, varje ruta som en tavla på en utställning.
Måste vara en tecknad deckartrend på gång! tänkte jag. Men så är det förstås inte – inte mer än när som helst i den tecknade seriehistorien. Det räcker att söka lite på nätet – skriv in orden Crime och Comics – för att förstå det.
Vy över Söder Mälarstrand i Stockholm, tecknad av Ola Skogäng.
Åtminstone sen 30- och 40-talen har det – främst i USA – funnits tecknade detektivberättelser. Några seriedetektiver: Rip Kirby, Dick Tracy och Spirit, även superhjältar som Stålmannen, Läderlappen och Robin med flera är ju ett slags detektiver.
Eventuellt – utan att räkna ut någon statistik – kunde man tro att det på senare år uppstått ett ökat intresse för deckare bland serietecknare i Sverige. Åtminstone har många seriealbum med deckarinslag hamnat för mina ögon. Också här finns både tecknade serier i form av illustrerade kriminalromaner och egna seriedeckarberättelser.
Jakob Nilsson har blivit specialist på att illustrera Stieg Trenter-deckare. ”Roparen” och ”Färjkarlen” är utgivna som album och ”Sturemordet” går just nu som tecknad serieföljetong i Dagens Nyheter. Klara, raka serierutor. Han tecknar i vad som brukar kallas Tintin-stil.
Viktor Kasparsson på ett gatufik i Helsingborg. Teckning: Dennis Gustafsson.
Också Arthur Conan Doyle (alltså Sherlock Holmes) och Edgar Allan Poe blev nyligen illustrerade klassiker i varsitt album. Tre respektive fyra svenska tecknare per författare och album har illustrerat en berättelse var. Mina favoriter: Knut Larsson (Holmes ”sista problem”) med sin egenartade stämning och Ola Skogäng (”Mordet på Rue Morgue”) som även han tecknar i den klara, raka stilen.
Skogäng – numera i samarbete med Daniel Thollin – ger också ut seriealbum om antikviteshandlaren och privatdetektiven Theo, som förvandlats till en björn. ”Deus ex machina: Fadern” heter senaste albumet. Ockultism möter realism. Stockholmsvyerna är magiskt realistiska.
Småländsk noir. Teckning: Henrik Bromander.
Dennis Gustafsson blandar realism, ockultism och skräck i sina ”makabra mysterier” med privatdetektiven Viktor Kasparsson. Plats och tid: Helsingborg på 1920-talet. ”Blodsband” är hans senaste album.
Deckarserietecknare skildrar – hur självklart som helst – de mest otroliga händelser. Ändå kan resultatet bli realistiskt. Ja, trovärdigt. Kanske det som smittat när nu också skrivna deckare börjar gå över gränserna till fantasy och skräck?
Dennis Eriksson och Henrik Bromander har gett ut ett album med Norrlands- respektive Smålands-noir, ”Yngve Öman” och ”Smålands mörker”. Den förstnämnda är en polis- och spänningsserie; den senare en episk – och ännu mörkare – berättelse om att växa upp.
Ur ”Ordningen upprätthålls alltid”. Teckning: Natalia Batista.
Pär Thörn experimenterar med den tecknade deckaren. Thörn har skrivit 33 noveller som illustrerats av lika många tecknare. Varje novell slutar med orden ”Ordningen upprätthålls alltid”, som också är albumets titel. Diverse tecknarstilar: realistiskt, klotteraktig, skämtteckning och mangainspirerat. Sammantaget: en lika poetisk som kritisk analys av allt vad deckare heter.
I den tecknade seriehistorien har deckaren, som jag skrev, redan sin plats. Nu är det dags för den tecknade deckarserien att ta plats i kriminalgenren.
(KB/YA/TA 2014)
Fem tecknade deckarfavoriter i topp:
1) ”Ordningen upprätthålls alltid” (Apart) av Pär Thörn och serietecknarna Lars Krantz, Dennis Gustafsson, Malin Biller, Henrik Bromander, Johnny Wallin, Natalia Batista m fl.
2) ”Viktor Kasparssons makabra mysterier – Spöket på Hotell Vega” (Albumförlaget) av Dennis Gustafsson.
3) ”Theos ockulta kuriositeter – Mumiens blod” (Kartago) av Ola Skogäng.
4) ”Tecknade klassiker 1. Sherlock Holmes: De rödhårigas förening, En skandal i Böhmen och Det sista problemet” (LL-förlaget) av Arthur Conan Doyle samt tecknarna Jens Andersson, Loka Kanarp och Knut Larsson.
5) ”Män som hatar kvinnor / Millennium 1” (serietidningen X9 nr 6/2014) av Stieg Larsson samt Homs (teckningar) och Runberg (seriemanus). I samma nummer finns bl a också deckarserierna ”Kodknäckaren” av Pär Thörn/Lisa Medin och ”V för Vendetta” av Alan Moore/David Lloyd.
Länkar:
Crime Comics (Wikipedia-text om den tecknade deckarseriens historia)
Ola Skogängs ockulta dagbok
Erikssons kultursidor 