Torben Ulrich
Jazz, bold & buddhisme
Red: Lars Movin
(Informations forlag)
Platsen var Stockholm och året 1957. Sverige mötte Danmark i Davis Cup. De övriga danskarna har jag glömt, men en spelare i det danska laget minns jag desto mer: Torben Ulrich.
På den tiden skulle tennisspelares kläder och hudfärg var lika vita och rena. Kunde man tänka sig en skäggig och långhårig tennispelare? Svar: Nej. Absolut inte!
Torben Ulrich hade både skägg och för långt hår. Jag betraktade honom med häpna ögon: Fick man se ut så, släpptes såna in på tenniscourten? Ulrich var en tennisspelande katt bland hermelinerna – en revoltör som startade demokratiseringen av tennissporten.
Att han var ännu mer än så – jazzmusiker, skribent, buddist – lärde jag mig med tiden. Men det är först nu, år 2003, när jag läser boken ”Jazz, bold & buddhisme”, som jag förstår vilken komplex – inte motsägelsefull men kanske orolig och därför nyfiken och mångsidig – människa som Torben Ulrich varit och är. I oktober ska han fylla 75 år.
”Jazz, bold & buddhisme” rymmer till övervägande del artiklar i diverse ämnen – idrott, musik (från jazz över afro till rock), litteratur, filosofi, buddism och mycket annat i livet – som Ulrich publicerat åren 1945-2002. Här finns även en svit dikter/sångtexter på engelska (han är bosatt i Seattle) där tennisbollen via Goethe och Roland Barthes blir en symbol för våra livschanser, en biografi, foton och en inledande intervju, gjord av Lars Movin. Med mera.
Ungefär så här berättar Torben Ulrich om sig själv som ung på 40-talet:
Jag började på handelshögskola men blev snart mer intresserad av kemi. Tänkte att jag tar studenten och läser samtidigt kemi på universitetet så blir jag fort klar och är också förberedd om jag sen ändrar mig och vill bli läkare eller psykiater. Jag ville lära mig allt om Krishnamurti, spela jazz och följa Sidney Bechet. Sen fick jag upp öronen för klassisk musik och ville också lära mig spela klassiskt på klarinett. Dessutom spelade jag tennis, fotboll och handboll och fortåkte på skridskor.
Pust.
Om sitt jazzintresse säger han ”at i en måde startede det i New Orleans och sluttede med Ayler og Taylor”. Därefter blev det mer rock – som Jimi Hendrix och Captain Beefheart. Eller som när Movin besökte honom i Seattle. Då hade Torben Ulrich, 70, varit på en konsert med Red Hot Chili Peppers och var förjust!
Glömde jag skriva att han också haft konstutställningar, gjort filmen ”Before The Wall: Body & Being” med hustrun Molly Martin och framför dikter i ”ideofon” (såvitt jag begriper en lång stör med inbyggd mikrofon) till friformelektronisk jazz?
Att läsa honom är ett äventyr som liknar att höra den bästa jazzmusiker improvisera. Hans texter har förstås passerat hjärnan, för han har ju iakttagit världen, hört, sett, läst och bearbetat, men själva skrivandet måste vara intuitivt och spontant. Texterna skyndar på och stoppar, svänger i språket, tankarna och ämnena. Snabbt hit och dit: orden rätt ut och ner.
I essän ”Hvis”, tidigare publicerad i antologin ”Idræettens enhed eller mangfold” (2002), knyter Torben Ulrich sist i boken ihop alla trådarna till en livsfläta.
(KvP 2003)
Fotnot. Det stämmer. Lars Ulrich, trummis i hårdrockbandet Metallica, är Torbens son.
Läs en text ur boken: ”Comeback, comeback, comeback”.
Erikssons kultursidor 