Etikettarkiv: Volvo

Italienska anteckningsblocket (5)

Bli inte orolig om hyrbilen låter ”konstigt”, typ en överansträngd symaskin.

Bilen ska låta så. Lyssna: alla – eller de flesta – bilar i Italien låter så.

Det beror på gator och vägar.

Huvudgatan (ja, faktiskt) uppför Castiglione della Pescaiakullen.

Backigt och kurvigt, lodrätt upp och brant ner. Smala, trånga gränder i städerna (som när E-vägen leder rätt över ett litet torg i något litet samhälle) och med puckelpistar på motorvägarna.

Segdra uppåt; foten på bromsen nedåt. Axa-bromsa, axa-bromsa, axa-bromsa, axa-tvärnit!

I Italien är bilarna – för att få plats i gränder och på parkeringsplatser – så små att de inte syns i Sverige.

Transportget.

Den minsta lilla tvåsitsiga med namnet Smart håller mopedlängd (motorn i knäet och bagaget på ryggen, så måste det kännas). Inte vill man krocka med en bastant Volvo på en svensk motorväg. I Italien å andra sidan, där de flesta bilar är (nästan) lika små…

Smart specialegenskap: klättrar som en get uppför lodräta gator och gränder.

Också transportgetter: små pyttiga – fast kraftfulla – lastbilar.







Undrar vad vår fejare skulle säga om den här skorstenen i Castiglione della Pescaia? Alla foton: Bengt Eriksson.

Annonser

Bertils hus

Idag är det ingen stormvåt långfredag utan en solhet försommardag. Men vägen är densamma, där Bertil Torekull med sällskap kom körande för… ja, nu är det över… trettio år sen.

Som Torekull skriver i tankeboken ”Livet var en dröm på Brantevik”:

Så gled vi då Nytorpsgatans backe ned mot norra hamnen i Brantevik – efteråt skulle jag alltid känna samma svindel just här – ostan snett in från Hanöbukten lyfte nästan huven av Volvon och piskregnet övergick för säkerhets skull till ett slagregn som för att till varje pris slå tillbaka minsta ansats till inträngning.

När vi trotsigt svängde höger vid norra hamnen på den lätt översvämmade Östersjögatan mötte vi ett äldre par beväpnat med ett motspänstigt paraply. Två gamlingar hade trotsat kulingen för att få sig en sista nypa luft innan det blev full storm och utegångsförbud.

Bertil Torekull, född 16/18 1931, fotograferad 2011 på bokmässan i Göteborg. Foto: Arild Vågen / Creative Commons, hämtat från Wikipedia.  

Med fallande livsmod hade de besökt alla fiskelägen nedanför Åhus på jakt efter en sommarledig skånelänga att hyra. Nu gjorde de ett allra sista försök med Brantevik – vilket resulterade i att Bertil Torekull sjutton minuter senare rev av en sida i ett anteckningsblock, skrev ett köpekontrakt och för en handpenning på 2.000:- blev ägare till ett före detta packhus alldeles vid hamnen.

Med boken som karta i minnet kör jag alltså en försommardag trettio år senare samma väg genom Brantevik och hittar enkelt till Bertil hus (som jag, så här i efterhand, när jag precis läst Torekulls senaste bok, ”Zojas hus”, tycker hade varit en minst lika passande titel på Brantevikboken).

Trots det geografiska avståndet finns det intressanta likheter mellan böckerna, husen och samhällena (skånska Brantevik och ryska Krasnaja Poljana). Två korta citat för att exemplifiera vad jag menar:

Överlevnaden som mål och mening.

I grunden är vi urfattiga. Det är vår rikedom.

Själva kvintessenserna av böckerna, de miljöer och liv som skildras, summerade med några få ord. Men vilket citat har hämtats ur Brantevik- respektive Krasnaja Poljana-boken? Inte lätt att veta. Och nej, jag talar inte om det.

Förresten, innan jag sätter mej i husets vardagsrum – ”en glasad kommandobrygga”, som han kallar den – och pratar med Bertil Torekull, så måste jag erkänna något.

”Livet var en dröm på Brantevik / Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995).

Det finns så många författare och skrivs så många böcker att när Tidningen Bokens chefredaktör ringer och undrar om man (lika med jag) vill intervjua en viss författare – då händer det att jag knappt läst en rad av författaren.

Ändå tackar jag ja. Just därför tackar jag ja: för chansen att få – i betydelsen med nöje tvingas att – läsa större delen av en författares produktion. Att få en helhetsbild och dessutom prata med författaren om de upplevelser och intryck som jag fått av böckerna.

Så var det med Bertil Torekull. Jag har – utan att mena något nedsättande med det – aldrig ens betraktat honom som författare. Vem han var visste jag förstås, men för mej var och är han journalist, publicist, tidningsmakare och chefredaktör några gånger om – en höjdare i tidningsbranschen.

*

Vem ska jag nu intervjua: journalisten, chefredaktören eller författaren Torekull?

– Jag föreslår att du intervjuar människan Bertil Torekull, svarar han. Så kan du sen gå vidare till författaren.

– Jag tror så här. Alla människor är många saker. Och sen är det mest slumpen som gör att man blir det man blir. Jag hade nog kunnat ha stort utbyte av att vara egenföretagare i en liten verkstadsindustri eller jag hade kunnat bli brandchef, som jag ville när jag var barn.

– Fast jag måste erkänna att jag ändå haft en dröm att bli författare. Jag räknar mej inte som författare… inte än. Men det har varit en dröm.

– Och det var ju tack vare att jag fick foten från Svenskan som det blev verklighet på ett mer dramatiskt sätt än jag hade tänkt. Men det stärker bara den andra tesen jag har om mitt – och andras – liv. Man ska normalt inte vara så rädd för uppbrott.

– Efter Svenska Dagbladet har jag sett på livet på ett annat sätt. Jag förvandlades från murvel till att betrakta tillvaron – vara och tänka – på ett mer litterärt sätt. Och jag var inte längre rädd för att uttrycka mej litterärt.

”Svenskan och hennes hövdingar” (1994).

– En gammal död journalist, Mauritz Edström i Dagens Nyheter, inspirerade mej. Edström skrev en självbiografisk bok där han liksom fjärmade sej från det journalistiska språket och blev litterär. Det tog jag ganska djupa intryck av.

– Jag tycker också att reportageformen – som jag använder i boken ”Zojas hus” – är så satans tacksam. Den tillåter en att jobba i många genrer. Du kan ha ett nästan lika storartat anslag som i en roman, du kan vara novellistisk, lyrisk, dramatisk och koncist dokumentär.

– Efter Svenskan förändrades mitt språk. Ja, hela mitt liv förändrades ju.

Men är det egentligen så stor skillnad mellan journalistik och litteratur? Med undantag kanske för nyhetsjournalistik så har i alla fall jag aldrig tyckt att det stilistiskt vare sej är eller bör vara någon större skillnad. Bra journalistik måste väl också ha något skönlitterärt i sej, om den ska vara bra? Problemet är att det blivit allt svårare att publicera litterär journalistik i svensk press. Inte minst för att svenska tidningstexter numera ska vara så korta.

Bertil Torekull instämmer:

– Tålamodet är så kort, tycks det. Hos bedömarna, redaktörerna och tidningsägarna, vill säga. Jag är inte så säkert på att det är lika kort hos läsarna, hos vanliga människor. Man kan inte förklara annars varför sådana enorma volymer av berättare säljs och läses – allt ifrån ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter” till Joyce Carol Oates. De är ju tjocka, det är nästan obeskrivligt så många sidor som böckerna innehåller.

Att tidningar innehåller allt kortare texter kan alltså inte bero på att folk inte vill läsa långa berättelser.

– Nej. Snarare på att man är så satans rädd att folk på grund av tidspress ska tappa intresset och byta till någon annan tidning eller något annat medium.

– Det finns många skäl till att det är som det är. Penningen har kommit in i mediernas liv på ett övertydligt sätt. Allting styrs av att mediet ska ge vinst – ja, det räcker inte med vinst. Avkastningen ska vara mycket stor.

– Det andra som förstört åtskilligt är behovet av underhållning. Man vågar inte lita på att allvaret också kan vara ett behov hos människor. Underhållningstendensen – lusten att knorra upp allting – är fördärvlig. Också Dagens eko lägger in melodislingor för att hetsa upp tempot. De litar inte längre på ordet. Det är sorgligt.

”Historien om IKEA / Ingvar Kamprad berättar (1996, uppdaterad utgåva 2003)”.

Även om din övergång från tidning till bok var lite mer drastisk så borde väl tidningarnas snuttifiering och glättifiering leda till att journalister som vill skriva längre reportage och berättelser övergår till bokformatet?

– Ett långt reportage är idag 5 000 tecken. Det är åt helvete. Omöjligt att få in nyanser. Man kan jobba häcken av sej med små kondenserade stories men det går ut över nånting. Det går ut över en läsning som kräver lite rymd i sej, där folk får vila på raden och fundera – vad vill skribenten ha sagt med detta? En formulering som gör att det blir en liten melodislinga i luften.

– Boken har övertagit det långa reportaget och artikelserierna. När jag var chefredaktör på Östgöta Correspondenten så var det självklart att redaktionen planerade i långa artikelserier där man byggde upp ett tema och täckte in olika områden. Idag berättar man – jag är fortfarande aktieägare där uppe – har man aldrig tid till det utan gör bara dagens grejer.

– Någon berättade att mycket av debatten i USA styrs av nyutkomna böcker och att böckerna blivit tongivare och trendsättare på ett nytt sätt. Det kan vara Watergateavslöjaren Bob Woodwards bok om Bush´s andra krig eller Wesley Clarke som skriver om Bush. Förväntningarna på Bill Clintons bok är uppskruvade och hans hustru har sålt enorma upplagor av sin bok. Också en skönlitterär kvalitetsförfattare som Joyce Carol Oates säljer i stora upplagor.

– Jag tror att uppbrott skulle passa journalister väldigt väl men många journalister vågar inte kasta sej ut i ett fritt liv. Du, säger Bertil Torekull och syftar på den intervjuande frilansjournalisten, har såvitt jag förstår inga fallskärmar. Du lever på dina egna villkor, om du inte ligger på och jobbar så kommer det ingen mat i huset.

– Svensk journalistik präglas av ett tjänstemannavälde på det sättet att journalisten blivit en bekväm tjänsteman som fruktar uppbrott. Men är det någonting som journalister inte ska frukta så är det uppbrottet. Det är modet som ger nerv åt skrivandet och skapar det där lilla extra i texten. Vågar man inte sätta det – sätta sej själv – på prov så har man förlorat lite av sin själ.

När vi nu konstaterat – både du och jag – att boken för närvarande är en bättre publiceringsform för journalistik än tidningen, så bör man väl också tillägga att det ändå inte är så lätt att ”kasta sej ut i ett fritt liv”.

De amerikanska böcker som du räknar upp är bästsäljare – ytterst få böcker i USA och ännu färre i Sverige säljer i liknande upplagor. Arvodet för att skriva en bok är lågt. De flesta författare tjänar dåligt eller uselt. Också att försörja sej som frilansjournalist har blivit svårare. Tidningarna betalar sämre och sämre.

– Jag vet. Frilansarvodena har väl – minst – halverats jämfört med för tio, tjugo år sen.

– Det är ju hemskt att berätta det här för en hårt arbetande frilansare. Men det gick väldigt bra för mej efter att jag hoppade av – eller snarare blev avhoppad – från Svenskan. Jag fick ganska häftiga konsultuppdrag och tjänade omedelbart bra med pengar. Sen fick jag pension också när jag fyllde 65.

– Dessutom har jag satsat mina pengar på ett annorlunda sätt. Jag äger två vindkraftverk i Skåne och två på Hallandskusten. Höjda oljepriser och ökat energibehov har fått priset på el att gå upp. Plötsligt kommer det in ganska mycket pengar, som jag visserligen inte tar ut men det har lett till en stor trygghet.

”Zojas hus /  Rapport från en rysk by” (2004).

– Jag behöver inte vara orolig. Ekonomiskt kan jag inte jämföra mej med den strävsamme författaren eller frilansjournalisten.

– Utan den här ekonomin hade jag inte kunnat åka till Ryssland och skriva ”Zojas hus”. Varenda rubel och kopek har jag betalt själv. Det blev ganska dyrt. Tolken kostade 1 000:- per dag – tusen gånger tjugoen dagar. Jag flög också flera gånger till Moskva för att hitta en tolk som var precis rätt. Allt som allt måste boken ha kostat 60 – 100.000:-. Och då har jag inte räknat med betalning för min arbetstid.

Tre gånger reste jag till Krasnaja Poljana.

I februaris väglöshet, i vårens älskande iver och i höstens potatisskörd, så avgörande för nästa års överlevnad. (ur ”Zojas hus. Rapport från en rysk by”)

När jag intervjuar författare brukar jag ta med hennes eller hans böcker. På bordet har jag lagt de böcker som jag den senaste tiden läst av Bertil Torekull, som plockar bland dem och säger:

– Om du ser på vad jag skrivit hittills så är det nästan enbart dokumentärt – med drömska inslag.

– ”Svenskan och hennes hövdingar” handlar förstås om min tid på Svenska Dagbladet. Jag har också, fortsätter han (och letar förgäves efter boken, för den har jag inte med mej, den fanns inte inne på biblioteket), skrivit en bok om Dagens Industri.

– Och den här, ”Andra resan till Dubrovnik”, är en uppgörelse med mina drömmar och en passion som jag genomled. Hon var med i tankarna när jag skrev boken, om än inte i köttet.

– ”Livet var en dröm på Brantevik” balanserar väl mellan lyrik och dokumentation.

– Om ”Rabarbertronen” och ”Det emaljerade hjärtat” skrev Svenska Dagbladet att de var två ”pärlor” till romaner. Men inte heller de är ju romaner, egentligen. De har dokumentär grund. Det är självbiografiska böcker om mina föräldrar.

”Rabarbertronen / Bilder och berättelser ur en moders liv (2000).

– Och i den här, i IKEA-boken, finns embryot till Krasnaja Poljana och ”Zojas hus”. Det var för att skriva ett nytt, extra nytt kapitel till den ryska utgåvan av boken om IKEA som jag första gången besökte Krasnaja Poljana.

– Den svenska IKEA-boken, tillägger Torekull, är en storsäljare. Den har sålt 70 000 ex och finns nu också i pocket. Dessutom ska IKEA-varuhusen börja sälja den – för 30 spänn, tror jag.

I Krasnaja Poljana tillverkas bland mycket annat bokhyllan Ivar och köksbänken Pronomen i miljoner löpmeter, skriver Bertil Torekull i boken ”Zojas hus” och förklarar:

Den svenska möbeljätten hade, sedan vissa rövarkapitalister efter planekonomins sammanbrott stulit vad de hann stjäla innan de gav upp kampen och fortsatte jakten någon annanstans, mot sin vilja och egentliga politik tagit över aktiemajoriteten i ortens enda och allenahärskande industri. Mödosamt hade man börjat modernisera den ruckliga anläggningen och långsamt börjat bli beroende av den.

Det kan tyckas som om även det här samtalet mycket långsamt – om än inte mödosamt – närmar sej ”Zojas hus”, som ju då är Torekulls senaste bok. Men det finns en anledning till det. Hans böcker hänger ihop, varje ny bok tar vid där den förra slutade. Han hänger ihop. Människan Bertil Torekull, för att anknyta till början av samtalet, hänger ihop med författaren Bertil Torekull. Hela tiden, gång på gång, skriver han om några få och samma ämnen – kanske ett enda ämne.

– Det finns en trygghet i det dokumentära. Om man är journalist och vet hur man intervjuar och tar fram bakgrundsmaterial, då är det tacksamt att skriva dokumentärt. Och jag undrar om jag någonsin kommer att skriva någonting annat än dokumentärt även om formen kanske en dag blir helt skönlitterär.

– Förlaget tjatar att jag måste skriva min kärleksroman. Och jag har börjat på den i flera omgångar, jag skriver och skriver. Ibland tycker jag att det bär och ibland… nej, fan heller. Ska jag vara ärlig så måste jag lämna ut inte bara mej själv utan jag måste också lämna ut andra. Jag vet inte om jag klarar av det.

– Rädslan infinner sej också. Skulle jag accepteras som skönlitterär författare? ”Varför ska han hålla på så där? Han är ju en gammal murvel. Räcker det inte att ha varit chefredaktör på Svenska Dagbladet och några andra tidningar… Ska han nu bjäfsa sej också.” Det kanske är fegt eller till och med fel men jag känner ett socialt motstånd. Jag har en känsla av det bara är kulturgrabbarna på DN som kan skriva romaner och bli tagna på allvar.

Du känner dej fortfarande som murvel? Trots att du befunnit dej på tidningsvärldens topp, varit chefredaktör för Vecko-Revyn, Veckans Affärer, Dagens Industri, Östgöta Correspondenten, Svenska Dagbladet…

– Jag älskar att känna mej som en murvel. Jag tycker om tanken att vara en murvel. Jag vill se mej som tidningsman. Det är mitt ursprungliga professionella jag. När jag föreläser i ledarskapsseminarier så håller jag upp pennan och säger att den här har jag aldrig släppt, fastän jag varit ”pamp” – VD, förlagschef och ekonomiansvarig. Det är inte bara som jag koketterar utan… det är lite härligt.

– Min integritet som skribent är min käraste dygd. Jag vill inte bli köpt. Jag måste känna mej fri att bryta upp från en relation eller ett förtroende som inte längre är hållbart. När jag skev boken om IKEA hade jag stora problem att bekräfta min integritet. Från början hoppades väl Ingvar Kamprad att det skulle bli en bok på hans villkor. Men jag var noga med att boken skulle vara min. Det som avgjorde var nog inte en tjusig motivation från min sida utan att jag sa att jag tänkte ta alla kostnader. Då vaknade snålvargen.

När jag nu läste ”Det emaljerade hjärtat”, som handlar om din far, och ”Historien om Ikea”, som handlar om Ingvar Kamprad, direkt efter varann så slog det mej: Också när du skriver om Kamprad så skriver du faktiskt om din far…

”Det emaljerade hjärtat / En sons bekännelser” (2002).

– Det stämmer. De ligger på olika nivå men det är parallella skeenden. Efter boken trodde väl både jag och Kamprad att nu skulle vi inte ses mer. Men vi blev vänner på ett sätt där vi inte längre talar så mycket om IKEA utan mer om vår egen nöd. Han ringde igår och suckade, var inne på fjärde dagen av sin abstinens, mådde jävligt illa. Jag sitter här och dricker vitt vin och äter varmrökt lax, sa jag. Din djävul, sa han.

– På många sätt kände jag mej hemma med honom och hans värderingar. Det finns nästan en pendang till och med mellan hans nazism… och far. Nej, far var inte glasklar på den punkten. Mor fick tala honom tillrätta. Det står i boken. Jag minns ögonblick då det talades om autostradorna och de snörräta kolonnerna, ordning och reda. Ja, ja.

– Det kom över mej vid en terapi. Ingen märkvärdig terapi utan jag har en kvinna i Stockholm som jag ber att få hälsa på en eller ett par gånger om året. Särskilt när jag avslutat ett projekt och ska börja med något annat. Eller när jag haft trassel med mina damer. Av någon anledning kom vi in på min far. Jag sa inte många meningar men plötsligt började jag gråta. Hejdlöst. Ingenting i det jag sa var laddat utan jag nämnde bara att far var arbetarson och då såg jag hela skiten med farfar som kom vandrande med sitt knyte på ryggen…

– Jag såg fars kamp och hur han underordnade sej mors stränga, goda vilja och hennes tyranniska kärlek. För att han älskade henne förstås, till förbannelse. Och då förstod jag att det var någonting mellan far och mej som inte var uppgjort. Han var ju död så det är inget att göra åt det. Men därför blev boken på något vis en äreräddning av honom.

Och jag är hans son. Insikten därom sjunger i mitt bröst.

Det kan sägas att istorien om honom börjar där eller snarare runt 1885.

Då lämnar en moderlös fjortonåring sin far och syster på deras torp på ofri grund i Öljehult nordväst om Ronneby, fotvandrar två mil till staden och blir en dag springpojke i Bergmans speceri, deras piga ska bli hans hustru.

1893… anställs han, tjugotvå år gammal, som en av fjorton nya arbetare på manufakturfabriken, det som sedan döps om till Kockums Emaljerverk. Där lär han den revolutionerande konsten att emaljera.

Det blir hans liv, hans öde.

Det är min farfar. (ur ”Det emaljerade hjärtat”)

Allt som du skrivit handlar om uppbrott och hur man skapar någonting, något nytt, ur uppbrottet. Det kan också vara att man föds till ingenting och tvingas skapa någonting, skapa sej själv. Det är ett genomgående tema i dina böcker, tycker jag.

Här vill Torekull gärna komma in, men först måste jag få hårdra det här temat – i hans böcker och hans liv – ytterligare något. Man kan till och med påstå, tror jag, att det finns ett sökande efter uppbrott. Du strävar efter en krock som ska leda till ett uppbrott för att du – ännu en gång – ska kunna visa att du kan börja om, från inget. Som för att bevisa att du kan du också, liksom din far.

– Det var då ett påstående…

Foto: samma som ovan.

– Jag går ner rätt så hårt när jag inte har ett projekt att spjärna bort ifrån, så att säga. Det kan du kalla ett sökande efter uppbrott. Åtminstone kan jag gå med på att jag är glad för att utsätta mej för möjligheten av ett uppbrott. Det finns ju så många uppbrott – det fysiska uppbrottet, det professionella, ekonomiska, mentala, politiska, intellektuella, erotiska… Ja, kanske är det ens – mitt – öde.

– En sak har jag ju byggt från noll. Det är Dagens Industri, som jag startade. Att jag satte den på marknaden är jag stolt över. Bonniers ville ha in mej i familjekretsen och det klarade jag inte. Det kan bero på ett socialt komplex men snarare har jag väl aldrig känt på det sättet för de rika. Jag är rädd för att komma in i deras ytskick. Men jag ville inte heller bli bunden av förutfattade meningar, tvingas följa en familjs vilja. Så jag bröt upp.

– En kvinna som var mycket kär i mej påstod att hon läste Svenskanboken och tänkte – gode Gud, låt mej aldrig bli kär i den mannen. Och så blev hon det och jag i henne.

I boken om din tid som chefredaktör på Svenska Dagbladet är det ju uppenbart. Du gick din egen väg och gjorde det du ansåg att du måste göra, oavsett vad ägarna tyckte. Kunde det bli annat än en krock, som måste leda till ett uppbrott?

– Det blev en hård men kort fajt. De trodde ju att de köpte mej för näringslivet, för Wallenbergs. Du läste om lunchen, när Peter Wallenberg bjöd mej på lunch för att tala med mej om att Svenska Dagbladet blivit olydigt och skrev taskigt om Wallenbergs företag? Då han sa: ”Du måste ju förstå att i längden kan vi inte ha en chefredaktör som inte vet att lära sina medarbetare ur vilkens hand de äter.”

– Ordagrant! För jag antecknade. Efteråt sa han att så här får ju inte en ägare säga till en chefredaktör. Och då sa jag att det får du hemskt gärna göra – men jag behöver inte bry mej om det.

En slump inackorderade mig hos den först så undrande Zoja Stepanovna på Rabotjaja 14 (Arbetargatan), änka sedan trettio år, en urstark långsamt tinande babusjka, hennes omålade hus med dess gula staket ett stenkast från en ständigt skendunkande stambana, inget rinnande vatten och avlopp men med ett hål i golvet i den tjärdoftande vedboden för toalettbesöket.

En halv brädvägg och ett skynke delade husets storstuga (tillika det enda vinterbonade rummet) i tvenne bås där Zoja Stepanovna sov i det ena och jag i det andra; i köket en värmande ugn…, där bredvid ett handfat med en plåtbunke kallvatten ovanför och en slaskhink nedanför – mitt toalettställ. (”Zojas hus”)

– När jag bestämt mej för att åka tillbaka till Ryssland och den där förebannade, hopplöst fattiga och skitiga byn så blev jag rädd. Där fanns ett hot. Det var ju laglöshet på landet. Man visste inte vad som egentligen hände. Klarar jag av att leva så primitivt? Det kanske blir ett elände?

– Jag blev nervös och trött, trodde det var nåt fel på mej. Jag orkade knappt ta mej uppför trappan. Så jag gick till min favoritläkare på Simrishamns lasarett som hjälper mej att ta bort fästingar och sånt. Han undersökte mej och fann att jag var frisk som en nötkärna.

– Efteråt förstår jag vad det handlade om: Jag var rädd för att sticka iväg till det här landet där jag inte kunde språket och matvanorna och dryckesvanorna. Allt var nytt. Men så inträffar detta märkvärdiga…

– Zoja visade var jag skulle sova och jag tänkte – den jävla sängen! Kort och gungande men den kunde inte ramla omkull för rummet var så litet att sängen slog emot ena väggen. Man fick lägga madrass på madrass på madrass för att få upp sängbotten. Och så tog det inte mer än två nätter förrän jag sov som en stock.

– Jag låg och tittade på tavlorna och tänkte: Det här rummet har väntat på mej. Det är det egendomliga med uppbrott, att de så ofta leder till…ja, faktiskt… en hemkänsla. Du kommer fram till det där du hör hemma.

Geografiskt är det långt från Brantevik – eller säg Ronneby – till Moskva. Och ännu längre till den ryska byn Krasnaja Poljana, som ligger 800 kilometer öster om Moskva. Men plötsligt får Bertil Torekull syn på Sverige i Ryssland, på Ronneby i Krasnaja Poljana:

…som i en dubbelexponering såg jag platsen som en sorts spegelbild av vad jag själv nyligen skildrat i min bok Det emaljerade hjärtat. Den handlar om hur kurortsidyllen Ronneby, min födelsestad, i 1890-talets begynnelse tog språnget in i en häpnadsväckande industrialisering genom utländsk influens och entreprenörers dådkraft.

”Zojas hus” handlar på ytan om en rysk by och dess invånare, men boken handlar om så mycket annat också. Resan till Krasnaja Poljana blir på samma gång en resa tillbaks till ett Sverige som var, till Ronneby innan du ens var född, till din far och dej själv.

– Nollpunktens magiska ögonblick.

– Det var så jag upplevde resan. Jag kan till och med tycka att jag skulle ha tagit fram ännu mer av mej själv. Underbart att denna struktur går fram – för precis så har jag menat. Det var modellen: den andra resan, den inre i den yttre.

– När vi skulle skiljas. Väskorna var packade i en van som hennes son skulle köra mej till stationen med. Tolken var där och chaufförens hustru. Då sa Zoja: Kom in ett tag. Det var något man av tradition gjorde i Ryssland. Precis innan man skulle resa iväg någonstans så stoppades allting och man satte sej. Vi satte oss kring bordet i köket. Alldeles tysta. Och så började Zoja att tala.

– Mycket långsamt. Hon sa inte mycket. Hon sa bara att hon varit tveksam när de hade bett att jag skulle få bo hos henne. Fabriken tryckte på – det fanns inget som var rent nog, tyckte dom, för de måste ju ansvara för min hälsa. Men jag är så glad att det blev av, sa Zoja. Inte mer än så, sa hon. Sen höll jag ett lika kort tal. Jag sa att det här är ett av mitt livs största ögonblick Jag bara tackar dej av allt mitt hjärta. Vi började smågråta. Och sen var det över.

– Ett storartat ögonblick i mitt liv. Just en känsla av att ha kommit hem. Men så bröts denna magi och jag åkte. Livets jävla helvete! Nej, jag hade aldrig kunnat stanna, skulle inte stått ut med att bo kvar där. Men ändå…

Det finns också något annat som jag la märke till i ”Zojas hus”. Rättare sagt är det någonting som ”saknas” i boken – nämligen den där populära åsikten att nu, när Sovjetunionen och kommunismen fallit och efterträtts av marknadsekonomi, så kommer allting att ordna sej till sej till det bästa för människorna, liksom automatiskt.

– Nej. Det finns inte med.

Alla tidningar, som du varit chefredaktör för, är affärstidningar och borgerliga tidningar. Men inte är väl du så borgerlig?

– De har varit borgerliga till förbannelse. Östgöta Correspondenten skäms jag inte för. Den blev en bra liberal tidning under min tid, tycker jag. Men åsikterna som uttrycktes på Svenska Dagbladets ledarsida höll jag inte med om, inte en enda.

– Jag är född i en folkpartistisk, frisinnad miljö. Morfar var predikant. Också mor var lika mycket av predikant men hon var inte formellt pastor utan fullmäktigeledamot och ordförande i nykterhetsföreningen Vita bandet. En aktiv social gumma som hjälpte nödlidande. Solidariteten finns i mej kolossalt mycket. För det mesta har jag röstat folkpartistiskt, men min själ känner sej som vänster.

– Jag tycker om min proletära tråd. När jag skrev boken om min far så återupptäckte jag honom. I varje fall 50 procent av mej – kanske ännu mer – känner starkt för honom. Hans kamp och hans växt från det att han föddes på jordstampat golv till det att han blev ingenjör och verkstadschef, byggde eget hus, fick sommarstuga och Volvo PV…

*

– Jaha. Nu är frågan om du vill ha en kopp kaffe och en bit hallontårta.

Ja tack.

– Vill du ha koffeinfritt eller med koffein.

Vad ska du ha?

– Jag tar nog koffeinfritt.

Då gör jag det också.

Ett sista citat medan vi – intervjun till Tidningen Boken har nu avslutats – sitter i Bertil Torekulls trädgård med Branteviks hamn strax utanför, dricker kaffe, äter tårta och pratar om de bevingade ord som måste till för att beskrivningen av en fabrik ska lyfta, så inte texten blir som i Veckans Affärer eller Dagens Industri:

I början var Ordet och likaså i änden. (ur ”Svenskan och hennes hövdingar”)

Fakta:

Bertil Torekull,
född 1931 i Ronneby, journalist och författare, föredragshållare, vindkraftsägare, konsult, trebarnspappa med sex barnbarn, har en bra forehand och spelar boule med vänster hand.
Före detta chefredaktör för:
Vecko-Revyn (1962-64)
Veckans Affärer (1970-74)
Dagens Industri (1975-80)
Östgöta Correspondenten (1981-89)
Svenska Dagbladet (1989-91).
Utrikeskorrespondent i USA (1967-68) och i Frankrike (1971-72), kåserier/krönikor om politik och ekonomi under signaturen Mr Trend (sedan 39 år).

Böcker (urval):

Ett antal kåserisamlingar under signaturen Mr Trend (1968 och framåt)
Svenskan och hennes hövdingar (1994)
Äventyret Dagens Industri. Historien om en tidnings födelse (medförfattare Lars Bringert, 1995)
Livet var en dröm på Brantevik. Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995)
Andra resan till Dubrovnik. Anteckningar kring en förlorad dröm (1996)
Historien om IKEA – Ingvar Kamprad berättar (1996 och uppdaterad utgåva 2003)
Rabarbertronen. Bilder och berättelser ur en moders liv (2000)
Det emaljerade hjärtat. En sons bekännelser (2002; de bägge sistnämnda även utgivna tillsammans i en pocketvolym, 2004)
Zojas hus. Rapport från en rysk by (2004)

(Tidningen Boken 2004)

Hade vi rätt hela tiden?

Torgny Sjöstedt
Vi hade rätt hela tiden
(MBM Förlag)

Var du med på 70-talet? Engagerad i vänstern? Eller proggrörelsen? Upplevde göteborgsgruppen Love Explosion på Gärdesfesten? Sparat deras LP i skivsamlingen? Bor eller bott i Göteborg?

Ju mer av ovanstående man kan pricka av, desto mer kommer man att uppskatta den här boken. Nej, jag tar tillbaka. Det var fel att skriva så. ”Vi hade rätt hela tiden”, författad av Torgny Sjöstedt, medlem i Love Explosion, är en bok för alla som vill veta mer om Sverige på 70-talet.

Vart tog de vägen, de ungdomar som stod så långt till vänster att de stödde kommunistfraktionen KPML(r) i Göteborg? Vad tycker de numera om sina, låt säga, ungdomssynder? På detta syftar den dubbelbottnade boktiteln, hämtad från en låttext som Sjöstedt gjort med ett par andra medlemmar i Love Explosion. Allvar eller ironi? Rätt eller fel – eller hade de fel men ändå rätt?

På omslagsfliken karaktäriseras boken som ”en ung mans bildningsresa”. Blandgenre: roman, självbiografi, musikbiografi, stadsskildring och diktsamling. Prosan blandas upp med Sjöstedts sångpoesi, lika formmedveten som naiv och spontan, ganska grötrimmad men ändå intellektuell.

Ungdomsvänstern bestod av borgarbarn som gjorde uppror mot föräldrarna, sägs det. Torgny Sjöstedt, vars pappa var docent i litteraturhistoria, började jobba vid bandet på Volvo. Klassförrädare? På sätt och vis men ingen svikare utan Sjöstedt ger intrycket av en högst solidarisk klasspendlare.

Yngre läsare kan nog undra över sånt som allaktivitetshuset på Avenyn och Experimentgymnasiet. Vad var det? Eller när Lasse Winkler, idag chefredaktör för Svensk Bokhandel men då musikpolitisk kommissarie i r-arnas ungdomsförbund, kommer på besök för att kolla om Love Explosion fortfarande tänder på.

Intressant att läsa om hur KPML(r) dominerade både musiken och politiken i Göteborg. Även de som inte var r-are måste förhålla sig KPML(r). Vilket innebar att Nationalteatern och Love Explosion gjorde låtar som var snarlika till ämne och politisk ståndpunkt.

Torgny Sjöstedt varvar korta texter, likt dagboksblad, om sitt, föräldrarnas och kompisarnas liv, ändå från 50-talet och framåt. ”Vi hade rätt hela tiden” är en både livfull och fundersam minnesbok som kompletterar – ja, omdefinierar – de tvärsäkra böcker om 70-talet som kommit på senaste år.

(Kristianstadsbladet 2011)

The Digital Theatre

Sture Johannesson har samma spjuverglimt i ögat som min busunge därhemma, Moa, 5 år, när hon kommit på nåt extra roligt.

Han är det närmaste en Frank Zappa (den amerikanske musikern) och en Robert Crumb (serietecknaren) vi har i Sverige. En Bill (i Richmal Cromptons böcker) eller en Pigge alternativt Gnidde (seriefigurerna) i den svenska konsten.

Sture Johannesson. Foto: Birgitta Olsson.

Det är som om Sture Johannesson inte kan låta bli att om och om igen utsätta kulturetablissemanget och den s k goda smaken för bustricks.

– Ja, det är ju det som är allra roligast, flinar Sture.

– Njaaaaaaa, invänder Ann-Charlotte, att göra bilderna tycker jag nog är roligast.

Sture Johannesson har också en annan specialitet: att strö omkring sej aforismer, eller moderna ordspråk, eller varför inte reklamslogans. Korta, kärnfulla, elaka och roliga sentenser som talar om vad han tycker om kultur och kulturpolitik.

Som när han på en fest träffade Ulla Sandell, denna malmöitiska och socialdemokratiska kulturpolitiker, som blivit världsberömd i hela Sverige för sina bråk med såväl fria teater- och musikgrupper som nu senast skådespelarna vid Malmö stadsteater.

– Digitalteatern, frågade Ulla Sandell, vad är det?

– Digitalteatern, svarade Sture Johannesson, är en fri teatergrupp i din smak. En fri teatergrupp utan en enda skådespelare som kan börja bråka.

Digitalteatern – eller The Digital Theatre, som det står på firma logotypen med de två ”gubbarna”, den ena positiv (+) och den andra negativ (-) och sur – det är det, som Sture och Ann-Charlotte arbetar med idag, 1983.

Charlot Johannesson. Foto: Birgitta Olsson.

Första gången jag hörde talas om Digitalteatern var när jag för drygt två och ett halvt år sen hälsade på hemma hos konstnärerna Sture och Ann-Charlotte Johannesson i Malmö.

Ivrig som ett barn som släppts lös i en godisaffär förevisade Sture de enstaka dataapparaterna (den första datan bytte de till sej mot en av Ann-Charlottes vävar) och TV-monitorerna som stod i ett rum av lägenheten. Han knackade fram texter och ritade på bildskärmen, då fortfarande bara i svart/vitt, stoppade in en piratkopia av ett amerikanskt dataspel om haveriet vid kärnkraftverket Three Mile Island och berättade om Digitalteaterns storslagna framtid: om datagrafik, vinjetter och trailers till TV-program.

– Målet, sa han, är att göra 30 sekunders reklam för Volvo på sattellit-TV.

Det lät alldeles fantastiskt alltihop. Jag fattade knappt hälften och trodde nog inte på mer än en fjärdedel. Men jag minns att han pekade på SAF-broschyren ”Skapande eller bevakande Sverige” och sa:

– Jag har ju trott att det är konsten det finns plats för kreativitet och experiment. Men nu har jag försökt få pengar från KRO (Konstnärernas Riksorganisation), Statens Konstråd och Konstnärsnämnden. De kunde väl åtminstone visa lite intresse. Men inte, allihop är de lika konservativa.

– Så jag har börjat undra. Det kan väl inte vara så att SAF har rätt? Att konstnärerna och deras organisationer, de är det bevakande Sverige? Och att industrin och de kommersiella krafterna i själva verket är det skapande, progressiva Sverige?

Foto: Birgitta Olsson.

Nu – 1983 och alltså två år senare – har Digitalteatern vuxit ur Johannessons lägenhet och flyttat in i egna lokaler tvärs över farstun i samma hus.

Nu kan Sture Johanesson titulera sej direktör för AB Digitalteatern och apparaterna – dataapparater, bildskärmar, videokameror och videbandspelare, skrivare m m – fyller upp två rum.

Hur mycket har det kostat?

– Inklusive Ann-Charlottes och mina levnadsomkostnader rör det sej om ungefär en och en halv miljon.

Och varifrån har pengarna kommit?

– Från STU (Styrelse för teknisk utveckling). Med hjälp av intyg från STU har jag också fått banklån.

Och så kan Sture inte låta bli att tillägga:

– När jag skrev till Statens kulturråd svarade dom: ”Det var en bra idé. Den ska vi stoppa.” När jag var över i ”datadalen” Silicon Valley i Kalifornien sa dom också: ”Det var en jättebra idé.” Men sen frågade dom: ”How much money do you need?”

– Också STU förstod att man idé var praktiskt genomförbar. Att smådatorerna är framtidens data, att smådatorer förmår lika mycket som stordatalaboratorierna. Och det vet ju alla som arbetar med data. Men ingen hade vågat försöka.

Foto: Birgitta Olsson.

Hittills är det Ann-Charlotte – eller Charlot, som hon kallar sej när hon gör databilder – som stått för Digitalteaterns bildskapande. Sture har stått för systemuppbyggandet och utprovandet av ”digitalteaterkonceptet”.

Charlot arbetar antingen med utgångspunkt från ett foto eller en annan bild. De överförs till dataskärmen genom en videokamera eller också ritar hon direkt på skärmen.

Ljuspennan är hennes pensel, bildskärmen hennes duk. Genom att trycka ner en tangent på datamaskinen kan hon sekundsnabbt växla mellan två varianter av samma bild.

”Ska den där flaskan vara så lång?” Ett tryck på tangenten. ”Jo, kanske.” Tryck. ”Näää, det tror jag inte ändå.”

”Och vilken färg ska adresslappen ha?”

Charlot för med ljuspennan över datapaletten som ligger bredvid datan och adresslappen fylls med lila färg.

”Nja”, mumlar hon för sej själv. ”Grön, då…” Bildskärmen försvinner från bildskärmen, men kommer strax tillbaka. Nu fylls adresslappen med grön färg. Sen prövar hon gul, röd, ljusare röd…

Med en så kallad ”bit stick” kan hon vrida bilden: ställa den på kant eller snett eller vända den upp och ner.

Charlot lutar sej tillbaka. Lägger huvudet på sned. Betraktar bilden på bildskärmen. Först en variant, sen en annan. ”Mmmmmmmmm”, mumlar hon, ”det kan kanske bli bra.”

Boy George. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. @ & signed by Charlotte & Sture.

En svartvit arbetskopia knackar skrivaren fram. En arbetskopia i färg kan hon få från polaroidkameran, som helt enkelt fotograferar av bildskärmen. Ungefär en minut tar det.

Den färdiga bilden kan tas fram i två olika former. Antingen ”tecknad” av skrivaren, eller ritaren kan man väl säga eftersom den ju ritar. På kommando från datan ritar den en färg i taget. Eller också kan Charlot fotografera av bildskärmen och få bilden på en färgdia.

Den bild hon tycker är bäst sparar hon på en diskett, en liten digital inspelningsskiva, som stoppas in och förvaras i artoteket: det säkra kassaskåpet.

Sture visar arbetet med den reklamtrailer som presenterade Digitalteatern på Datadagarna i Linköping i juni. För första gången visade Digitalteatern sej på den kommersiella marknaden.

David Bowie. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. # & signed by Charlotte & Sture.

Charlots datagrafik är första steget. Andra steget är trailern – rörliga bilder. Tredje och återstående steget är musiken, som Göran Weihs arbetar med i musikstudion.

Allt i ett. ”Kan du tänka tanken, kan du också göra det.” Det är det Sture Johannesson menar med ”digitalkonceptet”. Digitalteatern ska kunna göra både bild och ljud till t ex en TV-signatur, en digital teaterföreställning, en rörlig firmalogotype eller en TV-commersial.

– I Digitalteatern är den traditionella grafiken – t ex träsnitt, litografi och torrnålsgravyr – museal. Om inte grafikerna skaffar sej nya uttrycksformer kommer dom snart att hamna på Skansen, säger både Sture och Ann-Charlotte. Hade inte det här dykt upp, tillägger f d textilkonstnärinnan Ann-Charlotte, hade jag helt slutat göra bilder.

– Det roliga med datagrafiken är att man hela tiden gör saker man inte gjort förut. Man känner sej som vetenskapsman och konstnär på samma gång.

Bob Dylan. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. Galerie Green, Malmö.

– Vi ville inte heller reduceras till signerare av överskottsmaterial från stordatalaboratorierna, säger Sture. Gå till en programmerare och säga: ”Kan du göra si och så.” Och programmeraren gör en databild, som konstnären signerar.

– Så görs fortfarande den mesta datakonsten och så arbetade jag på IBM i början av 70-talet. Det var då jag insåg att man som datagrafiker måste äga och ha kontroll över sina arbetsredskap. Själv kunna tekniken.

Hur ser Digitalteaterns framtid ut – hur kommer den att arbeta om ett par år?

– Nu måste vi börja marknadsföra oss. Vi behöver en säljare som kan skaffa jobb.

– Det är förstås en rolig ploj när jag säger att målet för Digitalteatern är att göra 30 sekunders reklam för Volvo som sänds över Europa via satellit-TV. Men det är också allvar. I slutet av 70-talet gick konstnärer i demonstrationståg och protesterade mot att fabriker las ner. Men det var ju för sent. Varför inte gå in ett steg tidigare?

– Om en konstnär kan hjälpa svenska företag att öka exporten hjälper han också till att trygga jobben. Konstnären kan kanske t o m bidra till att skapa fler arbeten i Sverige. Det är väl ett bevis på samhällsengagemang och samhällsansvar.

Foto: Birgitta Olsson.

Om vi blickar ännu längre in i framtiden – hur kommer framtidens konstnärer att använda datan?

– Vi i vår generation kan bara nosa på framtiden, anser Sture. Nästa generation – dagens unga ”game freaks” och ”hackers” – bland dom finns de första datagenierna som kommer att använda datan på helt fantastiska och oväntade sätt.

– Samma sak med musikstudion, säger Göran Weihs. Digitaleaterns musikstudio har kostar ungefär 150 000 kronor. Om fem år kan man kanske skaffa en liknande studio för 50 000, om tio år för 30 000. Och då kommer det att finnas fem, tio, tjugo digitala inspelningsstudios bara i Skåne.

– Det, tillägger Sture, är själv kärnan i min idé om Digitalteatern: att sprida kunskapen om data. Det är viktigt att inte bara de stora institutionerna förfogar över apparaterna, som gör det möjligt att framställa bild och ljud med hjälp av data.

– Jag vågar påstå att Digitalteatern är unik – inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det vi gör i Digitalteatern – på små billiga datorer, samma datorer som används för bokföring – det har tidigare bara kunnat göras i stordatalaboratorier, som kostat tio gånger så mycket.

(Upp & Ner 1983)