Etikettarkiv: Världsmusik

I CD-spelaren: Ale Möller Band

Ale Möller Band
Argai
(Playground)

Slår vad om att ni inte hör från vilket land som musiken i förstaspåret ”Kem Chamoul” kommer.

Visste man inte att Ale Möller spelar specialgjord mandola så kunde man tro att de klirrande tonerna kom från en cittra eller mandolin. (Kanske duospel på mandola/mandolin?)

Det sjungs på wolof och grekiska. Varifrån kommer fioltonerna? Och nu hörs väl ett munspel också? Plus afrotrummor.

Inte bredvid utan i varann.

Ale Möller Band har spelat vidare från det musikaliska mötet till musikblandningen. Musiken är en enhet. Ett antal musiker/sångare samarbetar med månginstrumentalisten Möller som ledare, arrangör och kompositör.

De må vara födda här och där på jorden och heta Ale Möller, Maria Stellas, Mamadou Sene, Sébastien Dubé, Rafael Sida Huizar och Magnus Stinnerbom. Alla bor de i och skapar musik från Sverige – ja, nutida svensk folkmusik – genom att bidra med sina erfarenheter, rötter och traditioner.

Helt överrumplad blir jag när de i ”Kärleksvalsen” låter nästan som Benny Andersson Orkester – svenskt och sentimentalt – men inte nostalgiskt. Den smeksamma fiolmusiken hör hemma i samma musikland som hela albumet.

Fler favoritspår: ”Orkistika”, där kontrabas och fiol brummar som en björn med unge, och ”Doli”, som bland annat framförs av en mungigekvartett.

Tyngre än förut, mer bastanta trumslag och tuffare sång. Och, faktiskt, ännu lite bättre än tidigare album med Ale Möller Band.

(Hifi & Musik 2012)

Annonser

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

På scenen: Bobo Stensons trio

Bobo Stensons trio Mellby Atelier

Två jazzrävar och en valp.

Den senare, trummisen Jon Fält, skojar så med de förra, Bobo Stenson, piano, och Anders Jormin, bas, att de kittlas att spela toner i riktning framåt. Stenson skrattar till när Fält avslutar en låt med ett, tydligen, helt oväntat trumslag.

Inte för att Stenson/Jormin, som spelat ihop i plus 20 år, är jazzpensionärer. Fortfarande lika nyfikna lyssnar de in andra musikformer (sydamerikanska melodier, ett körstycke med medeltida ton, en norsk koral och klassisk musik av Carl Nielsen) som införlivas med jazzen.

Genrerna befruktar varann och föder en ny sorts musik, deras egen.

Bobo Stenson och Anders Jormin spelar så lyriskt att tonerna sjunger.

Bobo Stenson. Foto: Wikipedia  / Creative Commons  / Richard Karby.

Stensons flygel placerar sig på ett ställe mellan Bill Evans och (en mer världsmusikalisk) Jan Johansson. Nej, det stämmer inte men ger ändå en antydan om pianospelet.

Jormins bas har alltid låtit som en ljuvt trallande folksångerska. Antecknat i blocket: kubanskt i jazzen, rytmiskt i det melodiska, improviserat i melodierna, spännande i det finspelta, ”oseriöst” i det konstmusikaliska, innovativt i det redan hörda…

Med betoning på det lilla ordet ”i”.

En annan beskrivning: eftermiddagsjazz som aldrig blir tråkig.

Ännu mer imponerar trions unge trummis, eftersom jag tidigare inte upplevt Jon Fält på scen. Han trummar i strumplästen som ett lekfullt barn: slår, vispar, gnider, gnisslar, drar och handklappar rytmer och ljud som först nu finns i trummorna.

Bobo Stensons trio inledde med en melodi av kubanen Silvio Rodriguez och avslutar med ett snarlikt (ingen titel nämns) extranummer. Melodiskt och rytmiskt, vackert, fint och spännande.

(Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Hifi & Musik 2011)

I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

MELLANÖSTERNJAZZ Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Olika versioner i Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2011)

I CD-spelaren: Incredible RAA Band

Musikgruppen RAA
The Incredible RAA Band
(Gason/Naxos)

Bör väl ha varit Stellan Sagvik, fanatisk fan till Incredible String Band, som sett till att varje album med Musikgruppen RAA innehållit någon låt från nämnda skotska duo/grupp.

Men en låt är en sak = omväxlande och kul. Ett helt album med svenska, alltså översatta, ISB-låtar blir något annat och mer.

Hur ska jag ställa mig? Vad ska jag tycka?

Fast missförstå nu inte följande. ”The Incredible RAA Band” är ännu ett bra album med en grupp skickliga världsmusiker som sjunger och spelar ett stort antal instrument (som gitarrer, dragspel, flöjter, saz, klarinett, keltisk lyra, vattenglas och Meghanharpa).

Incredible String Band var ännu bättre och, inte minst, annorlunda. Också jag älskar låtar som ”My Cousin Caterpillar” (av Mike Heron) och ”First Girl I Loved” (Robin Williamson).

Och där uppstår problemet. Ja, jag vill det ska låta mer som det lät. Vart tog spontaniteten vägen, det ungdomliga, hoppiga och stirriga? Närheten mellan folk/världsmusik och rockattityd.

Nu har det blivit – minst – lika mycket RAA som ISB.

Musiken drar iväg åt det klassiska hållet, renässans och barock. Det låter jättebra – men så vuxet.

Nej, inget fel på det! Men det låter som om ungdomen glömts och lagts bort. Och det blir fel.

Jag tror jag gör så här: jag överlåter bedömandet till Basse Wickman, ett ännu större Incredible String Band-fan än både Sagvik och jag.

(Hifi & Musik 2010)

På skivtallriken: Handgjort (igen)

Handgjort
(Psykofon Records)

IMPROVISERAD VÄRLDSMUSIK Handgjorts enda LP finns inte med i boken ”99 proggplattor”. När jag hör skivan på nytt, återutgiven som dubbel vinyl-LP med extraspår, måste jag konstatera att det var en blunder.

Det är en noggrann återutgivning: originalet finns på ena skivan och extraspåren på den andra, omslaget är målat för hand, nu som då. Pressreleasen från 1970 har skickats med och Handgjorts historia berättas i ett utförligt skivhäfte.

Kort resumé: Duon Stig Arne Karlsson, sitar, och Theo Greyerz, tablas, började spela ihop. Några Indienresor senare anslöt Guy Öhrström, akustisk gitarr, och Marcus Brandelius (alias Greg Fitzpatrick), esraj och sång.

Handgjort spelade på den andra Gärdesfesten och kom med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. När det blev dags för ett eget album så tillkom några extramusiker, som Björn J:son Lindh, flöjt, och Janne Bandel, gong.

Fyra musiker söker varann och sig själva; musiken formar sig till en enhet men går också åt olika håll.

Genre (obs! plural): akustisk, mer eller mindre improviserad världsmusik. En resa tur/retur mellan amerikansk västkust och Indien, Österlandet och västvärlden. I ett svenskt öra kan det låta som nån slags meditativ indisk raga – men här finns även inslag av rock och pop, blues, jazz, anglosaxisk folkton och västerländsk konstmusik.

Inte minst låter det som bandets namn, alltså handgjort. Musiken skapades just där och då av just dessa musiker.

Resultatet blev så speciellt att musiken förblivit unik, exakt likadan musik har inte hörts varken förr eller senare. Och så spela själv-lockande! Musikerna spelar ut- och inifrån sig själva och sina egna musikaliska resurser, än idag lockas jag att greppa gitarren och spela själv.

På extra-LP:n finns inspelningar från både andra och tredje Gärdesfesten. Allt fler musiker, uppåt femton, sexton stycken, bland andra Mikael Ramel, elgitarr, Mats Glenngård, violin, Pelle Lindström, akustisk gitarr, Johnny Mowinckel, Bengt Berger och Don Cherry, alla percussion.

Handgjort blev ett världsmusikaliskt storband, inte så olikt Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Fortfarande spännande, annorlunda och rätt bra, men inte längre så specifikt och distinkt. Musiken flyter ut.

(Från Liras senaste nummer, 4/10, där det som alltid finns mycket mer att läsa!)

PS. Handgjorts enda LP ska närsomhelst också återutges på CD (av samma Silence som gav ut original-LP:n).