Framtid?

Följande hände för ett par år sen.

Jag var i Damaskus av en anledning som inte hör hit. En eftermiddag flanerade jag längs Raka gatan, som den kallas, och in bland Gamla stans takförsedda gränder. I matsouken köpte jag arabiskt kaffe (vars doft skulle stå som en sky runt resväskan ända hem till Skåne) och ett dussin nästan lika doftstarka kryddor som jag fortfarande inte vet namnen på. I guldsouken hittade jag små Koranensmycken med pris efter vikten (ingen prutning!) till ett par av mina käraste och i tygsouken (här skulle man pruta!) ett par persiska västar.

Jag gick runt Stora moskén, hamnade i en smal ringlande, slingrande gränd och råkade på något sätt förirra mej in i en ännu smalare och mörkare gränd med bostadshus. Några hål i väggen rymde också hantverkare: jag såg en skomakare, sedan en smed och där satt en skräddare på ett bord.

En pil skar genom bröstet.

Det var min far som satt på skräddarbordet. Samma ställning; precis så satt också han på sitt skräddarbord och sydde. Samma ålder, samma rynkor i ansiktet och gråa hår som min far hade åren innan han dog. Här var han ju, här levde han. Min far hade – får jag använda ordet? – återuppstått i Damaskus.

Det var som om jag plötslig öppnat en dörr och kommit in en parallell värld och tid: en tid som varit och är, samtidigt. En annan, främmande värld – en ”ny” värld – men gammal. En gammal tid för mej, men en nutid som bär på framtiden för dem som fötts och lever i den.

En bättre tid? En bättre värld? Där stod jag alldeles stilla på gränden i Damaskus och stirrade in i hålet i väggen på skräddaren på bordet. Och jag kunde inte låta bli att undra om den arabiske skräddarens värld och tid hade varit en bättre värld, tid och framtid för min far att leva i.

Vilken tanke: min far som skräddare i Damaskus! Hade han då haft sitt lilla skrädderi kvar hela livet? Kunnat sy så mycket och länge som han orkat? Druckit eftermiddagskaffe och rökt vattenpipa på cafét, haft barn och barnbarn omkring sej, gått i moskén med en muslimsk kalott på huvet? (Fast den sista tanken är otrolig!) Levt, just levt, och sytt hela livet?

Om den här upplevelsen, som skar ett sår i mitt hjärta, berättar jag för att jag i flera veckor försökt skriva ett bidrag till sommarserien ”Framtid”. Jag kan inte. Det går inte. Jag har säkert skrivit tio olika texter och utplånat dem igen med ”delete”-knappen.

Vilken framtid? Vems framtid? Var – exakt – befinner sej framtiden? Jag hittar inte fram till den tid som kallas framtid. Jag hittar inte framtiden (singular). Vinjetten borde ha varit ”framtider” (plural).

Varje människa på jorden har sin framtid. Någons framtid är någon annans baktid. Somligas framtid kan utbristas i dur, allt för många andras framtid går i moll. Klockan tickar olika fort och faktiskt också åt olika håll på olika platser på jorden. Någonstans lever människorna redan i vår framtid, andra människor repriserar vår historia.

Vinjettordet ”framtid” kan varken beskrivas eller besvaras och svaren, som inte finns men är många fler än frågorna, kan återfinnas var som helst och över allt på och kring jorden. Framtiden/framtiderna är här och nu, där och då.

Om Damaskusberättelsen och den här artikeln rymmer någon sensmoral, så bör det vara denna: Vi ska akta oss för att bli hemmablinda och närsynta. Som västerlänning och vit europé är det ack, så lätt att få för sej att man är världens epicentrum, inbilla sej att det bara finns en framtid och att ingen annan framtid är möjlig utom den och att denna framtid formar sej runt mej – just mej, just här, just nu!

(Kvällsposten 1998)