Framtidens opera

Death and the Maiden, Malmö Opera
Death and the Maiden, regi: Roman Polanski (DVD)
Schuberts stråkkvartett, Death and the Maiden, med Jerusalem Quartet (CD, Naxos)

Jag har hört operans framtid och dess namn är Jonas Forssell!

Det tänkte jag för länge sen. Det tycker jag ännu. Därför blev jag så förvånad när de som recenserade hans nya opera, ”Death and the Maiden”, den andra som Forssell komponerat åt Malmö Opera, inte nämnde musiken mer än i förbifarten.

Några lieder av Franz Schubert är viktiga för operans historia och kritikerna skrev att operamusiken innehåller Schubert-citat. Men det var – nästan – allt.

Den lokala recensenten Carlhåkan Larsén (i Sydsvenskan) tyckte både si och så: ”omväxlande” men de musikaliska effekterna blev alltför ”grovhuggna”.

Erika Sunnegårdh. Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

En av de få som verkligen uppmärksammade och hyllade musiken var väl Martin Nyström (Dagens Nyheter): ”Jonas Forssells starkaste musikdramatiska verk hittills.”

När jag själv sitter på Malmö Opera så får redan de första tonerna mig att utbrista: Mästerligt! Genialt! Ja, fantastiskt hur Forssell komponerat sig igenom orkesterns instrument, deras olika klanger och karaktärer, lätta flöjter och tunga basfioler. Tonerna blir en introduktion till människans skiftande egenskaper, känslor och tankar, hennes livsval.

Platsen är något sydamerikanskt land, tills nyligen en militärstyrd diktatur. Det handlar om tortyr och våldtäkt, hämnd eller (o)möjlig förlåtelse. Ett kammardrama med en kvinna (sjungen av Erika Sunnegårdh), hennes make (Fredrik Zetterström) och en läkare (Joseph Wolverton), som våldtog och torterade kvinnan.

Ariel Dorfman har skrivit librettot, liksom tidigare en teaterpjäs och ett filmmanus. Librettot är ”så starkt att det överskuggar musiken”, enligt Johnny Månsson / Månssons kultur.

Det är rätt men ändå fel. Att operan upphör att vara opera och blir den jävla verkligheten beror till många procent på just musiken.

Jonas Forssells palett rymmer hela musikhistorien – alla genrer och halva världen. Han blandar toner och rytmer likt en målande konstnär.

Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

Ur den klassiska traditionen uppstår modern men aldrig modernistisk opera. Smygande spänning, som briserar. Och när det blir som mest dramatiskt på scenen drar sig operamusiken undan och får funktion av filmmusik.

Den stora kören av försvunna, kanske döda människor sjunger en spansk melodi. Tonslingor av Verdi, Mozart och Schubert förstås. En sydamerikansk blåsorkester, ett par takter jazz och visst hördes några klezmertoner också i inledningen till andra akten? Nuet betonas av en återkommande taktfast (dans)rytm i form av en harposträng eller industritungt á la Einstürzende Neubaten.

Ovanpå glider librettot melodiskt och sångbart – men utan bli sånger. Både Sunnegårdh och Zetterström respektive Wolverton och Zetterström sjunger varsina mycket fina duetter. Den förstnämndas självupplevda helvetesberättelse blir dessutom en ny sorts operaaria. Helt otroligt att Thomas Søndergård, dirigenten, lyckas hålla ihop alla in- och uttryck.

Jag hörde operans framtid ännu en gång och dess namn är fortfarande Jonas Forssell!

(Ystads Allehanda 2008)

Opera, pop och country

Bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok om opera. En annorlunda bok om opera, kan tilläggas. I ”Vitsen med opera” (Malins Mästerverk) handlar det mycket om vad operasången gör med en, mest när man lyssnar men också, vad gäller Malin, när hon själv sjunger opera.

Tänkte att jag i nästa vecka skulle ägna min krönika i Ystads Allehanda åt den här boken, dvs Malin, mig och opera. Hon har har tydligen ett mer intimt förhållande till opera än jag och vi har tagit olika vägar till operan. Men operaupplevelsen är stark, också för mig.

Men det blir då det, i nästa vecka. Opera har jag ju däremot skrivit om många gånger förut. Som i följande krönika, också från YA.

_______________________________________________________

Första akten var trög och långsam – samtidigt som regissören hade skyndat på den för att hinna placera historien i sin miljö och presentera personerna. Puccinis vackra arior, för sådana finns redan i första akten, blandades ihop med librettots transportsång, fick inte tillräckligt med utrymme och slarvades bort.

I andra och tredje akten blev det fler och bättre tillfällen att njuta av sånginsatserna. De tre huvudsångarna – Signe Lind (barägarinnan), Bengt Krantz (sheriffen) och Michael Weinius (banditen) – har mycket vackra röster. Sången kan kallas lyrisk eller bel canto – eller också kan man säga att ”La Fanciulla del West” (premiär i lördags på Malmö Opera) är opera som schlager- och popsång. Här finns flera slagdängor som klistrar i öronen.

En opera som utspelar sej under guldruschen i vilda västern – men är inte det konstigt? Njä, varför det? Som de flesta operor handlar också ”La Fanciulla del West” om en och samma sak: kärlek.

Under den småtrista första akten satt jag och funderade på varför jag gillar opera. Numera, vill säga. Det är ju först på senare år som jag blivit operafreak och habitué ellervad det heter. Säkert har det med åldern att göra och att man, fast det vill jag inte erkänna, klättrat någon pinne uppåt på klasstegen. Allra mest lyssnar jag på opera, tror jag, för att jag råkade börja lyssna på opera – främst tack vare Cecilia Bartoli och Bryn Terfel – och upptäckte att opera kan vara som popmusik.

Hur stor skillnad är det mellan en operaaria och en poplåt? Eller någon melodi i en modern musikal? Fråga Andrew Lloyd Webber, som är så förtjust i just Puccini att han ”lånat” både en och annan melodi till sina musikaler. Också jag tycker mycket om de italienska i-na, alltså de operakompositörer från Italien vars efternamn slutar på i: Verdi, Vivaldi, Rossini, Puccini, Bellini, Donizetti…

Deras operalåtar – just låtar! – får mej att minnas den amerikanska popmusik som kom efter 50-talets rock´n´roll och före 60-talets Beatles. Och som rockkritiker fnyser åt – fast jag har alltid gillat låtar som ”Diana” med Paul Anka, ”A Teenager In Love” med Dion, ”Sealed With A Kiss” med Bryan Hyland eller varför inte ”Love Me Tender” med Elvis.

Mycket bra melodier med texter – ja, libretton! – som är ungdomsoperor, liksom opera blir popmusik för vuxna. Exakt samma tema: kärleken på gott och ont, glädje och sorg, liv och död. Allt tas ut i så stora svängar att sentimentaliteten skvätter.

Men var kommer countrymusiken in, förutom att Puccini-operan utspelas i ”countryland”? Jo, kärlekstemat från opera och pop fördjupas och förverkligas – ännu mer! – i countrysången. Men oj, nu har utrymmet för krönikan tagit slut så den tanken får jag utveckla någon annan gång…

Operafavorit: ”Duets” (Decca) med Cecilia Bartoli & Bryn Terfel.

Popfavorit: ”My Colouring Book” (Warner) med Agnetha Fältskog som tolkar sina popfavoriter.

Countryfavorit: ”40 Greatest Hits” (Verve) med Hank Williams.

Bengt Eriksson efterlyser recept på godaste äppelkakan.

(Krönika i Ystads Allehanda 2007)