Dixie Chicks
Taking The Long Way
(Sony BMG)
Redan i singellåten ”Not Ready To Make Nice” meddelade Dixie Chicks att de inte ber om ursäkt för vad de sagt om Bush och Irakkriget eller ångrar sej (trots dödshoten). På albumet ”Taking The Long Way” fortsätter Martie Maguire, Natalie Maines och Emily Robison att tala om vilka de är och vad de tycker.
Det kan handla om svårigheter att bli gravid, ”So Hard”, alzheimer i släkten, ”Silent House”, och småstadens instängd- och inskränkthet, ”Easy Silence”. Och låten med den perfekta titeln ”Lubbock Or Leave It” är väl en rejäl uppgörelse med rödnackad sydstatsanda.
Dixie Chicks tar med sej vad de vill ha från country och bluegrass in i rock och pop. De sjunger och spelar country, hur än musiken låter omkring dem. Stämsången är rätt ur traditionen och den akustiska gitarren låter aldrig som på rockskivor utan klingar countrygitarr.
Inte ens solosången är rock utan fortfarande country. Så fantastiskt bra de sjunger också, både hela trion ihop och inte minst – hör bara! – solisten Natalie Maines.
“Lullaby” och “Lubbock Or Leave It” blev strax favoritspår. De ligger kant i kant på CD:n, kontrasterar mot och kompletterar varann: en lugn ballad kontra en
countryrockröjare med några popigare slingor. Bägge är dessutom praktexempel på producenten Rick Rubins mångsidiga genialitet.
I ”Lullaby” har Rubin skalat av: först sång till en enkelt spelad akustisk gitarr, sen tillkommer en smäktande fiol på väg ut ur country. ”Lubbock” har han däremot fyllt med så mycket som möjligt: elektrisk rock´n´roll-gitarr redan från starten plus tunga trummor, en fiol som spelar – joooo – hårdrock medan banjon plockar!
Andra bra spår är de återkommande samarbetena med Gary Louris (från Jayhawks) – till exempel ”Bitter End”, som har känsla av Irland, och ”I Like It”, där musiken drar iväg åt alternativ countrypop – samt avslutande ”I Hope”, ett slags gospelcountry som skrevs tillsammans med Keb´ Mo´.
(Hifi & Musik 2006)
Erikssons kultursidor 