Karin Brunk Holmqvist
Kranvridarna
(Kabusa)
Vilken produktplacering! utbrast jag om vinboxen på omslaget. Men så var det inte utan bokens formgivare, Tintin Blackwell, har skapat en egen vinbox – obs! den finns alltså inte på Systemet – av märket Vin de Loire Cuvée 2014.
Vilket passar bra till romantiteln ”Kranvridarna”. Det är ju kul – att Karin Brunk Holmqvist gett den kvinnliga vinklubben i Spjutstorp namnet Kranvridarna. Men det är också det enda i hennes nya landsorts- eller bygderoman som får mig att skratta. Däremot blir jag allt varmare i kroppen, ju fler romansidor jag läser…
Namnet på byn har Brunk Holmqvist lånat från det högst verkliga lilla samhället Spjutstorp på Österlen. Fast romanens Spjutstorp kunde vara vilken liten landsortsby som helst i Skåne, Sverige och kanske hela världen.
Här finns syskonen Edit och Hjalmar, som fortfarande i pensionsåldern bor kvar i föräldrahemmet, Gudrun (barndomsväninna till Edit), Carita och Kerstin (de övriga i kranvridargänget), Hjalmarsson med sin nya, unga flamma, den förre brottslingen Berra, Rita, som var Hjalmars ungdomsflamma och nu återvänt till byn, den något förståndshandikappade ”flickan” Greta med flera.
Tomma hus. Nedlagd affär. Nu ska busshållplatsen dras in. Medelålder i byn: 75 år. Minst. Byalaget har kallat till möte i församlingshemmet. Hur ska byn kunna räddas? Hit till Sveriges Provence kommer också – mitt i vinterns kyla, snö och blåst! – mäklarföretaget Bostadsimperium för att köpa upp billiga hus och sälja dyrt till turister och andra stabor.
Det var allt. Mer än så händer väl inte. Jo, det gör det förstås men ingenting annorlunda, ovanligt och extra spännande. Brunk Holmqvist skildrar – eller snarare beskriver – byns vardagliga liv, det som lunkar på.
Inga språkliga finesser utan hennes prosa är saklig och småtorr. Eftersom det inte händer något spännande så behöver ju heller ingen spänning skapas. Jo, här finns en – enda – händelse som är överrumplande och häpnadsväckande (för två romanpersoner) men denna kommande händelse planteras så stort och långt i förväg att ingen läsare kan bli överraskad.
Och ändå: så levande – ja, så bra. Hur Brunk Holmquist bär sig åt vet jag inte, det begriper jag inte, men jag förstår att hon fått läsare också utanför Österlen, i övriga Sverige och långt bort i Norge. Hon förmedlar vanliga liv i den betydelsen att tusen, åter tusen läsare kan känna igen sig. Och hon gör det med kärlek till sina romanpersoner, med ömhet och smittande värme.
Jag blir glad när jag läser. Hela kroppen uppfylls av livslust. Karin Brunk Holmqvist är en lika enkel som speciell författare.
(KvP 2014)
Erikssons kultursidor 