Etikettarkiv: Vallösa

Jubileumssång i den sydskånska gospelkyrkan

Jubileumsgospel
South Gospel Singers
Vallösa kyrka

Man måste inte alls vara religiös för att gripas när den nästan fyrtioröstade kören går fram i procession genom kyrkgången och a capella-sången fyller Vallösa kyrka, blir allt mer intensiv och rytmisk.

South Gospel Singers firade femårsjubileum i samband med trettondagsandakten. Åtta medlemmar vid starten och nu har kören alltså ökat till fyrtio röster (nära nog alla var med i fredags).

En häpnadsväckande gospelkör med Peter Svensson som mycket engagerad och därför krävande körledare. Vilket slit att repetera in hans arrangemang med plötsliga tempobyten, växlingar mellan olika delar av kören, kvinnliga och manliga sångare.

Peter Svensson med South Gospel Singers. Fotot hämtat från gospelkörens hemsida.

Vid jubileet kompas kören av en trio på piano, bas och trummor. Svensson kan lämna sitt piano för att dirigera och det gör han så intensivt att hela kroppen vibrerar. ”Glädjegospel”, säger han. Även om det också sjungs mer långsamma låtar så är det en bra sammanfattning.

Glädjerytmerna är sångens hjärta. Med armar och händer manar körledaren fram mer och fler rytmer. Som det svänger! Vilket tryck! Nu handklappar sångarna och i ”Joy To The World” övergår sången till friformgospel med total extas.

De församlade var lite tveksamma (applåder i kyrkan?) men snart applåderas och jublas det efter varenda låt. I ”Det lilla ljus jag har” lockas publiken att resa sig och sjunga med, nästan som i en amerikansk gospelkyrka.

Också en personlig repertoar. Körledaren har själv skrivit ”Thank You Father” och ”To You My Lord” och även tecknat ner en amerikansk gospel, ”Jesus, Lover Of My Soul”, som South Gospel Singers är ensamma om att sjunga (med undantag för kompositören Richard Smallwoods kör).

I sistnämnda står Helen Salomonsson – kvällens favoritsolist – vid mikrofonen. I vad som kan kallas en ”nödsång” växlar hon mellan tyst och starkt, ljust och mörkare, klagan och hopp. Genre: lätt rödhårig gospel.

Ånyo konstaterar jag: Sveriges bästa gospelkör kommer från Ljunits församling i Skåne.

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Kantorn, pianisten och gospelkörledaren Peter Svensson är – mycket välförtjänt – en av de nominerade till Ystads Allehandas kulturpris 2012.

Annonser

Så följer ännu ett nytt år

Det gjorde inte ont. Det kändes knappt alls. Men det var ihållande: ett svagt tryck under halsen och som muskelvärk i armarna.

Min hustru ringde vårdcentralen och uppmanades att ringa 112. Jag tog över luren, beskrev symptomen och fick beskedet: ”Vi skickar en ambulans. Den kör nu men utan ljus och sirener. Ring igen om värken ökar, då slår ambulansen på sirenen.”

Dagens ambulanser och inte minst personalen är imponerande: steg in och tog blodtrycket direkt, EKG strax efter. Förstnämnda var lite högt, det andra nästan normalt. Där fanns en smärre avvikelse, som inte behövde betyda något. För säkerhets skull mejlades mitt EKG till jourläkaren på Lunds lasarett och även läkaren tyckte det var säkrast att jag kom in.

Jag hade tur, det förstod jag redan i ambulansen, som träffade på både en ambulanssköterska och en läkare som tog det säkra före det osäkra. Dessutom råkade det finnas ett ledigt rum på HIA (Hjärtintensivvårdavdelningen) i Lund, så jag slapp passera genom akuten.

  Det här fotot har ingenting med den här texten att göra utom att jag  gillar fotot på  bandet Model Citizens som Birgitta Olsson tog 1979 på Max´s Kansas City i New York.

Jag kopplades till EKG-maskinen och måste vara sängliggande. Men allt värk var borta, det kändes som vanligt, jag var lite trött bara. När kranskärlen röntgades insåg jag att turen varit ännu större: helstopp i ett kärl (ballongsprängning) och halvstopp i två andra (rensning).

Det här var ju en tidsfråga, sa jag. Ja, svarade läkaren, det kunde ha slutat värre. Så nu har också jag blivit en så kallad ballonggubbe som måste äta blodförtunnande medicin livet ut. Men jag lever ju och kunde redan på Lunds lasarett börja iaktta Region Skånes sjukvårdspolitik.

Också Lunds hjärtintesivavdelning fungerade imponerande effektivt. Ändå ingen stress utan vårdpersonalen hann dessutom vara trevlig mot patienterna. Men när anställda börjar kritisera sin arbetsplats inför ”obehöriga” – i det här fallet patienterna – brukar det vara illa ställt. Högste chefen hade meddelat att han skulle sluta och både läkare och sköterskor gladdes åt beskedet. Kanske ska gå och köpa lite champagne att skola i?

Eller att ambulanspersonalen från Falck måste – ”trots att alla känner oss, vi är ju här varje dag” – invänta att någon på Lunds lasarett öppnar dörrarna för deras sjuktransporter. Region Skåne är inte nämligen överens om vilken del av regionen som ska betala Falcks passerkort.

Eller apotekets förklaring till att lasarettet i Ystad skrev ett recept på vilket jag bara kunde få ut min medicin en enda gång, trots att jag måste ta den livet igenom. Det beror på att man, för att spara i just Ystad, flyttar kostnaden till Sjöbo, där jag ju bor.

För eftervården hamnade jag på Ystads lasarett. Dit ville jag inte. Jag har dåliga erfarenheter. Det handlade om en annan sjukdom, då man i Ystad under ett helt år tog alla prover man kunde ta – utan resultat. Till sist remitterades jag till Lunds lasarett, där läkaren behövde en kvart för konstatera vad som var fel.

Antingen får jag stanna i Lund, hotade jag, eller så gör jag en Leif GW Persson och skriver ut mig själv!

Sköterskan förklarade vikten av att vara kopplad till EKG-apparaten så att det under flera dar kunde hålla koll på hjärtat (men jag mår ju bra!) och sa, det var nog det som avgjorde, att ”såna läkare (som i Ystad alltså) kan också finnas i Lund. Det bör påpekas att jag sen blev mycket väl omhändertagen även på HIA i Ystad.

Sjukhusmaten, såväl på Lunds som Ystads lasarett, ska jag skriven om en annan gång. Den kan förtjäna en egen krönika. Men det ska jag bara tala om att var detta en försmak på vad jag ska få = tvingas äta om/när jag hamnar på äldrevården så kommer jag strax att bli en av de undernärda gamlingarna.

Dags att säga godnatt. I morgon ska jag upp tidigt för att köra till sjukgymnastiken i Ystad genom ett morgongrått skåntry noir med First Aid Kits kommande album i bilstereon. Och nu syns vi väl när South Gospel Singers femårsjubilerar på fredag i Vallösa kyrka?

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2012)

PS. Vissa saker förstår man faktiskt inte förrän man själv har upplevt dem. Som att många människor går omkring med döden i hjärtat. Efter att ha fått en hjärtinfarkt så har jag stött på många människor i min närhet som haft en hjärtinfarkt – eller flera – utan att jag hade en aning om det.

Både kvinnor och män, och det finns också många andra sjukdomar som får människor att bära döden med sig i hjärtat, varje dag.

Kan man skriva så här? Är det för privat? ”Nej”, svarade min hustru, ”det tycker jag inte. Men jag trodde inte att du ville att andra skulle känna till det.”

Ja, så tänkte jag, först. Det här är min sak, jag håller det hemligt, ingen annan har med det här att göra. Men jag ändrade mig. Är det inte bättre att vi känner till hur människor kan ha det? Då blir vi kanske – inte minst jag – något mer försiktiga med hur vi behandlar våra medmänniskor.