Efter diverse muttranden på Facebook – gällande min text om Jonas Hellborg i Syrien (skriv in Hellborg eller Syrien i sökrutan så kommer den upp) – har jag letat reda på min recension av det album som Jonas Hellborg gav ut med ett urval inspelningar från besöket i Syrien.
Jonas Hellborg – ”Aram Of The Two Rivers – Live In Syria” – Bardo 038/Amigo. Jonas Hellborg akustisk basgitarr, Mased Sri al Deen ney, Hadi Backdonas v, Nabil Khaiat riqq, Tarek Malas derbuka och Mahfouz al Hosaini derbuka. Inspelat live september 1996 i Damaskus och Aleppo. Speltid: 54:34
Den här plattan kan jag ju inte skriva om! Det var min första tanke. Jo, ska nån skriva om den här plattan så måste det väl vara jag? tänkte jag sen.
Jag var nämligen där – på plats – så jag vet minsann under vilka omständigheter som dessa inspelningar gjordes. Om jag blundar, kan kan fortfarande förflytta mej till palatsgården mitt i Damaskus ”souq” och ”karavanseraien” (gammal marknadsplats) i Aleppo, där Jonas Hellborg spelade med två olika tillfälligt sammansatta grupper med musiker från
Syrien.
Första gruppen, som spelade i Damaskus, var akustisk: ney (flöjt), riqq (tamburin), derbuka (trumma). Medan den andra, i Aleppo, var delvis elförstärkt: violinisten Hadi Backdonas kom nämligen till spelningen med både elförstärkare och en hel uppsättning ljudapparater. I bägge grupperna fungerade Nabil Khaiat, riqq, som förbindelselänk mellan Jonas
Hellborgs akustiska basgitarr och de syriska musikerna/arabiska instrumenten.
De vibrationer som sköt som pilar mellan musikerna – före, under och efter spelningarna – kan jag fortfarande känna. Så innan jag börjar recensera måste jag tänka bort de delar av konserterna som lämnades utanför CD:n. Jag måste tänka bort varför de inte kom med.
I september 1996 reste alltså Jonas Hellborg från Sverige till Syrien med sin akustiska basgitarr för att göra några konserter med arabiska musiker. Spännande, tyckte jag, eftersom Jonas länge varit influerad av arabisk musik. Två musikkulter möts: ny musik kan födas.
Men möttes de? Små, små stunder på albumet ”Aram Of The Two Rivers” är oerhört vackra. Några korta takter möts musikerna, ler mot varann, spelar i samförstånd. Men – och jag har verkligen ansträngt mej, jag har lyssnat i hörlurar gång på gång, för att inte skriva något förilat, något jag
inte kan stå för, något jag inte verkligen tycker – oftast spelar Jonas och de arabiska musikerna förbi varann.
Lyssnar inte på varann, förstår inte varann. Jag kan bara ana, men det är en välgrundad aning (jag var som sagt på plats i Syrien!), att Jonas är för upptagen av sej själv. De syriska musikerna hade i sin tur alldeles för stor respekt för denne västerlänning som åkt ända till Syrien för att
spela med dom – just dom!
Nästan hela tiden finns det som ett moln av oro i musiken – som om de syriska musikerna spänt undrar hur de nu ska spela, för att Jonas ska bli nöjd. De bästa musikaliska ögonblicken är, faktiskt, när någon musiker spelar ensam, tar ett solo utan komp. Som när Mased Sri al Deen – en ibland riktigt bra flöjtist – spelar en kort melodi på ney-flöjten. Eller när Hadi Backdonas börjar Aleppo-inspelningen med ett utflipprat, högst personligt intro på elfiolen.
Sen finns det också några ömma stunder, försiktiga små kärleksmöten. T ex basgitarrens och ney-flöjtens tête-a-tête i ”Byssan lull”. (Måste väl vara den melodin som Jonas försökt lära ut?) Men musikerna spelar oftare mot varann än med. Tyvärr gäller det också de inhemska, syriska musikerna.
Flera gånger spelar tamburin och trumma nervöst i otakt. Inte så sällan märks det att inte heller Jonas trivs. Flera gånger – det hörs extra tydligt nu när jag återlyssnar i hörlurar – spelar han under sin vanliga förmåga.
Det blev inget möte. Snarare är ”Aram Of The Two Rivers” ett bevis på hur svårt det kan vara för olika musikkulturer att mötas. Om mötet verkligen ska kunna äga rum krävs stor ödmjukhet och vilja till förståelse och kunskap.
Det mest intressanta med Damaskus- och Aleppo-inspelningarna är att Jonas Hellborg i icke-mötet med arabiska musiker låter så svensk. De österländska influenserna bleknar i detta sällskap. Istället är hans akustiska basgitarr till bredden full med mjuka, vemodiga och mycket svenska folkvisetoner. Det hör jag – nu.
(Lira 1999)
Erikssons kultursidor 