Han log. Han tackade publiken också. Och efter pausen dansade han (så får man väl kalla det när han stod och gungade lite med överkroppen och huvet). Ibland lekte han med toner och ackord på pianot (beskrivningen gäller konserten i Helsingborg, dagen efter i Göteborg lär han ha rest sig upp från pianot och blickat ut över publiken) så att musikerna i bandet inte visste hur låten skulle fortsätta.
Så där han alltid gjorde under konserter på den tiden han fortfarande spelade gitarr. Stämmer det förresten, att det beror på åldriga, stela fingrar, det är därför som han inte spelar gitarr på scen längre? Ja, jag vet hur det känns. Jag kämpar också med mina gitarrfingrar.
Det handlar om Bob Dylan, förstås. Han blev min vän när jag var riktigt ung. Redan på tidiga skivor fanns sånger som var personliga brev till mig. Dylan uppmanade mig: Ta gitarren och sjung! Och vi var tusen, hundratusen, säkert miljoner unga pojkar jorden runt – några unga kvinnor också – som uppfattade hans sång till gitarr som en uppmaning att göra egna låtar och spela själv.
Bob Dylan sjunger ”High Water (For Charley Patton)” på scen i Helsingborg, usel bild men klart lyssningsbart ljud.
Vi blev gitarrpoeter, vissa professionella med tiden och andra gitarrplinkande amatörer livet igenom. Dylan fick ut mig på lördagsturnéer till Kingside, Kingside och Kingside igen (Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn). Det var 1965. Jag hade en akustisk gitarr och ett munspel i G-dur, körde en av mina Dylan-favoriter, ”She Belongs To Me”, och en egen låt, ”I Feel As Good As I Can”, som var mer som Donovan.
Strax ska jag försöka bli mindre ego men jag måste berätta också att Bob följde med oss till Vollsjö på 70-talet. Gary Engman sände TV-programmet Kvällsöppet från Vollsjö gamla skola och fråga inte mig hur mitt band kom med där. Vi körde en låt på svenska, skriven innan flytten till Skåne, när jag och min blivande hustru bodde på tionde våningen i Edsberg. ”Vi är på väg” heter låten där Dylan är chaufför på 607:ans buss från Edsberg in till Stockholm.
Om jag varit ung i dag och inte hört Bob Dylan förrän nu, vad hade jag tyckt? Så stod jag och tänkte på Sofiero. Dum fråga, ju. Han är gammal nu, 73 år, äldre än jag. Hur skulle en 16-åring, som jag var då, kunna knyta vänskapsband med den där ”gubben”, som en recensent beskrev honom. Vad jag säkert vet är att nu skulle jag aldrig få ”She Belongs To Me” som favoritlåt, för den var inte vacker längre i Dylans massakrerade version i Helsingborg. Samtidigt som jag sympatiserar med inställningen att gamla låtar ska leva vidare och förändras, inte hamna i en monter på Bob Dylan-museet.
Dylan sjunger en annan låt på scen i Helsingborg: ”Pay In Blood”.
Däremot har jag svårt att förstå när både äldre och yngre recensenter menar att han inte längre kan sjunga. Bob Dylan har ju aldrig haft någon vacker sångröst eller varit en virtuos gitarrist. Dylan är beroende av dagsformen. Han är stundens sångare och musiker. Gå in på Youtube och kolla live-inspelningar med en ung Bob Dylan: ena dagen kunde han sjunga och spela riktigt bra, nästa dag lät samma låt ju rent anskrämligt.
Numera sjunger Dylan med åldrad, skrovlig röst. Han verkar inte bry sig (och han har väl aldrig brytt sig om vad andra tycker, som när hans elgitarr skrämde folkmusikpubliken i Newport). Artister med så lite kvar av sin forna röst brukar göra det bästa av det lilla men ”gubben” Dylan försöker använda så stort röstomfång som möjligt och sjunga som en crooner. Det är både fascinerande och uppmuntrande.
Några få andra (John Lennon, Joni Mitchell och Neil Young) har också skickat brev till mig i form av nya låtar. De blev mina vänner. Jag struntade väl i vad de gjorde. Nej, jag struntar inte men jag förlåter, vad de än gjort och gör. Som när Dylan började sjunga country eller blev halleluja-frälst. Jag muttrade, accepterade och lyssnade vidare.
För de ögonblick då musik upphör att vara musik, då sång och musik blir själva livet. Det är vad Bob Dylan är för mig: en människa. Det är det innersta budskapet i hans sångpoesi och musicerande: detta svårhanterliga, dagliga slit med att vara människa. Det finns – också 2014 – vissa ögonblick då Dylans sång glimtar till av livets stora vilja och mindre förmåga.
Förra veckan på Sofiero i Helsingborg så tyckte jag mest om de jazzfolkbluesiga versionerna av nyare låtar som ”Workingman´s Blues #2”, ”High Water (For Charley Patton)”, ”Early Roman Kings” och ”Spirit On The Water”. Tänk Dylan, fantiserade jag, vid ett piano på Garaget i Hammenhög med komp av svenska jazzmusiker (gitarr, bas, trummor). Så litet och nära, nästan som när han började. Vilken idé! Som man kan drömma.
(Ystads Allehanda 2014)
Erikssons kultursidor 