I blocket har jag antecknat: ”Knivskarp skärpa med piruett.”
Det var på vernissagen för den minnesutställning med Margareta Renbergs målningar som visas på Vargåkra gård. Poeten Gunnar Harding använde de citerade orden i sin presentation av Renberg. Samma ord passar för att beskriva Hardings poesi.
Gunnar Harding gick på målarskola och Konstfack, skulle bli konstnär eller illustratör. Till några diktsamlingar från 70-talet – som ”Örnen har landat” och ”Skallgång” – har han själv gjort omslagen.
Gunnar Hardings omslag, teckning/målning, till diktsamlingen ”Skallgång” (1972).
Det är teckningar i egen stil: gjorda med ett enda tuschstreck – ”utan att lyfta pennan”, som Harding sa han besökte Vargåkra – och fyllda med bara ett par färger. Senare omslag har gjorts av konstnärerna Olle Kåks och Ulf Gripenholm.
Också Gunnar Hardings sätt att dikta är bildmässigt. I poesin finns många bilder som han målat med ord.
Några av de dikttraditioner han anslutit sig till – amerikansk beatpoesi och fransk modernism/surrealism – kan dessutom beskrivas som visuella. Beatpoesin hade såväl ojämna vänster- som högerrader: en diktrad kunde hamna var som helst på boksidan. Franska modernister diktade till och med ”calligrames” (vilket innebär att dikten avbildar sitt innehåll, typ Eiffeltornet).
Så det var inte konstigt att poeten Gunnar Harding reste från Stockholm till Vargåkra, strax bortom Hammenhög, för att presentera Margareta Renberg. Poesi och måleri bor grannar i hans dikter. Dessutom lärde han känna Renberg under sin tid som redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Om detta kan man läsa i Gunnar Hardings aktuella memoarbok ”Mitt poetiska liv”.
En dag något år i början av 70-talet blev redaktör Harding uppringd av Ulf Linde, konstkritiker men då tydligen lärare på Konstakademin, som berättade att han hade en begåvad målarelev som skrev dikter. Margareta Renberg hette hon. Flera av hennes dikter skulle bli publicerade i Lyrikvännen.
Margareta Renberg: Oktober 44/Bebådelsen (1972).
Hon är väl nånslags realist, svarade jag när min hustru undrade vad konstnären Margareta Renberg (1945-2005) målade för bilder. Också Gunnar Hardings poesi skulle jag beskriva som realistisk. Men när jag går runt och tittar på Renbergs bilder så inser jag att min uppfattning om realism är just min.
Som den tidiga målningen ”Oktober 44/Bebådelsen” (1972): troligen ett självporträtt (nej, det stämmer visst inte; se inlägg – efter min krönika – från Göran Hellström, Vargåkra gård) där hon sitter i en fåtölj med en otäckt spetsig klänning på sig (ormar? igelkott?) och en avlagd hand på bordet. Nog fler som kallar det surrealism. Och jag kan vara ensam om att läsa Gunnar Harding som en realistisk poet…
Realism med fantasi, säger jag när han kvällen efter vernissagen har diktuppläsning på Vargåkra gård. Så tycker jag att man kan beskriva både hennes konst och dina dikter. ”Ja, jag försöker”, svarar Gunnar Harding.
Fantasin brukar sällan få plats i realistisk konst och litteratur. Men fantasi, lek och drömmar ingår ju i människors liv och då måste väl också fantasin finnas med i en skildring av verkligheten? Annars blir resultatet endast så kallad realism.
Margareta Renberg: Självporträtt med svart kjol (1998).
”Fantasin till makten!” löd mottot för 1968 års studentrevolt i Paris. Men det räcker inte – inte för sig, inte enbart fantasi. Då blir det inte heller riktigt och helt. Det måste vara både… och. Fantasin till realismen! utbrister jag. Fantasin måste komma med i – vara en del av – realismen.
Just därför en av Renbergs senare målningar, ”Självporträtt i svart kjol” (1998), griper tag så starkt. Ett realistiskt porträtt av konstnären i svart kjol och med bar överkropp, bredvid syns ett bord med en rulle hushållspapper, en kopp och en fyrkantig (?) sten. Väggarna är grå, hennes skugga mörkare grå på grått. Och se ögonen: svarta och stirrande. Vad såg hennes ögon: framför och bakom sig, utåt och inåt?
Just därför också som Hardings dikt ”Viet Nam” (1970) är en av de mest drabbande som skrevs om USA:s krig i Vietnam. För att ”skrivmaskin” förenas med ”kulspruta” och ”lugnet” med ”döden”. Bilden av ”människorna som köar på busshållplatsen” (Harding ”målar glorior” på deras huvuden) ställs mot bilden av
helikoptern synlig däruppe
mot det blå. en kropp
som kastas ut…
(Ystads Allehanda 2013)
1) T o m den 28 juli visas Margareta Renbergs målningar på Vargåkra gård. Missa inte katalogen där Ulf Linde gjort en fin presentation av Renberg. Hennes diktsamlingar, ”En tatuerad dams memoarer” och postuma ”Tröst för ett tigerhjärta”, finns på antikvariat.
3) I nyss utgivna minnesboken ”Mitt poetiska liv” (W&W) berättar Gunnar Harding på flytande prosa med innehåll om sitt möte med poesin, översättningar och eget diktande – och inte minst om 70-talets svenska poesirörelse.
3) Pocketsamlingen ”Dikter 1965-2003” är bästa sättet att stifta bekantskap med Hardings poesi. Exempel på hans introduktioner och översättningar av utländsk poesi finns i ”Amerikansk undergroundpoesi” och ”Är vi långt från Montmartre?”. Leta på antikvariat!
___________________________________________
Inlägg:
Tack för en intressant krönika i dagens YA signerad Bengt Eriksson angående vår pågående minnesutställning, t o m 28 juli, över Margareta Renberg, (1945-2005) konstnär och poet.
Han har dock fel på en punkt, nämligen då han skriver att målningen Oktober 44/Bebådelsen av Margareta Renberg, daterad 1972, är ett självporträtt. Det är det inte alls.
Titeln Oktober 44 ska nämligen kopplas till Margaretas födelse som ägde rum i juli 1945,det vill säga nio månader efter oktober 1944. Då blir även underrubriken Bebådelsen tydlig. En titel som ofta används inom medeltida- och renässansmåleri och syftar på det ögonblick då Jungfru Maria, genom ängeln Gabriel, får veta att hon ska föda Guds son. Oktober 44/Bebådelsen föreställer alltså Margareta Renbergs mor.
Mansfiguren med hatten upptill på målningen är en slags frukbarhetssymbol. Jämför ängeln Gabriel. Den är hämtad ur Margaretas fantasier om att det var Gary Coopers ande som befruktade hennes mor.
Det kan enligt vad Margareta Renberg berättat för poeten Gunnar Hardin, (se förordet i hans sammanställning med Margareta Renberg efterlämnade dikter,Tröst för ett tigerhjärta, 2009) även föreställa antingen den amerikanske skådespelaren Edward G Robinson (1893-1973) eller James Cagney (1899-1986), då någon av dem i en film trycker upp en halv grapefrukt i ansiktet på en kvinna.
Vänliga hälsningar
Göran Hellström
Vargåkra Gård, Konsthall & Galleri
Svar:
När jag fick den här ”rättelsen” så började jag fundera. Igen.
Med konst är det ju så antingen v e t man vad ett konstverk föreställer, eftersom konstnären eller eventuellt någon konstvetare talat om det för betraktaren. Vilket alltså förutsätter att konstbetraktaren är påläst. Men hur många som besöker en konstutställning är det?
Eller också blir konsten till – bokstavligen föds – i betraktarens huvud: just då och där, i betraktelseögonblicket.
”Självporträtt” kontra självporträtt. Då jag ser Margareta Renbergs bägge målningar, särskilt när de på Vargåkra gård hänger så att de kommunicerar med varann, man kan ställa sig och låta blicken vandra mellan målningarna; då jag nu ser dem en extra gång så kan jag inte låta bli att tänka att bägge kanske är självporträtt och att bägge – också – kanske är ”självporträtt”.
Föreställer den tidigare målningen, ”Oktober 44/Bebådelsen”, kanske Margaretas mamma men genom dottern Margareta? Kan det vara ett porträtt av dottern när hon fötts och vuxit upp? Och därmed ett porträtt av mamma genom dottern, genom mammas förhoppningar?
Och den något senare målningen, ”Självporträtt med svart kjol”, kan den vara ett självporträtt av mamman, dvs av Margareta genom och som sin mamma, som mamma var och såg ut. Den ena blir den andra. Den ena är den andra. Bägge är ett.
Eller jag kanske bara mumlar och flummar. Men tydligen är Gunnar Harding inne lite på samma linje, för när han presenterade utställningen så sa han att det där som liksom flyger uppe vid fönstret på ”Oktober 44/Bebådelsen”-målningen tyckte han först såg ut som en spermie. Men, sa han på Vargåkra, ”så ser väl inte spermier ut?” Och fortsatte: ”En potatis, däremot, ser ut så där.”
Vi ser olika, vi ser kanske olika från gång till också.
BE
Erikssons kultursidor 