På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

Konstnärsparet Hasse och Ia Karlsson

Snart påsk igen och därmed dags för ännu en ny konstrunda på Österlen. Konstnärsparet Hasse och Ia Karlsson är som vanligt representerade med flera utställningar, sen några tillbaks är de bl a stammisutställare på Museum Gösta Werner och havet i Simrishamn.

Dit återvänder jag – och många fler med mig – påsken 2010. Följande text skrev jag däremot när Hasse och Ia Karlsson i fjol ställde ut i den dåvarande kommunala konsthallen Valfisken, också i Simrishamn. (Kommunens politiker, så okunniga om kultur att de blir kulturfientliga, har sen dess lagt ner Valfisken.)

Själv är jag nu också stolt ägare av en rostig PV á la Hasse Karlsson.

——————————————————————————————————

Så olika de målar, makarna Hasse och Ia Karlsson.

Han målar med akvarell- och hon använder akrylfärg. Hans målningar har dova färger (svart, grått och brunt) och hennes är färgstarka (gult, grönt, rött och blått). Ändå passar deras målningar så bra ihop, till exempel när de nu ställer ut gemensamt på Galleri Valfisken (till den 15/8) i Simrishamn.

Det måste väl bero på att bägge börjat måla hus? Hans målningar innehåller pingviner, gamla bilar och hus, de senare både från Skåne och permafrostens Sibirien. På hennes finns hästar, hundar och allt fler hus, eller snarare huskonturer.

Men tanken var dum. Det är inte därför som målningarna hänger ihop och möts. Som Ia säger:

– Motivet är underordnat.

– Jag målar tjockt, tjockt med färg, lager på lager, tills färgen nästan skimrar. Vet inte varför det också blir hus. Men det är ju inga hus, egentligen.

Hasse och Ia Karlsson. Foto: Birgitta Olsson.

De har varsin ateljé på husets övervåning i Vitemölla. Där står Ias staffli medan Hasse ligger på knä och målar (en vana sen han tävlade i luftgevärsskytte). När han inte är ute och målar, vill säga.

– Väder, vind och kyla känner jag inte av. Regnar det lite så kan jag öppna bakluckan till bilen, stå halvböjd och måla. Blir det frysgrader, säger Hasse och ger vintertipset för akvarellmålning, blandar jag glykol i vattnet.

– Hasse är extrovert, tillägger Ia. Han måste ut, fånga ljuset och skuggorna. Men jag lämnar inte ateljén, fortsätter hon. Jag är introvert, jag måste ha stillhet.

Aha! Hasse Karlsson målar alltså ljuset i mörka färger och Ia Karlsson målar det färgsprakande mörkret.

– Det stämmer, säger hon. Fast i ateljén har jag stort behov av ljus. När solen skiner in så kan jag tänka: Å, vad den målningen blev bra. Nästa morgon har allt blivit brunsås. Vissa målningar är bara bra mellan fyra och fem på eftermiddagen.

Ett hus i Irkutsk, akvarellmålning av Hasse Karlsson. Foto: Elisabeth Wikenhed.

Hasse Karlsson tecknar också. På den nya utställningen visas både akvareller och sidor ur hans skissblock, som inte är några skissblock. Hasses ”skisser” är färdiga teckningar.

– Jag ville bli tecknare. Det var efter Konstfack som jag blev intresserad av akvarell, gick på Gerlesborgsskolan för Arne Isacsson. Det tar 15 år, sa Isacsson, att bli akvarellmålare. Så det gäller att sköta sig, ha bra fysik och leva länge.

Här kunde artikeln bli romantisk, berätta sagan om den unga flickan och den något äldre pojken som spanade in varann i Falkenberg. Ingen av deras kompisar var ju intresserade av konst och måleri. På Konstfack träffades de igen, när Hasse gick sista och Ia gick första året.

– Jag har alltid blocket med mig, om vi så ska åka till IKEA. Det kan stå en fin gammal övergiven bil vid Staffanstorp, säger Hasse. På transibiriska järnvägen satt jag vid fönstret och gjorde snabba teckningar. När jag är ute så tecknar jag först, innan jag målar.

En av Ia Karlssons akrylmålningar med ”hus”. Foto: Elisabeth Wikenhed.

Ia har tagit ner en bild från väggen, en målning hon gjorde som barn… av ett hus.

– Att jag gör det jag gör idag kan hänga ihop med barndomen, säger hon. Alla flickor målar ju hus, men jag målade så himla många hus.

Konstanalys: Hasse och Ia Karlsson målar faktiskt samma motiv. Deras egentliga motiv syns inte men känns. Hasse målar skrotbilar och övergivna hus, men tavlorna berättar – låter betraktaren fantisera – om livet för bilarnas och husens osynliga människor. Ia uttrycker livets alla känslor av osäkerhet – och så målar hon dit ett hustak och någon gavel för att känslorna ska få vardagskontakt.

Nej, de protesterar inte, när jag lanserar min teori vid deras köksbord, så jag tror jag kan ha rätt…

Fotografen ska ta en bild inne i Hasses ateljé, då märker jag något annat som får deras konst att bli en helhet. Några av Ias målningar står lutade mot väggen bakom Hasse som målar ett typiskt hus på ett papper på golvet. Ni målar ju – tillsammans – hela färgskalan.

– Det gör vi, nickar Ia.

(Kvällsposten 2009)