I deckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Paradisoffer
(Piratförlaget)

Ju mer ihärdigt en författare påpekar att ”det här är fiktion”, vilket Kristina Ohlsson gör i efterordet till ”Paradisoffer”, desto mer misstänksam blir jag. Då får jag för mig att berättelsen ligger nära verkligheten.

Med sin nya roman har Kristina Ohlsson bytt undergenre inom kriminallitteraturen. Hennes tidigare hyllade utgivningar – ”Änglavakter” (2011) och ”Tusenskönor” (2010) fanns bland Deckarakademins nominerade som respektive års bästa svenska deckare – var polisromaner med drag av både procedurskola och pusseldeckare.

”Paradisoffer” är också ett slags polisroman men framför allt en internationell thriller. Huvudpersonerna finns kvar. Alex Recht är fortfarande kriminalkommissarie medan analytikern Fredrika Bergman flyttat från polisen till justitiedepartementet. Dessutom introduceras en tredje huvudperson, lika udda och speciell: Eden Lundell, kvinna och chef för Säpos kontraterrorenhet.

Handlingen utgår från Sverige men inkluderar också USA, Tyskland och Afghanistan. Störst spänning utspelar sig på en Boeing 747, som kapas på väg mellan Stockholm och New York. De anonyma kaparna kräver att Sveriges regering ska stoppa utvisningen av en man som Säpo klassat som en säkerhetsrisk. Annars kommer planet – med 400 personer ombord – att sprängas.

Det handlar alltså om terrorism. Ja, men om mer än terrorism och terrorister – det handlar om den politiska jordmån i främst USA men även övriga västvärlden som kan få en människa att bli terrorist och om regeringars och säkerhetstjänsters oförmåga att tänka utanför sin lilla fyrkantiga låda vid terroristbekämpning. Varför just dessa personer bestämt sig för att bli terrorister och utföra en flygkapning har en oväntad och högst personlig förklaring.

Berättelsen pendlar mellan mark och luft, Sverige och USA, den svenska regeringen, Säpo och kriminalpolisen, Säpo kontra FBI och för den delen FBI kontra CIA. Egentligen händer det inte så mycket, inslagen av action är få och små, utan spänningen uppstår genom Kristina Ohlssons förmåga att skapa tempo. Hon skriver aldrig för mycket om någonting utan växlar – känsligt, exakt och snabbt – mellan personer, miljöer, händelser.

Vilket måste bero på att den här gången skrev hon inte som en fabulerande deckarförfattare utan ur sig själv. Kristina Ohlsson har arbetat på Säpo och senast som terroranalytiker på OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). Hon har det i sig. Hon kan det här. ”Paradisoffer” är hennes hittills bästa deckare.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

På skivtallriken: Handgjort (igen)

Handgjort
(Psykofon Records)

IMPROVISERAD VÄRLDSMUSIK Handgjorts enda LP finns inte med i boken ”99 proggplattor”. När jag hör skivan på nytt, återutgiven som dubbel vinyl-LP med extraspår, måste jag konstatera att det var en blunder.

Det är en noggrann återutgivning: originalet finns på ena skivan och extraspåren på den andra, omslaget är målat för hand, nu som då. Pressreleasen från 1970 har skickats med och Handgjorts historia berättas i ett utförligt skivhäfte.

Kort resumé: Duon Stig Arne Karlsson, sitar, och Theo Greyerz, tablas, började spela ihop. Några Indienresor senare anslöt Guy Öhrström, akustisk gitarr, och Marcus Brandelius (alias Greg Fitzpatrick), esraj och sång.

Handgjort spelade på den andra Gärdesfesten och kom med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. När det blev dags för ett eget album så tillkom några extramusiker, som Björn J:son Lindh, flöjt, och Janne Bandel, gong.

Fyra musiker söker varann och sig själva; musiken formar sig till en enhet men går också åt olika håll.

Genre (obs! plural): akustisk, mer eller mindre improviserad världsmusik. En resa tur/retur mellan amerikansk västkust och Indien, Österlandet och västvärlden. I ett svenskt öra kan det låta som nån slags meditativ indisk raga – men här finns även inslag av rock och pop, blues, jazz, anglosaxisk folkton och västerländsk konstmusik.

Inte minst låter det som bandets namn, alltså handgjort. Musiken skapades just där och då av just dessa musiker.

Resultatet blev så speciellt att musiken förblivit unik, exakt likadan musik har inte hörts varken förr eller senare. Och så spela själv-lockande! Musikerna spelar ut- och inifrån sig själva och sina egna musikaliska resurser, än idag lockas jag att greppa gitarren och spela själv.

På extra-LP:n finns inspelningar från både andra och tredje Gärdesfesten. Allt fler musiker, uppåt femton, sexton stycken, bland andra Mikael Ramel, elgitarr, Mats Glenngård, violin, Pelle Lindström, akustisk gitarr, Johnny Mowinckel, Bengt Berger och Don Cherry, alla percussion.

Handgjort blev ett världsmusikaliskt storband, inte så olikt Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Fortfarande spännande, annorlunda och rätt bra, men inte längre så specifikt och distinkt. Musiken flyter ut.

(Från Liras senaste nummer, 4/10, där det som alltid finns mycket mer att läsa!)

PS. Handgjorts enda LP ska närsomhelst också återutges på CD (av samma Silence som gav ut original-LP:n).