Etikettarkiv: Vykort

Thomas Tidholm – poet, fotograf, popmusiker

Författare. Skrev en uppmärksammad Bob Dylan-essä i BLM. Kommer i majnumret med en artikel om veckotidningar. Debuterade 1966 med diktsamlingen ”Försök att se”. 1967 kom ”Raka spåret”.

Thomas Tidholm. Författare men också: popmusiker i Pärson Sound, har gjort TV med Ann-Clara Tjerneld, gör i sommar radioprogrammet Ajax med Anna-Clara – men ägnar sig nu mest åt bilder.

Fotograferar världen. Landskap. Påsklöpar- och vykortslandskap. Folk ska förstå att världen finns. Att den ser ut på ett visst sätt. Största kicken ger verkliga världen – men vill hjälpa folk med bilderna. Att lättare förstå.

Ajax – ett radioprogram. Ett dokumentärt program. Mer dokumentärt än tidigare dokumentära program. Olika miljöer. Visar: vanliga människor finns inte. Vanliga människor är ovanliga. Alla människor är ovanliga.

Pärson Sound. Popgrupp. Så kallad progressiv popgrupp. Spelar mer på Moderna Museet i Stockholm och Konsthallen i Göteborg än på klubbar. Vill kommunicera. Koppla kollektivt. Improvisera kollektivt. Få en gemensam upplevelse med sig själva. Och med publiken. Uttrycka ett ljud som är så stort att alla kan få plats i det.

Kommunicerar genom ordlös sång. Gitarr, bas, trummor och cello. Och Thomas själv: saxofon och flöjt. Kommer med en LP i höst: The International Harvester.

(Ingressen, Journalisthögskolan i Göteborg 1968)

Annonser

Årets vårsalong genom sydsvenska glasögon

Vårsalongen
Liljevalchs, Stockholm
t o m 27 mars

Överväldigande! Dels för att Vårsalongen som vanligt innehåller ett överflöd av verk. Dels för att juryn, där bland andra Thomas Millroth ingick, uppenbarligen gjort ett bra urval. Vilket i sin tur möjliggjorts av att Liljevalchs konsthall lyckats höja Vårsalongens anseende. Nu skickar både mer och mindre etablerade konstnärer in bidrag till den årliga salongen.

Riitta Vainionpää:  ”Då och nu”, broderi.

Bilder och åter bilder, så kan 2011 års salong sammanfattas. Främst målningar men även fotografier och inte minst broderier, som jag anar är på väg att långsamt bli en ny trend. Bildernas innehåll kan sammanfattas med några ord: samhälle och politik. Nej, engagemanget försvann aldrig helt ur den svenska konsten men nu verkar det nästan som om det politiska engagemanget från 1960- och 70-talen skulle vara tillbaka.

Ett i flera betydelser direkt exempel är den bild – eller bildsvit – som hamnar i blickfånget så fort jag stiger in på Liljevalchs: Riitta Vainionpääs broderade, istället för tecknade, serie i jätteformat, ”Då och nu”, kunde till både ord och bilder ha publicerats i tidskriften Puss på 60-talet.

Lillemor Lindbom: ”Den gudomliga ironien”, virkning.

Men nu är det Persson, Reinfeldt och Sahlin som syns bland textrutor á la protestplakat: ”Göran (S) svek”, ”Varför sparka på de som redan ligger ner?”, ”Alliansens politik fungerar inte”. ”Återställ sjukförsäkringen” och så vidare.

Inte gör det saken sämre – eller bättre – att Vainionpää skildrar sina egna, personliga erfarenheter av att vara sjuk och utsättas för sjukförsäkringssystemet.

Broderi – och annat handarbete – återkommer i flera former. Lillemor Lindbom (från Kristianstad förresten) har gjort ett par virkade vepor med titlarna ”Den gudomliga geometrien” och ”Den gudomliga ironien”.

Karin Gustavsson: ”Röda skor”, också virkat.

Medan Karin Gustavsson virkat ett par stora högklackade ”Röda skor” som står och vinglar vid en vägg. Frida Berntsson föredrog att sticka namnlösa korvar som hänger i en charkuterirad på väggen. Framför ligger, nästan poserar, en hot dog i maxiformat, också den stickad.

Gustavssons och Berntssons verk kan väl vara ett slags skulpturer.

Bland överflödet av bilder finns också flera mer skulpturala verk. Om ”Påvens begravning” av Peder Gowenius ska kallas installation, skulptur eller målning är en smaksak.

Peder Gownius: ”Påvens begravning”, installation med målningar.

I vilket fall: ett stort och starkt konstverk, som Gowenius lär ha arbetat med i tjugo år, om katolicismen på ont men också gott. I fonden: en målning av en stor kyrka. Längst fram: ett kors och ett bönebord. Vid sidorna: mindre målningar av fattiga människor och kardinaler med nakna rumpor.

Jag blir småförtjust också i Måns Halldorfs skulptur av täljsten, ”Bara senap tack!”, som även den föreställer en korv fast med bröd och senap och i liten, nära nog naturlig storlek.

Måns Hallldorf:  ”Bara senap tack!”, täljsten.

När jag betraktar den halldorfska varmkorven så kommer en guidad konsttur förbi. Guiden säger: ”Inte all konst har en djupare betydelse. Den här konstnären ville bara göra en korv.”

Men hur kan guiden vara säker på det? Nästan som att påstå att Josefin Sjöström gjort sin levande skulptur eller installation, ”Côtes Échine”, betående av lite köttslamsor som rör sig med hjälp av magneter innanför en plexihuv, för att hon… tycker om att äta kött.

Konstmodeskaperskan Maxjenny Forslund från Simrishamn visar två ponchos, ”Prontone” och ”Kaleidoscope”, bägge tillverkade av återvunnen petflaskfiber med färggrant tryck på.

Maxjenny Forslund: ”Prontone” / ”Kaleidoscope”, ponchos i petfalskfiber.

Ja, nu har jag nämnt två skånska orter. Ni får väl beskylla mig för lokalpatriotism men det hjälps inte: jag går runt och kollar hur många skånska konstnärer som är representerade på Vårsalongen. De är många! Utan att räkna tror jag att Skåne står för det största antalet konstnärer (näst Stockholmstrakten).

Här finns exempel på olika sorters ”skånsk” fotografi.

Maja Qwarnström: ”Frieri på Österlen”, fotografi med ljudloop.

Maria Arnell visar foton på fyra äldre ”Bikini Sisters” och Lars Kårholm har iscensatt tre ”Kommentarer till monarkin”, bland annat två homosexuella kungar (istället för kung och drottning). Maja Qwarnström (de tre nämnda hör hemma i Malmö) porträtterar ett framtida ”Frieri på Österlen”. På ett svartvitt foto syns en kvinna och en man i skyddsmasker (mot föroreningar).

Anett Reimer (Osby) fotograferar lika realistiskt som fantasieggande märkligt. Fotot ”The Unhomely Stage” visar en kvinna som ligger på golvet, inrullad i en matta; på väggen hänger ett hjorthuvud.

Jenny Rova: ”Blondes have more fun”, vykort.

För det prisbilligaste konstverket, om man vill köpa med sig något hem, står Jenny Rova (Tomelilla). Hon har tagit ett porträtt av sig själv i bikini, fram under trosorna växer en tjock luden päls av ljust hår. Titel: ”Blondes Have More Fun”. Fotot kan köpas som vykort i Liljevalchs-shoppen.

Bland alla målningar – många är imponerande proffsigt målade, både noga hantverk och konstnärliga bilder – fastnar jag för Nils Wåhlins stora oljemålning, ”Inne blir ute”, där Stureplan i Stockholm övergivits av människor och intagits av naturen.

Niklas Asker: ”Gulliver resting”, olja på duk.

Också Niklas Asker (känd som serietecknare från Malmö) har gjort ett par stora oljemålningar som både är superrealistiska och föreställande surrealistiska: ”Boys” (ett par pojkar, ihopbundna med en röd tråd, bland molnen på himlen) och ”Gulliver Resting” (där Gulliver blir en del av Skånes natur).

Flera målare – ett par exempel är Carina Linné med sin naivistiska svit ”Nostalgi: Resväskan – Dansbandet – Lillhärdal” och Hans Lindström som bland annat återmålat en Brillolåda (och därmed Andy Warhol) med titeln ”Berömd i mer än 15 minuter” – står nära tecknade serier och populärkultur.

Solveig Norrman: ”Till Wien!”, olja på duk.

Solveig Norrmans närmast socialrealistiska målning ”20-tal: Till Wien!” är en gruppbild på unga socialdemokrater som 1922 åkte lövad lastbil till Ystad och vidare till den första Socialistiska UngdomsInternationalen i Wien.

Siv Appelqvist: ”Inordning”, tuschteckning.

Fast de målningar – egentligen tuschteckningar, både svartvita och i färg – jag verkligen häpnar inför har gjorts av Siv Appelqvist (född 1925, bosatt i Lund). Observera födelseår och hemort! Har ni hört talas om henne? På nätet kan man läsa att hon varit mottagningssköterska på barn- och ungdomspsykiatrin i Kristianstad. Först de senaste åren, efter att maken blivit sjuk och dött, har hon börjat arbeta med konst på allvar.

Ser att Mårten Castenfors, chef på Liljevalchs, beskrivit henne som en ”geometrisk gammelmodernist”.

Lars Kårholm: ”Kommentar till monarkin”, foto.

Det stämmer bra: något lite gammeldags över bilderna, som om de var från tidigt 1900-tal. Men ändå inte, för de är också så direkta, de känns så tidsaktuella. Nej, jag vet inte vad – exakt – det är som tilltalar mig i Appelqvists tecken, cirklar och kvadrater. Men det gör de: hennes tuschteckningar talar både högt och nära mig.

På väg ut från Liljevalchs tänker jag: när Vårsalongen i Stockholm nu har blivit en sådan succé både vad gäller publik och kvalitet, då skulle det väl kunna vara dags för en stor årlig konstnärlig salong också i Skåne.

Anett Reimer: ”The unhomely stage”, foto.

Ja, det är Ystad och vårt konstmuseum jag tänker på. Inte nästa år, det är nog för tidigt, men en Sommarsalong 2013. Kunde inte det vara nåt. Vad säger du, Yrr?

En konstsalong på Ystads konstmuseum (alla våningar och utställningsrum) skulle förstås få en ännu mer sydsvensk profil men kunde också locka konstnärer från Danmark, Baltikum, Polen och Tyskland. Så att Sommarsalongen i Ystad inte alls konkurrerar med Vårsalongen i Stockholm – utan kompletterar…

(Ystads Allehanda 2010)

Populärkulturarkeologi

Lika bra att först som sist låta Urban Nilmander dementera och protestera:

– Nej, nej och åter nej! Det handlar i n t e om nostalgi!

Istället lanseras härmed begreppet – ja, vetenskapen – populärkulturarkeologi. Ett långt och lite krångligt ord, lite motsägelsefullt också men högst passande.

Exakt detta är journalisterna Urban Nilmander, numera bosatt strax utanför Tomelilla, och Kenneth Ahlborn, som finns kvar i Stockholm: populärkulturarkeologer. De gräver fram den svenska populärkulturen ur glömskan och placerar den på sin rätta plats, varken mer eller mindre.

Den sista delen av föregående mening betonar Nilmander:

Omslag till ”Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar.”

– Det ska liksom vara oseriöst på ett seriöst sätt, varken för tungt eller för lätt. Balansgången är viktig.

– Populärkultur betraktas ju som nånting försumbart och det kanske är så – men inte för de människor som till exempel konstruerar ishockeyspel. För dem är det ingen lek. De är seriösa och stolta.

– Många bilder, helst i färg, och mindre text, informativ och lite ”torr”. Så vill vi ha det. I stil med de böcker om populärkultur som publiceras i USA och England men sällan i Sverige.

Nilmander och Ahlborn är ”ishockeyspelsfreaks”, så 1995 inledde de sina utgrävningar med ett pampigt praktverk om svenska ishockeyspel. Året därpå blev det en bok om Stockholms söder om söderförorter på vykort och 1997 kom ännu ett prakt- för att inte säga populärkulturellt mästerverk: ” Natt utan nåd” om illustratören – nej, konstnären! – Bertil Hegland.

– Ingen hade uppmärksammat Hegland, säger Nilmander. Ingen brydde sig om honom. Hegland trodde ju inte själv att han var nåt. När jag ringde och presenterade idén att sammanställa hans illustrationer, svarade han: ”Varför då? Det där var ju bara nånting jag gjorde.”

Omslag till ”Försvinnande god. En svensk läskhistoria.”

Om du – som Nilmander, Ahlborn och jag (och för den delen KvP:s kulturchef) – växte upp på 50- och 60-talen så kan du bara inte ha undgått Bertil Heglands omslag till Manhattandeckarna och/eller den långa raden ungdomsböcker: Tvillingdetektiverna, Kitty, Biggles…

– För Hegland var omslaget bara en produkt som skulle sälja boken. Men vilket jobb! Vilket arbetstempo! Så många bokomslag – och dessutom tidskriftsillustrationer! Och samtidigt så noggrant – vilket pillepillepillepill! Såna stämningar han lyckades skapa och förmedla!

Den givna fortsättningen blev en bok om förlaget B. Wahlströms ”röda och gröna ryggar” – alltså de ungdomsböcker som Hegland gjorde omslagen till. Hegland med flera, bör tilläggas. Bläddrar man i boken så ser man strax att omslagen till Wahlströms ungdomsböcker gjordes av fler illustratörer som kan kallas konstnärer. En är Gustav Lannmark, lite mer gammeldags än den samtidskänslige, moderne Hegland, och en annan den nästan ironiskt näpne G. Lundkvist.

Duon Nilmander/Ahlborn har också sammanställt en bok med Bengt H. Malmqvists samtidsnerviga foton på musiker/artister från 50-talet och framåt: amerikanska jazzmusiker på besök och svenska rock- och popsångare som Little Gerhard, Lill-Babs och Lill Lindfors.

Omslag till ”Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist.”

– Mina favoriter är de svartvita jazzfotona. Men också Malmqvists omslagsbilder till schlagerplattorna från EP-tiden – valet av bakgrundsfärger och miljöer – är fantastiska tidsdokument.

Var ska ni gräva härnäst? Vad står i tur att grävas upp?

– I vår kommer – äntligen, tillägger Nilmander – boken om sporttecknaren Charlie Bood. Vi har planer på en hel serie böcker om tecknare och illustratörer: Bo Wilson, Rit-Ola, Kurt Ard. Det har funnits många duktiga tecknare – inte minst reportagetecknare, som nu är en utdöd genre.

Sen avslöjar Urban Nilmander också att Ahlborn och han har ännu en bok på gång. Men där tystnar han. Nej, han vill nog inte avslöja varken ämnet eller förlaget. Det är en lite speciell bok som är tänkt för ett speciellt förlag och förhandlingen med förlaget är inte klar ännu.

Om boken blir av, får vi se i bokhandeln till hösten.

Urban Nilmanders och Kenneth Ahlborns populärkulturarkelogiska utgivning (hittills):

Svenska ishockeyspel 1938-1995 (Strömbergs, 1995)
Förort på vykort. Söder om Söder 1900-1965 (Strömbergs, 1996)
Natt utan nåd. En bok om illustratören Bertil Hegland (Tago, 1997)
Mods. Stockholm 1964-1967 (Ordfront Galago, 1998)
Stjärnornas fotograf. Bengt H. Malmqvist (Premium, 1998)
Alla tiders bokserie. 85 år med B. Wahlströms röda och gröna ryggar (Wahlströms, 1999)
Charlie Bood. Sporttecknare (Ordfront Galago, 2000)
Försvinnande god. En svensk läskhistoria (Nordiska Museet 2001)

(Kvällsposten 2000)