Ett fan som i fanzine, fortfarande

Jan Gradvall
Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
(Albert Bonniers)

Titeln ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” kommer från Lars Winnerbäck-låten ”Söndermarken”.

En samling tidnings/tidskriftstexter (1993 och framåt) av en nu medelålders fanzineskribent. Jo, för mig har Jan Gradvall förblivit ett fan som i fanzine. Kunnigare i musik och skickligare på att skriva men ändå samma skribent som när han gav ut fanzinet Jörvars Gosskör.

Jag uppskattar hans vilja – lusten – att varje dag och stund hitta något ännu nyare och annat att skriva om. Nyfikenheten, som får honom att bredda sig från popmusik till populärkultur. Här finns till exempel intervjuer med nämnde Winnerbäck, Maria McKee och Peter LeMarc – men också ett reportage om vin och en text om tidningsredaktioner.

Dessutom hamnar musiktexterna ofta i vad som skulle kunna kallas vid sidan om men inte är det – utan förutsättningen för och följden av musik. Det är folkbildande texter.

Samtidigt som där finns en ton av samförstånd: känslan att texterna kunde vara content marketing, användas i marknadsföringssyfte av de som intervjuas/omskrivs.

Det handlar inte om att ställa oförskämda frågor eller ens ifrågasätta. Men gör så här – läs intervjun med Benny Andersson.

Är det just dessa frågor som du skulle vilja ha svar på? Själv hade jag velat ställa 100 andra frågor, som jag tror skulle få Benny att komma närmare läsaren/lyssnaren.

Så jag läser Jan Gradvall med nöje och viss skepsis. En bra skribent – men ingen journalist.

(Hifi & Musik 2014)

Italienska anteckningsblocket (4)

Vinprovning:

Amarone (jodå! men inte i den här trakten = Toscana), Chianti (jovisst! vardagligdags) och Brunello (absolut! till lust och lyst och mer därtill).

När vi inte dricker rosetto, vingård- och namnlöst, i glas och karaff. Helt åkej (och som vanligt: ju ljusare desto mindre sött och bättre).

Gräddtårtedomen i Siena, mitt i Chiantiland.

Kaffeprovning:

Espresso (eller bara caffè); två skolor: den ena varm och den andra ljum men alltid stark (till skillnad mot i Sverige.) Eller nästan alltid (en svag kopp av 100).

Macchiato; som en pyttelatte (sååå mycket mjölk). Eller en macchiato latte (men hej, hur ska den smaka, hur mycket mjölk är det då?).

”American coffee”? Amen kom igen ser vi såna ut i Italien va?!

Espressopaus.

Caffè coretto: caffé, vill säga espresso, med sambucca (nej!) eller grappa (ja!). Kan lätt bli en vana när coretton kostar 1.70 euro.

Espresso med grappa i ett litet lagom glas vid sidan om. Åja! (Blir lätt en vana det också.)

Grappa eller grappa? Det vill säga grappa vad som helst eller Grappa Brunello?

Grappa Brunello-provning: vilken ton och vilken efterklang, och nog finns där ett vibrato också?

Om en Brunello kostar 100 euro i Italien eller bara 20 euro, vad skulle den då kosta i Sverige? Som i den här vinbutiken i Castiglione della Pescaia. Alla foton: Bengt Eriksson.

Öl, vin och sprit i ny design

En gammal sjöman som både är stark och ekologisk!

Det var på systemet i Sjöbo. Där stod en ny sorts vodka, Good Ol´ Sailor, som skulle vara dubbelekologisk. Gjord på ekologiskt odlat korn och levererad i en mjuk PET-flaska som, enligt tillverkaren, påverkar miljön mindre än glasflaskor.

PET-flaskan är rikt dekorerad: ett segelfartyg, en dödskalle, en sjöjungfru med mera. För designen svarar Aniela från den svenska tatuerarstudion Flash Fighters.

När inleddes den nya formgivningstrenden för öl, vin och sprit? Allt häftigare flaskor och andra förpackningar, etiketter och namn. Vad hette det där vinet som hade en flaska i form av en katt? Var det starten eller det kanske började med de färggranna blommorna på Beaujolais Noveau-etiketterna?

Vad gäller sprit har skånska Åhus varit en föregångare. Inga etiketter på flaskorna utan namnet Absolut Vodka, följt av ”Country of Sweden”, är liksom ingraverat i glaset. Flaskorna har olika färger också, till exempel Absolut Vanilia finns givetvis i en vaniljfärgad flaska.

På en annan systemhylla står en Smirnoff-flaska som ser ut som en molotov, Piratens bäsk (med Fritiof Nilsson Piratens bild på etiketten) kom för något år sen och Sheridan’s grädd- och ägglikör har en tvådelad flaska: ena halvan är gräddgul och den andra mer spritfärgad.

Störst uppfinningsrikedom finns på vinhyllorna. Vin kan numera heta Tre apor, Deadly Sins, Red Baron (på etiketten syns den röde baronen i sitt flygplan), Smart Grasshopper (en gräshoppa), Yellow Tail (en känguru) och Elvis the King (med rocksångaren Presley på etiketten).

Vinnamn kan också vara enkla: Husets röda respektive vita och Spanskt lant. Eller lockande som Leva eller Drop In och Chill Out. En av de snyggaste nya vinetiketterna finns på en Würtz-flaska: ingen text utan etiketten är helt rosa.

Men stopp, går det inte en gräns här någonstans? Vårt statliga svenska Systembolag har ju dubbla – ja, dubbelmoralistiska – funktioner. Man ska både se till att vi som vill konsumera öl, vin och sprit kan få göra det och – samtidigt – ”begränsa alkoholens skadeverkningar”.

Tänk att jag står vid vinhyllan och förpackningarna börjar prata med mig, säger att det kunde väl vara smart att köpa hem en extra låda vin om grannarna skulle droppa in så ni kan chilla lite… Nog är det att locka till ökad konsumtion – istället för att begränsa?

Uppfinningsrikedomen från vinhyllorna sprider sig till ölavdelningen.

Bara på ett mindre system som det i Sjöbo har jag inför julen noterat följande i ölsortimentet: Santa’s Little Helper, Rudolf (med renen själv på etiketten), Anchor Christmas Ale (grön julegran), Midvinternattens mörker, Nisses julöl, Elk Brew (på den här etiketten finns en varningstriangel med en älg), Brewdog Punk IPA (ska det vara ett ettrigt punköl?) och så Svensk starköl.

Enligt tidningen Resumé ska förresten rödvinet Elvis snart få konkurrens av rockbandet Motorheads tyngre och tuffare rödtjut. Ja, snart är det väl också dags för ett vin med namnet Tjut – röd, vit och rosé – samt ölsorten Bärs. För att inte tala om Keith Richards palmvin och den renade buteljen Dyngrak…

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)