Etikettarkiv: Världsmusik

Svenska folkmusikveckan (3): Lena Willemark

Lena Willemark
Älvdalens elektriska
(Amigo)

Lena Willemark sjunger lika traditionellt som personligt.

Bägge orden bör dessutom förstärkas med mycket. Och just därför är hon nog den mest traditionella svenska folksångerskan. För tvärtemot vad som ofta påstås har folkmusiktraditionen alltid varit i förvandling.

”Vi lever ju under tiden”, skriver Lena i CD-häftet.

Det syftar på att också henne nya soloalbum ”Älvdalens elektriska” mest innehåller folklåtar som hon lärde i ungdomen, då hon bodde i byn Evertsberg i Älvdalen. Sen dess har Lena Willemark medverkat på – otroligt men sant – cirka 50 skivor med folk- och världsmusik, jazz, klassiskt, vispopschlageraktigt… För att inte tala om vad livet för(t) med sig dag- och stundligen.

Var befinner sig sången och musiken när hon sjunger en fäbodpsalm från Åsen i Dalarna med ny text av Ninne Olsson och till bl a Haci Ahmed Tekbileks ney-flöjt? Koraler inger mig ofta känslan av att skogen är en kyrka. Här möts kurbits och orientalisk ornamentik så att Dalaskogen också kan vara en moské.

När hon själv skrivit en ny text till en vallvisa från Sörsjö och kompas av Mikael Augustssons bandoneon blir sången en resa genom Sverige och världen, till vart än ”barn tvingas leva i ofrihet”.

Och när hon i en annan koral, ”Ande”, sjunger a cappella så uttrycker sången en oändlig längtan genom tid och rum. I avslutande ”Dejlig rosa”, där Mikael Marins altfiol tillkommer, gnisslar kompet så att ordet ”dejlig” får en svävande, oklar betydelse.

Lena Willemark spelar också folklåtar på fiol, både solo och med Verf Lena Egardt, fiol och/eller Leo Svensson, cello. Strävt och sökande, in- och utåtblickande, så att det grova i musiken och livet blir grant. Dessutom kular hon – flera gånger – så där livsfarligt som bara Lena kan.

Undrar om hon alls brydde sig om oss, vi lyssnare, när hon gjorde plattan? Det tror inte jag och det är menat som bästa beröm.

Lena Willemark uttrycker sig – hela sig – i folksången och musiken. Hon sjunger sin livsbiografi. Att lyssna blir mer än musik: ett besök i hennes liv, där erfarenheter och känslor ofta korsar lyssnarens.

(Hifi & Musik 2006)

Annonser

Den svenska folkmusikveckan (1): Ale Möller Band

Kapellmästaren själv, som bl a spelar mandola, dragspel och flöjter, bor i Waxholm men kommer från Skåne. För övrigt består Ale Möller Band av en fiolspelman från Värmland, en sångerska från Grekland, en sångare från Senegal, en basist från Kanada och en trumslagare från Mexiko. Nyligen kom bandets andra CD, ”Djef Djel” (Amigo). I vilken genre ska musiken placeras?

– Om du frågat när jag var yngre och hade en snobbigare attityd, säger Ale Möller, så hade jag svarat att vi spelar vår egen musik. Nu kan jag gå med på att den kallas världsmusik.

Och jag som trodde att du skulle svara att ni spelar svensk folkmusik, som svensk folkmusik låter idag?

– Den beskrivningen ställer jag upp på. Det kan jag hålla med om. Samtliga medlemmar bor i Sverige. Alla talar svenska.

– Jag komponerar nästan all musik till bandet. Men jag skiljer mig från andra kompositörer på det sättet att om jag hör en traditionell låt som jag gillar så kan jag infoga den i min komposition. De andra i bandet har kanske en melodi eller text från säg Grekland eller Afrika, då blandar jag in det också.

Ale Möller Band. Foto: Moa Karlberg.

För tio, kanske tjugo år sen gjorde du ett uttalande som fastnat i mitt minne. Du sa att det var dumt att tala om svensk folkmusik. Någon renodlad svensk musik har aldrig funnits. Också den gamla folkmusiken var uppblandad med influenser utifrån – skillnaden är att idag kommer influenserna hit fortare.

– Jag är inte ens säker på att det alltid går så mycket fortare idag. Det tog längre tid för spelmännen i bondesamhället att resa till Trondheim, men när de väl kommit dit så sög de åt sig som törstiga svampar.

Ale Möller är en världsmusiker redan i valet av huvudinstrument. Eller snarare en glokal musiker, både global och lokal. Även om Ale verkar kunna spela alla instrument som finns så spelar han mest och helst mandola. Ett fingerspelat stränginstrument av en sort som inte fanns förrän Ale Möller uppfann det.

– Jag var i Grekland och lärde mig spela bouzouki, berättar han. Sen flyttade jag hem till Sverige och Dalarna, för att jag också ville spela polska. Du måste ha en fiol, sas det. Men varför? Jag hade ju redan ett instrument. Då började jag fundera på hur man kunde förändra den grekiska bouzoukin, skapa ett instrument som passar till folkmusik från Sverige.

– Prototypen till den mandola som jag spelar idag finns nu utställd i Folkmusikens hus i Rättvik – som exempel på ett nytt svensk folkmusikinstrument.

– Först i Grekland och sen i Dalarna började jag också tänka på hur olika sorters musik blir till – genom exkludering. Allt som inte passar in i musikstilen rensas bort. Också nationer definieras genom exkludering, en organisation som LO och stora företag. De som tycker annorlunda gör man sig av med så att alla i styrelsen är som chefen. Jag vill visa hur resultatet kan bli om man istället gör tvärtom – alltså inkluderar.

– Men det här vet ju bara jag. Det hör inte publiken. Jag håller inget tal på scenen.

Det är klart att publiken gör. Och det är klart att du gör. Du talar bara på ett annat språk, med toner och rytmer, musik.

– I och för sig tror jag att mina idéer förmedlas genom musiken. Men publiken ska inte tänka på det. Vi har spelat på många små svenska orter där folk aldrig skulle komma och lyssna bara för att vi spelar världsmusik. De kommer för att Ale Möller Band bjuder på god underhållning.

(LO-Tidningen 2007)

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)

Musiken från Haiti

Igår skrev jag en krönika i Ystads Allehanda – hela krönikan kan läsas här – om Haiti, den oöverskådliga jordbävningen och det engagemang för Haitis befolkning som inte minst Sverige (myndigheter, organisationer, företag och enskilda) har visat.

Jag skrev också om musiken från Haiti, vad den betytt för mig, vad så kallad världsmusik betyder för mig och mina försök att förstå världen, informera och lära mig om andra världsdelar och länder.

Utdrag ur krönikan:

Header från Yéle Haiti.

Före jordbävningen – vad visste vi om Haiti? Om människorna, deras land och dess historia, om den så att säga historiska fattigdomen och hur korruption och våld uppstår ur fattigdom? Jag tyckte inte jag visste mycket men när jag läste och hörde de journalister som rest dit för att rapportera (för många verkar Haiti knappt vara ett namn på kartan) så förstod jag att lite kunde jag i alla fall.

För det kan jag tacka musiken.

Det var på 70-talet som jag på en loppis hittade en singel med Tabou Combo, en musikgrupp från Haiti. Senare har jag skaffat skivor med grupper som Boukman Eksperyans och Boukan Ginen. Den mest kände musikern är Wyclef Jean, som ju bor i USA men aldrig glömt sitt hemland. Organisationen Yéle Haiti startades 2005 av Wyclef för att samla in pengar och bidra till att utveckla Haiti. Också en svensk orkester, Simbi, spelar vodou music eller mizik rasin från Haiti.

Fler musikformer: rara, compas, meringue, haitisk rap…

Jag satte ihop en Spotify-lista med musik från Haiti. Nog svänger musiken, lite annorlunda men lika mycket som musik från de västindiska grannöarna Jamaica och Trinidad. Men hur uppstod den här musikblandningen? Jag vill veta. För mig fungerar det så. Musik hänger ihop med landets historia och samhällsutvecklingen.

Så jag kollar på nätet eller köper en bok. T ex har Celanders förlag i Lund gett ut boken ”Haiti 2004” av Peter Hallward och med utmärkt förord av Björn Kumm.

(Ur Ystads Allehanda 27/1 2010)

Klicka om du vill höra min Spotifylista med musik från Haiti.