Etikettarkiv: Vibrato

Italienska anteckningsblocket (4)

Vinprovning:

Amarone (jodå! men inte i den här trakten = Toscana), Chianti (jovisst! vardagligdags) och Brunello (absolut! till lust och lyst och mer därtill).

När vi inte dricker rosetto, vingård- och namnlöst, i glas och karaff. Helt åkej (och som vanligt: ju ljusare desto mindre sött och bättre).

Gräddtårtedomen i Siena, mitt i Chiantiland.

Kaffeprovning:

Espresso (eller bara caffè); två skolor: den ena varm och den andra ljum men alltid stark (till skillnad mot i Sverige.) Eller nästan alltid (en svag kopp av 100).

Macchiato; som en pyttelatte (sååå mycket mjölk). Eller en macchiato latte (men hej, hur ska den smaka, hur mycket mjölk är det då?).

”American coffee”? Amen kom igen ser vi såna ut i Italien va?!

Espressopaus.

Caffè coretto: caffé, vill säga espresso, med sambucca (nej!) eller grappa (ja!). Kan lätt bli en vana när coretton kostar 1.70 euro.

Espresso med grappa i ett litet lagom glas vid sidan om. Åja! (Blir lätt en vana det också.)

Grappa eller grappa? Det vill säga grappa vad som helst eller Grappa Brunello?

Grappa Brunello-provning: vilken ton och vilken efterklang, och nog finns där ett vibrato också?

Om en Brunello kostar 100 euro i Italien eller bara 20 euro, vad skulle den då kosta i Sverige? Som i den här vinbutiken i Castiglione della Pescaia. Alla foton: Bengt Eriksson.

Annonser

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)