Skånska 99-listan

1) Pelle Ossler: »Käre lille bror« (2002)

En ”dark horse”?

Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

Dina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

Pelle Osslers snart kommande nya album, ”Stas”.

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning.

– Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…
____________________________________________________

2005 – som tiden går – satte jag ihop en ”topplista” till Magasinet Skåne med de 99 bästa skånska låtarna (rock, pop, jazz, folkmusik, schlager m m). Det väckte viss förvåning – ja, t o m motstånd – både från redaktörerna och somliga läsare/lyssnare när jag valde att placera en låt av och med Pelle Ossler på förstaplatsen.

Då var Ossler fortfarande ”en doldis”. Inte så många begrep att han redan då placerade sig bland Sveriges främsta rocksångpoeter. Idag vet de flesta att det är just det som Pelle Ossler är: den bästa svenska rocksångpoeten.

Och om det eventuellt skulle finnas någon som inte förstått det så är det ju bara att lyssna på hans nya album, ”Stas”, som kommer i slutet av januari.

Låten ”Käre lille bror” valde jag alltså ut och skrev om 2005. Vill ni se hela min lista över de 99 (dåtills) bästa skånska låtarna – så klicka HÄR.

Hund på villovägar

Det är en gammal hund. Han måste vara över 25 år (och då räknar jag i människoår). Om det är nu är en ”han” eller ”hon”. Det har vi aldrig fått klart för oss. Så jag säger väl ”den” om hunden.

Den har levt ett hårt liv. Pälsen är sliten och nött. På 90-talet försvann nosen i ett hundslagsmål. En riktig Baskerville bet nosen av Vaffen, som den kallas. Fast Vaffen klarar sej bra ändå, den har fler liv än en katt.

En släkting till Vaffen.

Sitt första stora äventyr upplevde Vaffen när den blott var fyra, fem år. Det hände i Paris och bör ha varit sommaren 1985. För Joel, vår son, hade punkfrisyr och parisare vände sej om och utbrast: ”Le pööönk”. Det betyder att Moa, vår dotter, var 8 år. Samma ålder som hennes dotter och vårt barnbarn Tilde idag. Vilket har viss betydelse för den här historien.

Familjen åkte buss till Paris på semester. Hotellet låg på rue de Turbigo med gångavstånd till Hallarnas butiker och konstcentrat Beaubourg. Det var barnens första Parisbesök och de ville upp i Eiffeltornet. Mamma – nej, inte pappa! – fick åka med och gå, sista biten. Hon minns det ännu.

Det jag minns är hemresan. Vaffen! tjöt Moa plötsligt när bussen körde in i Belgien. Gråt och mera gråt. Vaffen var borta! Den hade rymt, måste ha blivit kvar i Paris. Kunde den ha smitit undan och gömt sej på rummet?

En annan släkting.

Min försigkomna hustru stoppade bussen och hoppade av, letade reda på en mynttelefon (det här var ju före mobiltelefonen) och ringde hotellet. Portiern gick och letade – och hittade Vaffen! Var inte oroliga, sa han. Det här ordnar jag. En vecka senare anlände Vaffen per flygpost, noga inslagen och nedbäddad i en skokartong.

Sitt senaste äventyr upplevde den åldrade Vaffen bara härom veckan. Tilde, 8 år och delmatte, kom på besök och åkte med mormor in till Sjöbodagarna för att titta på Doris & Knäckebröderna. Naturligtvis måste Vaffen följa med.

Tilde fick autograf på en DVD och en kram av Doris. På kvällen upptäckte vi att Vaffen varken fanns i huset eller bilen. Nu hade den rymt igen. Strax före stängning åkte jag till ICA och letade igenom varenda gång. Mormor sökte med en ficklampa i Sjöbomörkret. Ingen Vaff!

Ännu en släkting.

Morgonen därpå – sista Sjöbodagen – åkte mormor och Tilde ner igen. Det kan vara den som jag har inne på banken, sa en tjänsteman på Färs härads. Doris tog hand om ett gosedjur och gav till mej. Jooodå, det var Vaffen! Strax ringde min hustru och berättade. Är det konstigt att man får tårar i ögonen?

Men nu blir det utegångsförbud. Vaffen har haft sitt sista äventyr och levt upp så många liv att Moa och Tilde inte vågar ta fler risker.

Vaffens favoritlåtar:

”Hound Dog” (Elvis Presley), ”Dirty Dog” (Ubangi), ”Om en hund mådde så här” (Wilmer X), ”Sov lilla Totte” (Hans Alfredson), ”Bird Dog” (Everly Brothers), ”Do The Dog” (Rufus Thomas), ”Lilla Ludde” (Gunnel Linde), ”Änglahund” (Hasse Andersson), ”En herrelös hund” (Ratata), ”Min hund” (Philemon Arthur & The Dung), ”Kommissarie Tax” (Rolf Lassgård)…

Bengt Eriksson har tagit in hunden och släppt ut katten.

(Ystads Allehanda 2006)

I CD-spelaren: Nisse Hellberg

Nisse Hellberg
En modern man
(Metronome/Warner)

Ja, man får hoppas att Wilmer X inte återbildas igen. Jalle Lorensson och Nisse Hellberg har ju aldrig varit bättre än nu, när den ene spelar munspel med Michael Saxell och den andre gett ut albumet ”En modern man”.

Med traditionen in i framtiden, rot och krona. Så ska nog skivtiteln uppfattas. ”En modern man” är ett akustiskt album där 50-tal förenas med det nya seklet utan att det låter vare sig gammalt eller modernistiskt. Dagens teknik har fått inspelningen att bli extra bra och gett en vassare ton åt Janne Lindéns sologitarr. Inte mer än så.

Musiken gungar mjukt, lätt och varmt – och ändå tufft.

Nisse Hellberg spelar akustiska gitarrer och förutom Lindén innehåller The Helltones också Marcus Källström, trummor, och Affe Östlund, ståbas. Gästpianisten PJ Altin får ”Den står där du ställt den” att gunga ännu mer.

Mest rockabilly, blues ibland och någon gång country, som i Johnny Cash-hyllningen ”En man i svart”.

Nisse Hellberg, före detta smygproggare, har också börjat göra riktigt politiska låtar. ”Bok i retur” kritiserar Bibeln och kristendomen, ”Gräver där jag står” beskriver klassamhället och ”Ett enda kugghjul” är ett rop på solidaritet. Medan ”Håll ut, håll i, håll igen” och ”Vem ska ro båten i land”väl kan beskrivas som uppmuntrande. påhejande kamplåtar.

Och inte gör det sig saken sämre heller (eller?) att flera låtar nog lär kan hamna på repertoaren för olika dansband. Märkligt så liten och smal gränsen ibland kan vara mellan Nisse Hellberg och t ex Lasse Stefanz musik.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Michael & Jalle på väg igen

Också 2009 reser den akustiska visbluesrockcountryduon Michael Saxell & Jalle Lorensson på världsturné. De har redan spelat på Visfestivalen i Västervik och Kristianstads Konserthus. Nu är det dags för Malmös och Växjös Palladium (den 9 respektive 10/10).

Med anledning av detta lägger jag ut den intervju som jag i fjol gjorde med Michael & Jalle, då de precis hade börjat spela tillsammans och skulle släppa albumet ”Alltid en vals”.

För övrigt fortsätter Michael Saxell att skriva – minst – en låt om dagen, senast har jag fått provhöra både en lång rad låtar som han sjunger och spelar själv och ett färdigmixat album som han gjort med Agi Lindroth (de hittills nämnda låtarna har svenska texter) samt Christoffer Lundquists ännu inte riktigt färdiginspelade och mixade solodebutalbum med Michael Saxells engelska texter till Lundquists melodier.

*

– Vi känner ju knappt varann, säger Michael. Hur har det här gått till? Det är, för att använda ett flummigt ord, lite magiskt.

– Ja, hur många gånger har vi träffats? fortsätter Jalle. Fem, sex, kanske sju gånger. Fler kan det inte vara.

Det började förra sommaren på Månstorps gavlar (en slottsruin i södra Skåne som på sommaren används för konserter). Där träffades Michael Saxell och Jalle Lorensson första gången. Sångpoeten Saxell skulle spela i eget namn och munspelaren Lorensson hade ett gig med Pontus Snibb och hans band. Det regnade.

– Vi råkade hamna under samma paraply, säger Michael.

– Paraply? invänder Jalle. Nej, det var en presenning mellan två träd.

– Där ser man, småler Michael. Så olika man minns. Vi drack väl i alla fall kaffe och började snacka?

– Vi hade kört bil dit bägge två, intygar Jalle, och kunde inte ens dricka en mellanöl på mer än 2,8.

Det här är ju lite kul, tycker intervjuaren.

Sångpoeten Saxell omvandlar genast verkligheten till något mer poetiskt som kunde bli en sångtext, medan den mer jordnäre munspelaren Lorensson håller sig närmare verkligheten och melodin.

Och nu ska alltså journalisten Eriksson återberätta allt en tredje gång, då förstår ni – Jalle, Michael och ni läsare – att det här jobbet är inte alltid så lätt…

– Mer jordnära! utbrister Jalle. Hmm.

– Vi snackade om musik, säger Michael, och apropå country så sa du väl nånting om att du inte lyssnar så mycket på country men att du gillar Dickey Lee-låten ”She Thinks I Still Care”.

– Och då, säger Jalle, berättade du att du hade varit i Nashville och gjort låtar tillsammans med Dickey Lee.

Fyra korta anmärkningar, innan intervjun fortsätter: Dickey Lee är en känd countrylåtskrivare som gjort många hitlåtar. En av dem, just ”She Thinks I Still Care”, låg etta med George Jones på countrytopplistan i USA. Samma låt har översatts av Michael Saxell och finns med på det album, för att gå händelserna i förväg, som Michael och Jalle skulle göra tillsammans. På ett föregående album, ”Wonky Windmill”, sjöng Michael Saxell dessutom duett med Dickey Lee.

– Jag hade nog aldrig hört dig, medger Jalle.

– Jag hade nog knappt hört dig heller, medger Michael. När Wilmer X var som störst så bodde jag i Kanada.

Det blev dags för Michael Saxell att gå upp på scenen. Han sjöng ”Om himlen och Österlen”, ”När en flicka talar skånska” och tonsättningen av Hjalmar Gullberg-dikten ”Näktergalen”. Och Jalle… häpnade.

– Jag tänkte: ”Himlen och Österlen”, vilken bra låt och den har han alltså gjort. ”När en flicka talar skånska” är väl en låt av Danne Stråhed? Trodde jag, men då påpekade någon att också den hade Michael gjort. Och ”Näktergalen”… en fin tonsättning.

Sen blev det dags för Jalle Lorensson att spela med Pontus Snibbs band.

– Och nu var det min tur att häpna. Hörde jag det jag hörde? En kille härifrån, från Malmö, som spelar munspel på det här sättet. Nej, han kan ju inte vara härifrån. Han måste vara från… jag vet inte var…

Då och där på Månstorps gavlar bestämde Michael Saxell och Jalle Lorensson sig för att de måste testa att spela tillsammans.

Så Michael tog bilen från Ystad, där han bor, till Malmö, eller rättare sagt Limhamn, där Jalle bor. Det var en lördageftermiddag. Michael måste berätta också om detta, eftersom han körde längs Köpenhamnsvägen i Malmö, där han växte upp, och fick se något som skulle bli en sång på Michaels och Jalles kommande, gemensamma album.

– Jag fick, som jag sjunger i sången, se en kvinna som såg ut som min dotter. Hon gick in i samma hus vid Rönneholmsparken där jag bodde som barn. Jag flyttade bakåt till barndomen, jag var där och här, det var då och nu, på samma gång. Och jag började skriva sången, direkt i bilen började jag skriva. Jag körde runt-runt-runt med bilen, höll på att köra ihjäl mig, för jag måste skriva den här sången. Den blev i stort sett klar medan jag körde omkring på väg till Jalle.

– Sen när jag kom fram till Jalle så spelade vi väl kanske tre låtar, innan vi bestämde oss…

– Nej, protesterar Jalle. Vi spelade en halv låt, mer än så var det inte. Sen bestämde vi oss för att vi skulle göra en platta tillsammans.

Albumet, som blev klart i somras, fick titeln ”Alltid en vals”. Vilken märklig titel, för det finns väl ingen vals på albumet?

– Titeln syftar på något som Emmylou Harris har sagt, att hon alltid sjunger en vals på sina konserter: ”Världen behöver en vals.” Det stämmer nog, världen blir lite bättre med en vals. Fast när vi hade spelat in och tyckte att det räckte, nu var plattan klar, då saknades ändå en vals. Så Tessa, en av mina döttrar, som sjunger på albumet, fick nynna en vals, som blev titelspåret.

Snabb presentation av Michael Saxell (för Jalle) och av Jalle Lorensson (för Michael), eftersom det ju verkar behövas…

Efter plugget, när han var 19 år, gick Michael och en kompis till en resebyrå och sa: ”Vi har x antal kronor. Hur långt kommer vi?” Resebyrån svarade: ”Ni kan komma till Vancouver.” I Kanada skulle Michael stanna i 17 år. Han spelade på gator och på klubbar, jobbade som studiomusiker och var med i coverband, gjorde en egen singel och en LP. Därefter satsade han på att bli professionell låtskrivare och skrev kompositörskontrakt med ett förlag i Nashville, där han satt i en skrubb och gjorde låtar ihop med någon annan låtskrivare.

När familjen Saxell (då hade Michael gift sig med Jennifer, också en lysande sångpoet och dessutom målande konstnär) 1991 skulle flytta från Kanada så stod valet mellan Nashville och Ystad. Som kompositör i Ystad har Michael gjort låtar som en fontän (cirka en per dag, vilket resulterat i tusen förlagda och stimmade kompositioner, enligt egen utsago, och utöver dessa nog ett par tusen till).

Först blev det många låtar till olika dansband (som Lasse Stefanz, Grönwalls, Sven-Ingvars, Arvingarna och Wizex), på senare tid har Michael också komponerat till Sylvia Vrethammar, Jacques Werup och Lill Lindfors. Han har också delskrivit ett par låtar – och sjunger dessutom på en av låtarna – till ett nytt album, ”The Common Thread”, med Keith Reid (från Procol Harum).

De flesta av Michael Saxells låtar kan placeras i countryfacket, samtidigt som Michael har en egenartad förmåga att göra melodier med ett personligt hjärta men utan kläder – låtarna kan kläs i nästan vilken sorts musik som helst och fortfarande vara personliga.

Jalle Lorensson behöver knappast presenteras (för någon annan än Michael). Så lite kort, bara: En av två ständiga och eviga medlemmar i Wilmer X (om nu bandet finns eller inte finns längre), har också spelat munspel med bluesgitarristen och gitarristen Jan-Eric ”Fjellis” Fjellström (tyvärr död i förtid 1999) och likaså gitarristen och sångaren Pontus Snibb.

Jalle spelar blues. Men det är inte hela sanningen, blott inledningen. Också med Jalle Lorensson är det lite grann som med Michael Saxell. Han har sitt eget sätt att spela bluesmunspel. Jalle kan spela med vilka musiker som helst från vilken genre som helst och få munspelandet att passa in – utan att förändra sättet att spela. Hur kan det komma sig?

– Det stämmer att så är det. Men varför jag kan göra det, svarar Jalle. Nej, det vet jag inte, det kan jag inte svara på. Det är bara nåt som finns där, nåt jag gör.

– Berätta nu, manar Michael. För det var väl häftigt.

– Jaja, visst. Jag spelar munspelssolo på Roxette-låten ”Dangerous”, som i USA låg etta på Cash Box-listan och tvåa på Billboard, säger Jalle.

Alla foton: Jennifer Saxell

På albumet ”Bara en vals” möts Michael Saxell och Jalle Lorensson. De presenterar country och blues för varann, tar åt sig och påverkas av varandras musik. Michael har gjort några låtar – ”Nu när jag har dig”, ”Fel sida av spåren” och ”Ett, tu, tre” – med mer blues i sig än någonsin förr.

– ”Ett, tu, tre” – som ju är en boogie – trodde inte jag att vi kunde spela, säger Jalle. Det skulle bara bli en kopia av Wilmer X. Men det gick. Om Wilmer spelat låten så hade det gått mer åt rockabilly. Med Michael på gitarr blev resultatet något helt annat. Jag måste spela upp låten för Nisse (som i Hellberg)…

– Jag tycker om att Michael också gjort en låt som ”Fel sida av spåren”. Det görs inte så många såna låtar nu för tiden, såna… ja, politiska sånger.

– Nej, säger Michael, det skrivs kanske inte så många såna texter. Men jag har bara gjort en sång om mig, min uppväxt, hur det kändes. Det var inte fattigt, gick ingen nöd på oss, men det var kännbart att bo i en liten lägenhet, min bror och jag sov i samma rum och våra föräldrar i vardagsrummet, när de andra i plugget bodde i stora villor.

– Just här, för det var just här, säger Michael, där vi sitter på en restaurang vid Ribersborgsvägen i Malmö, nära Bellevue och Limhamn, kändes det bokstavligen som att komma från ”fel sida av spåren”.

”Prärien av is” blev titeln på sången om huset på Köpenhamnsvägen i Malmö, som Michael Saxell alltså skrev i bilen på väg till först spelmötet med Jalle Lorensson.

– Vet inte hur jag fick till munspelet på den låten, säger Jalle. Det gick inte alls när jag testade hemma, men när jag kom till studion och satte på mig hörlurarna, då gick det, då lyckades det. Jag spelade rätt ur hjärtat utan att knappt veta vilka ackord det var i låten.

– Det var målsättningen också – att vi skulle spela som två 17-åringar, hugga på alla idéer som kom upp. När man är 17 år ser man inte till nästa idag och är man så gamla som vi, säger Jalle Lorensson, så vet man ju inte om man lever i morgon.

– Vi spelar både som 17-åringar, säger Michael Saxell, och med den äldre mannens svarta dörr.

Diskografi (urval)

Michael Saxell & Jalle Lorensson:
”Alltid en vals” (Egna Händer, 2008)

Michael Saxell:
”Wonky Windmill” (Egna Händer, 2005)
”Om Himlen och Österlen” (Egna Händer, 2007)

Keith Reid Project:
”The Common Thread” (www.rockville-music.de, 2008)

Jalle Lorensson / Wilmer X (valda med hjälp av Jalle):
”Djungelliv” (MNW, 1983)
”Teknikens under” (EMI, 1988)
”Mambo Feber” (EMI, dubbelalbum 1991)
”Den blå vägen hem” (EMI, 1997)
”Arkiv X” (EMI, box med fyra CD 2001)

Jalle med Fjellis Fjellström:
”Fjellis: Till och från en blå man” (Playground, dubbelalbum, 1999)
Här finns de få låtar som Jalle Lorensson hann spela in med gitarristen och sångaren Jan-Eric Fjellström.

Wilmer X-special:
”Jalle mår bra idag” /”Jalles boogie” (High Fidelity, 1997)
Singel, pressad i några enstaka ex, som Jalle fick i present på 40-årsdagen.

Roxette:
”A Collection Of Roxette Hits! – Their 20 Greatest Songs!” (EMI, 2006)
Bland annat ”Dangerous” med Jalle på munspel.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)

Konserverade: Philemon Arthur & The Dung

Har det blivit en fusion mellan skiv- och livsmedelsbranschen? Nu finns i alla fall en konservburk till försäljning i Sveriges skivaffärer.

Är det sardiner i burken? Nej, öppna burken med en konservöppnare och inuti ligger en kassett med – Philemon Arthur & The Dung!

Tål lagring!
Kylskåpsfoto: Bengt Eriksson

Minns du? För femton år sen kom en LP med några som kallade sig Philemon Athur & The Dung. De sjöng på skånska, spelade dragspel, ostämd gitarr ”trummor”. Trumsettet bestod av kakburkar, som de fått av farmor, och ett element, som var mormors.

Vilka som dolde sig bakom namnet Philemon Arthur & The Dung var en hemligthet. Någon journalist kallade dem ”popens Bo Balderson”.

Femton år senare är fortfarande Philemon Arthur & The Dung ”hemliga”.

– Ja, och det ska vi förbli, säger de.

När vi träffas någonstans i Skåne är Philemon Arthur & The Dung maskerade. Den ene är längre och smalare, den andre kortare och knubbigare. Kan det vara så som det ibland gissats att Philemon Arthur & The Dung i själva verket är Thomas och Mikael Wiehe?

– Nej, inte är vi bröderna Wiehe. Eller hur Thomas?

– Nej, Mikael. Det är vi inte.

Anledningen till att jag stämt hemligt möte med Philemon Arthur & The Dung är förstås kassetten – men den typiskt philemonarthur&thedungska titeln ”Skisser över 1914 års badmössor” – som skivbolaget Silence gett ut för att fira 15-årsjubileet. Kassetten innehåller tjugofyra (!!!) nya inspelningar med Philemon Arthur & The Dung.

”Nya”, förresten.

Philemon Arthur & The Dung har inte gjort nya inspelningar nu på 80-talet. Tvärtom är låtarna på kassetten t o m mer av ”originalinspelningarna” än låtarna på LP-n från –72. Som det står på burketiketten: ”Äkta Philemon Arthur-distorsion”.

– När vi skulle göra LP-n kom inspelningsteknikern Anders Lind ner med en Revoxbandspelare och ett par studiomikrofoner, berättar Philemon Arthur.

– Men mickarna var för bra. Vi lät inte som Philemon Arthur & The Dung, fortsätter The Dung.

– Han fick gå och köpa ett par billigare mickar. Då blev det bättre. Men som våra egna inspelningar lät det ju inte.

Tack vare den moderna inspelningsteknikens filtreringsmöjligheter kan nu Philemon Arthur & The Dungs egna originalinspelningar för första gången presenteras!

På jubileumskassetten finns flera låtar som bör kunna bli ”slagdängor” – som ”In kommer Gösta”, ”Du är min ende vän” och ”Blomman” blev på 70-talet.

Den enda bild som finns på Philemon Arthur & The Dung, sägs det. Foto: Birgitta Olsson

Dragspelslåtarna ”Låt den hänga ute” och ”Ödesvalsen” skulle passa utmärkt för Roland Cedermark. (Fast den förstnämnda är kanske för fräck?) ”Jag mår så illa” är en rökig rockare som skulle passa utmärkt på Wilmer X:s repertoar.

Berätta The Philemon Arthur & The Dung Story!

Philemon Arthur: – Som jag minns det bodde jag granne med dig.

The Dung: – Och jag bodde granne med dig.

– Jag hade först ett dragspel och lånade sen en akustisk gitarr, som jag ännu inte har lämnat igen.

– Med en kakburk som virveltrumma, en annan kakburk som bastrumma och brickor som cymbaler byggde jag ett trumset. Jag satte ihop det med något slags primitivt mekanobygge.

– 1962 började vi spela tillsammans. Då kallade vi oss The Popbeams efter en cykel som hette Sunbeam.

– När vi blev mer självkritiska tog vi namnet The Dung. Och en dag när vi höll på att jamma ihop började vi plötsligt att sjunga ”Philemon Arthur”.

– I början var Pat Boone och Larry Finnegan idolerna. Vi spelade ”Speedy Gonzales” och ”Dear One”. Sen blev det Beatles, Kinks, Who och Stones.

– Jag (Philemon A) gjorde en ”fuzzbox” genom att stoppa papper mellan gitarrsträngarna. Jag ville låta som Jimi Hendrix.

I slutet av 60-talet skickade Philemon Arthur & The Dung egna inspelningar till först Thomas Tidholm, som då hade ett radioprogram, och sen ”Bandet går”. Resten är historia och myt.

Idag, då? Spelar Philemon Arthur & The Dung fortfarande tillsammans?

Nej, de båda vännerna från 60- och 70-talen har inte spelat ihop på många år. Men de funderar på att börja igen. Och, kan jag berätta, Philemon Arthur har köpt en synthesizer…

(Svenska Dagbladet 1987)