Etikettarkiv: Vildsvin

Italienska anteckningsblocket (3)

Pinjekottar smattrar mot trottoaren. Tryffel gror under jorden. Melon, sparris, jätte-Karl Johan och dito kronärtskocka.

Hur kan en sparris kokas så mjuk men ändå vara fast? Hur kan en honungsmelonbit vara så mjuk och söt men ändå inte blöt?

Den toscanska himlen än en gång, nu med pinjeträd. 

Oktoberkväll, 28 grader, klockan går mot 21, utomhusservering i en calle i Siena. Förrätt: bruscetta med gorgonzola och tryffel.

Äventyrslysten? Välj fisksoppa som nästa rätt! Och se vilka aldrig tidigare sedda fiskar som dyker upp, rätt ur havet.

Vad är det där för räkkräftkrabba?

Kan en ansjovis vara så liten?

Så vildsint han ser ut, havsaborren!

Och så vildsvin förstås, som kotlett eller kramdjur.

Hattlandet Italien. 

Daglig efterrätt: glass.

Säg hur kan varje liten italiensk bar och krog ha bättre glass – limone! kokos! en helt annan sorts vanilj! – än snart sagt alla glassbarer/fabriker i Sverige?

Kramgoa djur. Alla foton: Bengt Eriksson.

Annonser

Det kulinariska Blekinge

Ann-Mari Williamsson och Helena Grännsjö foto)
Kulinariska utflykter i Sverige trädgård. En Blekingekokbok.
Eget förlag

Kulinariska utflykterInget förlag ville ge ut boken. Ämnet var för smalt och målgruppen för liten. Näringslivet och turistmyndigheten i Blekinge var inte intresserade. Inte heller ville någon kulturfond eller stiftelse skjuta till pengar.

Till sist bidrog Blekinges landshövding med 30.000 kronor till en fotodokumentation av festmaten på Residenset i Karlskrona.

Men det var allt. Och det räckte inte långt. Så Ann-Mari Williamsson fick själv satsa – håll i er! – 800.000 kronor för att trycka boken ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård”. Upplaga: 4.000 exemplar.

– Jag tänkte, säger hon, att säljer inte boken så får jag väl gå från hus och hem.

Nu kan Ann-Mari pusta ut – och bo kvar. Genom flitiga besök i snart sagt alla bibliotek och bokhandlar i Karlskrona med omnejd har hon lyckats sälja så många böcker att ekonomin gått ihop.

Och fattas bara! ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård” är ju en högst speciell Blekingekokbok. Här finns inte blott en massa recept utan Ann-Mari Williamsson och fotografen Helena Grännsjö följer dessutom maträtterna bakåt till råvarorna: presenterar odlare (från grönt, frukt och bär till flodkräftor och lax) och andra lantbrukare (Highland Cattle, lamm, struts och vildsvin), fiskare och bagare i dagens Blekinge.

– Mat kan jag. Och jag har ju skrivit en del artiklar. Men någon författare är jag inte. Jag har försökt använda talspråk, som när jag berättar och pratar. Du är inte den första som sagt att när man läser boken så känns det som att sitta brevid mig i bilen och åka runt i Blekinge.

SillAnn-Mari Williamsson är hushållslärare i botten. Hon har bland annat arbetat i Foodias provkök i Staffanstorp och som lärare på KF:s Vår gård i Saltsjöbaden.

Sill i Blekinge. Foto: Helena Grännsjö

Efter att ha varit borta från Blekinge i drygt 26 år återvände Ann-Mari för att driva restaurang Krutviken och Wämö kaffestuga i Karlskrona. Nu efter pensioneringen håller hon i representationsluncher och middagar på landshövdingens residens.

Och så har Ann-Mari Williamsson alltså skrivit en bok om kulinariska utflykter i hemlänet.

Enligt förordet ska maten i Blekinge vara ganska lik den i grannlänen. Men det är väl blygsamt och inte riktigt sant. För visst finns det speciell Blekingemat…

– Det speciella med Blekinge är sjön och skärgården. Man har ätit mycket fisk och även sjöfågel (lom, svärta, sjöorre och ejder). Här är det, också idag, tillåtet att skjuta sjöfågel på ett friare sätt.

– Jag vill gärna ha en ung fågel, om jag ska laga till den. Men förr fick man väl skjuta och äta vad man kunde.

Med sötsur sås till…

– Ja, det har man. Eller hade. Både till stekt sill och sjöfågel, antagligen för att ta bort smaken av tran. Fast på min fars matbord fanns alltid en flaska matättika, som han hällde på sillen.

Ännu en smått märklig specialitet från Blekinge: ålakroppkakor.

– Det var väl likadant här. På öarna hade man inte så mycket fläsk – däremot var det gott om ål. Då använde man den i kroppkakorna.

– Apropå kroppkakor, fortsätter Ann-Marie. Traditionen att göra kroppkakor – gråkroppkakor, som vi kallar dem – på riven potatis kommer uppifrån Oskarhamn och Kalmar, fortsätter längs kusten och så går det en gräns strax före Ronneby. I Skåne och inne i Blekinge gör man istället kroppkakor på kokt potatis.

ParfaitNågon efterrätt som är speciell för Blekinge?

– Måste väl vara björnbär. Det finns många stengärdsgårdar i Blekinge och där trivs björnbären. Ja, också Småland har ju björnbär och stengärdsgårdar – men här tillkommer kusten och den kombinationen är björnbären extra förtjusta i.

Parfait. Foto: Helena Grännsjö

Vad äter du helst själv då, av allt som kan tillagas med Blekinges råvaror?

– Jag tycker ju om kött också. Inte minst det nya köttet: struts, vildsvin och biff på Highland Cattle, det är nåt extra. Ändå är det fisk som jag tycker allra bäst om.

PS.
På vägen mellan ordbehandlaren och den tryckta artikeln har ännu mer hunnit hända.

Ann-Mari Williamsson, nyligen utsedd till ”Årets Blekinge-ambassadör”, har låtit trycka en andra upplaga av sin kulinariska Blekingebok. Till sommaren trycks också en karta med vägbeskrivningar till de kulinariska utflyktsmålen. Och vill man inte resa med egen bil så ordnas guidade bussturer under juli månad. Guiden heter förstås Ann-Mari Williamsson.

(Delvis olika versioner i bl a Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)

Vilda grisar på vägen

Två gånger har jag varit nära att krocka med vildsvin. Ena gången strax hitom Klostersågen, när jag och min hustru körde hem från Malmö. Ja, då måste jag ha kört på vildsvinet, för jag kände jag hur det dunkade till i högra sidan av bilen. Man vågar ju inte heller gå ut och se efter. Ett skadat vildsvin är inte på gott humör.

Andra gången var på vägen från Ystad till Sjöbo. En bit före Sövestad måste jag tvärnita. Det var kväll och skymning. Knappt jag hann se och bromsa när vildsvinet dök upp framför bilen.    

vildsvinPå den sista olycksplatsen – nästan – kom det en tid efter upp ett varningsmärke för vildsvin. Och något år senare är vägen mellan Ystad-Sjöbo kantad av vildsvinsvarningar. Härom dagen såg jag också ett vildsvinsmärke på vägen från Sjöbo mot Tomelilla.


Foto: Bengt Eriksson


Om jag plockar ihop uppgifter från nätsidorna för Jägarnas Riksförbund och Älgskadefondsföreningen samt en intervju med vildsvinsforskaren Johan Truvé så får jag fram följande: Akta er för att köra på ett vildsvin! Särskilt en vildsvinsgalt – som kan väga över 300 kilo.

Vildsvinen var utrotade i Sverige fram till 1940-talet, då de återinfördes som ”inhägnade” vildsvin. På 70-talet började de ta sig ur hägnen och ut i skogarna. Idag finns  uppåt 80 000 vildsvin i Sverige och inom några år kan de  vara 200 000.

Svårt att veta om Skåne har flest vildsvin, men enligt statistiken är det här som de flesta vildsvinsolyckorna sker. De ökar – från 269 skånska vildsvinsolyckor år 2006 till 645 i fjol. Inte konstigt – och så bra – att också varningsmärkena för vildsvin blir allt fler i vägkanterna.

Hur många vildsvinsmärken finns det? När och var sattes det första skånska varningsmärket upp? Inget vet, verkar det som. Arthur Olin på statliga Transportstyrelsen säger att det är lite av vilda västern. Inga tillstånd behövs för att sätta upp ett vägmärke på en privat väg, bara att beställa från en tillverkare. Privata vägar kan länge ha haft vildsvinsvarningar i egen design.

Han berättar en historia också, från ett besök i Estland. Bilen stannade på en rastplats och estländarna varnade honom för att gå ner i skogskanten, där fanns vildsvin som kunde anfalla.

Helene Månsson på Vägverket i Kristianstad vet inte heller exakt antal varningsmärken som kommit upp efter år 2007, då det blev möjligt med vildsvinsmärken på allmänna vägar. Lokala jaktvårdskretsar inventerar och rapporterar. Tillsammans med Vägverket bestäms var ett varningsmärke ska finnas, till exempel för älg, hjort eller vildsvin.

Månadens grönsak: sparris! Snart maj och då börjar säsongen när jag svänger av vägen från Malmö och kör  längs Vombsjön för att stanna till strax före Öved och välja mellan mjuka, gröna sparrisskott och den lite mer speciella, underjordsodlade vita sparrisen. Lika läckra! 

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)