Gunnar Smoliansky, foto
Mia Malmlöf, måleri
Göran Hägg, skulptur
Fabriken, Bästekille
t o m den 10/8
Tre utställningar visas parallellt och tillsammans på Fabriken, den konsthall som i sommar blivit Malmögalleriet Finals ännu större filial i Bästekille. Så innehållsrika utställningar att var och en egentligen kräver en heldag. Min rekommendation är att titta lugnt och stilla, för att sen åka hem och smälta utställningarna och så komma tillbaks en annan dag och titta mer…
Både tre konstformer och tre olika uttryck: Gunnar Smolianskys konstnärliga snapshots, Mia Malmlöfs närblickande naturmålningar och Göran Häggs ofta stora, skrämmande skulpturer. De krockade i mitt huvud. Men snart börjar konstnärerna att kommunicera både med mig och varandra, en visserligen liten och tunn men dock en tråd löper mellan utställningarna.
Peter Smoliansky: ”Slussen 1952”.
Första gången som Gunnar Smoliansky visar samtliga foton ur boken ”One Picture at a Time”. Hela 286 stycken svartvita bilder – eller snarare grågrå, för de rymmer så många nyanser som möjligt mellan svart och vitt – som han fotograferat från 1950-talet och framåt. Med uttrycket ”konstnärliga snapshots” syftade jag på att de både är ögonblicks- och evighetsbilder: tagna i bortflyende delar av en sekund och sen förevigade med ett minutiöst mörkrumsarbete.
Det kan vara människor han fått syn på – till exempel dragspelaren på en gård på Södermalm i Stockholm 1970 med kvartersungar runtom – men oftare har Smoliansky sett ett streck, ett mönster eller en siluett, ljus och skuggor. Det gäller också när han fotograferat människor: de blir till byggdelar i hans fotokonstverk. Och ändå förmedlas en ömhet till människorna i och bakom motiven. Som när han 1952 tog en svit foton vid – eller snarare under – Slussen i Stockholm, där människor syns som svarta skuggor i ljusöppningarna.
Mia Malmlöf: ”Vid källan”.
Mia Malmlöf målar natur, trädgård och skog i olja, tusch och akryl, på akrylglas och papper. Det är lätt att konstatera. Svårare att se och svara på är hur Malmlöf målar naturen. Det beror på var betraktaren står, nära inpå eller långt ifrån. Som i och med naturen själv, kunde man säga.
Hon målar både detaljrikt ner i naturens och skogens minsta beståndsdelar – och likt en översköljande väldig känsla av naturen som kraft och makt. En svit målningar har döpts till ”I den hemlighetsfulla trädgården”. Vilket varken får mig att tänka på boken eller filmen utan jag tyder det: en trädgård gömmer så många hemligheter att där finns fler trädgårdar i trädgården att upptäcka.
Som ett epicentrum bland målningarna står Malmöfs naturliknande plexiglasrum med springbrunn i mitten och fågelsång i öronen. Titel: ”Om fåglarna tystnar…”
Göran Häggs u-båt med väktare. Foto: Bengt Eriksson.
Göran Häggs stora – ja, gigantiska – skulpturer dominerar inte bara över hans mindre utan de känns som utgångspunkten för den utställning han visar i Fabrikens nyöppnade del. De är skrämmande. Ja, även hans mindre skulpturer skrämmer. Också när skulpturerna inte är direkt obehagliga så avger de en obehaglig känsla.
I det omedelbara blickfånget finns den sju meter långa och stora u-båten, väktad av just två väktare i rustning. Gå igenom rummet, runt u-båten och ut genom den öppna bakdörren: där hänger två flygplan, också de i skala 1/1 förmodar jag och så helvita att de måste vara krigsflygplan.
Komplement på väggarna: maskingevär i som det verkar för stor storlek och tidslådor med mänskligt restavfall, som gafflar och tallrikar, bemålade med brunaktigt rinnande färg av tiden. Och de bruna ”läderfarkosterna” på en vägg: jag ser dem som liksäckar. Hägg gör också mekaniska mobiler, där han så att säga skojar till det: tryck på en knapp och hans vita ”svenska råttor” börjar röra sig, arbeta, jobba, slita.
Tråden då, den gemensamma, som förenar de tre utställningarna? Tunn, som sagt, eller spröd. Eller bräcklig. Människans utsatthet, hennes bräcklighet. Den plötsliga stunden, som kommer och/eller försvinner. Och hur ovarsamma vi själva är med oss själva. Det måste vara ämnet för alla tre konstnärerna.
(Ystads Allehanda 2014)
Erikssons kultursidor 