Etikettarkiv: Vernissage

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Österlenska viskningar och rop inför Konstrundan

Nu laddas det upp för årets strid på palettkniven, till en duell med målarpensel, drejskiva och allt vad konstnärerna på Österlen med omnejd använder när de skapar. Ja, jag syftar förstås på den årliga konstpåskrundan.

De senaste åren har jag pratat med och även intervjuat många konstnärer – säkert över trettio – inför deras påskutställningar och alla har åsikter om varandra och konstrundan. Men hysch, hysch. Nej, säg inget. Skvallra inte om vad jag sagt. Skriv inte det där.

Vissa konstnärer är inte så förtjusta i vissa andra konstnärer. Och det man ju förstå. De är kolleger men också konkurrenter, särskilt till påsk. Det har trappats upp undan för undan, när Sveriges äldsta konstrunda – ”originalrundan”, enligt arrangerande ÖSKG:s nätsida – fått allt hårdare konkurrens.

Österlens första konstrunda arrangerades redan 1968 av några konstnärer i trakten av Maglehem och Degeberga. Idag kan ÖSKG-medlemmarna (konstnärer som valts in i Östra Skånes Konstnärsgille) muttra över alla icke-medlemmar som ställer ut till påsk och konkurrerar med originalpåskrundan.

Inga riktiga konstnärer, både viskas och ropas det. Dessa utbölingar till konstnärer och även andra konstnärliga sammanslutningar har till råga på allt gjort vindbollar som liknar ÖSKG:s riktiga konstnärsbollar och som sätts upp utanför husen så att påskrundebilresande ska lockas = luras att stanna till hos icke-konstnärer.

Så jäkla fräckt men nog är det lite smart också? För att inte tala om konstnärerna från Stockholm som kommer ner till Österlen en enda gång om året – just till påsk! – och konkurrerar om publiken. Visst har besökarna blivit färre? Alla konstnärer säljer nog sämre än förut.

ÖSKG-konstnärerna kan dessutom viska och muttra om andra ÖSKG-medlemmar.  Hur kunde hon eller han bli invald? I år ställer inte han eller hon ut hemma i ateljén utan på ett galleri. Och hon eller han nöjer sig inte med en enda utställning utan ställer ut på tre eller är det fyra ställen.

Från börjar var det sagt att konstnärerna under påskrundan skulle öppna sina ateljéer så att konstintresserade kunde göra hemma hos-besök, både titta på konsten och prata med konstnären. En del ÖSKG-konstnärer ”fuskar” med det, numera.

Det viskas om besökarna också. Så fräcka och framfusiga de är.

Konstnärer med egna gallerier får besök veckan före påsk, då kommer ”spanarna” för att titta i förväg. De kan till och med ringa till en konstnär och höra om det finns ”nåt nytt i år”. Kunde jag få komma på besök någon dag innan konstrundan? Vilket lett till att konstnärer – jo, både ÖSKG-medlemmar och andra – bjuder in särskilt intresserade till en extra för-påskvernissage.

Galleristerna ska inte heller glömmas bort. Även på Österlens året runt-gallerier muttras det. Äh den där påskrundan, en massa dålig konst, inget bra. Nej, det är på gallerierna som den riktiga, fina konsten visas. Förstås just därför gallerierna öppnar nya utställningar till påsk, för att konstrundans alla besökare – så många! – också ska kunna få se lite bra konst.

(Krönika till Ystads Allehanda 2011)