Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Aktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

När Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Omslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

Långläsning om länkar, Google News och Journalistförbundet

Det började med ett par artiklar i tidningarna Resumé och Journalisten där såväl (tidnings)Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter – klicka HÄR och HÄR – som Olle Wilöf, upphovsrättsjurist på Journalisförbundet – läs HÄR – och Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet – HÄR – uttalade sig om länkar på nätet.

Det handlade både om länkar i allmänhet och framför allt Google News länkar (med tumbild och citerad text) till olika tidningars nätsidor.

”Länkandet är ett ofog”, sa Jeanette Gustafsson, Utgivarna.

”Jag tror att länkningar kan bli en alternativ inkomstkälla”, tillade Olle Wilöf, SJF.

Någonstans där började – minst sagt – en twitter- och facebook-storm. Menade Journalistförbundet – Olle Wilöf och även Jonas Nordling – att länkningar i sig kan vara upphovsrättsintrång = upphovsrättsbrott.

Ja, de sa ju så. Eller sa de verkligen så? Nu när jag läser deras uttalanden igen – flera gånger – är jag inte längre så helsäker. De uttalar sig luddigt, snarare.

Läs också ett inlägg – HÄR – där Olle Wilöf med egna fingrar på datorn föklarar sin inställning till länkning och redogör för sin åsikt om rättsläget.

Och det finns mycket, mycket mer – många fler inlägg och artiklar – att läsa på nätet just nu om detta.

Jag, som frilandsmedlem i Jounaslisförbundet, tycker förstås det är viktigt att min fackförening sköter sig, vad gäller upphovsrätt och andra fackliga frågor samt har en vettig syn på media så att jag inte behöver skämmas – så inte SJF framstår som en gammal elefant på väg till kyrkogården utan deltar som en framåtblickande part i medieutveckling.

Därför mejlade jag till Jonas Nordling, alltså SJF-ordföranden, för att höra vilken syn på nätlänkar som SJF egentligen har, i allmänhet och i synnerhet vad gäller den aktuella diskussionen om Google News.

Här nedanför finns vår mejldialog.

——————————-

Hallå!

Nu har jag äntligen kommit så här långt.

Utgångspunkten är Olle Wilöfs uttalande (och jag tycker också det ligger under det du säger i Journalisten):

Att länkning – alla länkar? – är upphovsrättsintrång i sig eftersom det innebär ett tillgängliggörande.

Är detta SJF:s åsikt? Om inte:

Hur – helst exakt hur – ska en länk se ut för att inte bli ett upphovsrättsinstrång? Och vilka länkar är upphovsrättsintrång? Jag skulle vilja veta skillnaden mellan länk och länk.

Stämmer det också när jag anar att SJF gör upphovsrätten till en pengafråga? Dvs: en länk kan vara tillåten i ett sammanhang medan s a m m a länk är ett upphovsrättsinstrång i ett annat sammanhang?

Med anledning av detta: Anser SJF att svensk/europeisk upphovsrättslag bör ändras vad gäller länkar (och kanske också annat på nätet)?

Mina frågor gäller länkar till öppna sidor – inte betal- och andra sidor bakom lås och bom. Att länka till sådana nätsidor är rimligen olagligt – men handlar det om upphovsrättsbrott? Är inte det snarare databrott?

Hoppas frågorna blev förståeligt formulerade. Det vore bra med ett offentligt svar, både på och utanför Facebook är det många med mig som undrat.

Harebra!
Bengt Eriksson /
Media I Morron I Dag
Box 92
275 06 Vollsjö

———————————

Bengt,

Tack för ditt aldrig sinande engagemang!

Jag kan förstå att det kan ha varit förvirrande att läsa artiklar ang dessa frågor de senaste dagarna. Inte minst när saker och ting blandas samman. Men som jag sade i Journalisten är Journalistförbundet inte ute efter att stoppa länkning. Länkning är en naturlig del av den digitala världen.

Journalistförbundet företräder sina medlemmars intressen, ekonomiskt såväl som ideellt. Om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna. Detsamma gäller om någon kränker vår ideella rätt, då är det förbundets uppgift att motverka det. Det handlar alltså inte om det sker via länkning eller aggregering, utan om syftet.

När det gäller regelverket i sig, så kan vi konstatera att det finns rättsfall som visar på att exempelvis Google News tänjer på upphovsrättsreglerna. I den så kallade Infopaq-domen från 2009 konstaterar EU-domstolen att max tio ord från en länkad artikel får återges, medan Google News ofta använder sig av 20-30 ord. Poängen här är att det enligt domstol och rättsfall framgår att länkning/tillgängliggörande på det sätt journalistiskt innehåll presenteras i Google News kan vara ett upphovsrättsintrång. Det är alltså inte Journalistförbundet som säger detta, men självklart något vi som förbund måste förhålla oss till.

Journalistförbundet, som jag också påpekade i Journalisten, vill dock helst inte se någon lagstiftning liknande den i Tyskland på detta område. Det är bättre att söka samarbete och arbeta för att hitta lösningar, som baseras på rådande upphovsrätt (som vi för stunden anser tillräcklig), och som i slutändan kan gynna alla parter, inklusive Journalistförbundets medlemmar och andra upphovsmannagrupper.

Med varm hälsning,
Jonas

————————————

Hallå och tack!

Men för ett gammalt huvud som mitt blir det ändå inte riktigt klart. Så några följdfrågor…

T ex följande förstår jag fortfarande inte: ”Om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna. Detsamma gäller om någon kränker vår ideella rätt, då är det förbundets uppgift att motverka det. Det handlar alltså inte om det sker via länkning eller aggregering, utan om syftet.”

Särskilt inte som du sen anknyter till EU-domstolens: ”max tio ord från en länkad artikel får återges.” (Jag bortser nu ifrån att detta också bör vara ett upphovsrättsintrång, om man lusläser svensk upphovsrättslag.)

Gränsen går alltså mellan tio ord och fler. Men menar du att det – också – är en pengafråga. Om ”en kommersiell aktör” håller sig inom EU-lagens gräns, bör detta då och ändå vara otillåtet, efter aktören är just ”kommersiell”?

För enkelhetens skulle, några frågor att svara Ja eller Nej på:

Om det står typ så här: Journalisten XX har skrivit en intressant artikel om detta i tidningen ZZ – och sen följer en klickbar länk – är detta en länkning som håller sig inom det tillåtna?

Om det till den ovannämnda länken läggs ut tio citerade ord – är detta tillåtet om aktören är låt säga icke-kommersiell?

Är det också tillåtet om aktören är kommersiell?

Länkar på t ex Facebook, där en textsnutt – oftast ju mer än tio ord – plus ett foto nästan per automatik kommer med, ska det anses som upphovsrättsintrång?

Om t ex jag länkar på Facebook men istället tar bort förtittningen på det länkade, hamnar det då inom det tillåtna?

Sista frågan: Om Google News ändrar sig och håller sig inom upphovsrättsreglerna – tio ord – inga tumbilder – hamnar Google News då inom det tillåtna? Eller ska det fortfarande anses som ett upphovsrättsintrång, eftersom Google är ”en kommersiell aktör” som försöker ”göra vinning” på journalisters = SJF-medlemmars arbete?

Allra sist, inte för att det har något med det här att göra, men det är en viktig fråga för frilansjournalister och borde därmed vara det också för Journalistförbundet:

När ”Journalistförbundet företräder sina medlemmars intressen, ekonomiskt såväl som ideellt” och ”om en kommersiell aktör försöker göra vinning på vårt arbete vill vi ha en del av intäkterna” så undrar jag varför Alis, och därmed SJF, beslutat strunta i att kräva in betalning för den olagliga utläggning på databasen Mediearkivet/Retriever (utan att ens meddela detta till SJF:s frilansmedlemmar) som fortsätter på samma sätt efter att Mediearkivet tidigare erkänt att de gjort fel och betalat ersättning.

Det är för mig svårbegripligt.

Harebra & så!
Bengt

————————————————

Bengt,

först och främst noterade jag att Journalisten under dagen (den texten, BE:s anm., kan läsas HÄR) redde ut vissa grundfakta i den aktuella frågan via sin redaktionsblogg. Det var ju bra, inte minst då det var Journalisten som skapade en viss förvirring i sin inledande bevakning.

Utöver det fortsätter jag att hänvisa till vår portalparagraf: Förbundet ska tillvarata sina medlemmars intresse. Finns det situationer där vi uppenbarligen påverkas ekonomiskt eller ideellt ska vi agera. Dina frågor utgår från vad lagen tillåter. Det är dessvärre inte något som enkelt kan besvaras genom ja eller nej. Ibland kan vi hämta stöd i lagstiftning, ibland inte. Världen är sällan svartvit.

När det gäller öppna, aggregerande sajter som Google News vidhåller jag vad jag sa i intervjun: de är i dagsläget i första hand en part för utgivarna att diskutera med.

När det gäller Mediearkivet/Retriever så kan jag bara konstatera att i väntan på EU-domstolens utlåtande angående deras verksamhet så har det mesta stannat upp av naturliga skäl.

Allt gott!
Jonas

——————————————

Hallå igen!

Ja, det var bra att Journalisten försökte reda ut det här – när inte Journalistförbundet gör det.

Eftersom du inte svarar på som jag tycker mycket enkla frågor – ja precis, de handlar om SJF:s hållning till upphovsrättslagen – så får du acceptera att jag drar slutsatsen att du / SJF inte kan svara, att ni inte har diskuterat länkar kontra upphovsrättslag så mycket att ni vet vad ni tycker. Ni kanske inte är överens? Det är olyckligt, tycker jag.

Läser man ordagrant vad du skriver här nedanför så går det dessutom inte att tolka på annat sätt än att du menar att SJF ska agera för sina medlemmar oavsett vad upphovsrättslagen säger, även när lagen säger något annat. Hmmm.

Men åkej, jag inser att jag inte får några svar. Men det innebär också att jag får ta upp det här i andra sammanhang för svar ska jag ha.

Sist bara, den sista meningen om Mediearkivet/Retriever stämmer inte, enligt Alis. Dessutom är ju ditt svar mycket märkligt. Svarar du verkligen att Retrievers verksamhet skulle kunna vara helt laglig eller är svaret bara så otydligt att man = jag kan dra den slutsatsen?

Åkej, harebra!

Diskussionen får fortsätta offentligt istället. Kan jag citera dina mejl i den diskussionen?

Bengt

——————————

Bengt,

Du får naturligtvis använda dessa mejl som du vill.

När det gäller Retrievers verksamhet så säger jag bara att det pågår en rättslig prövning, inget annat.

Ha det bra!
Jonas

————————

PS. Efter mejväxlingen med Jonas Nordling/SJF har jag kollat uppgiften om EU-domstolen med Alis. Och det Jonas skriver stämmer: det ligger ett mål – som Olle Wilöf, SJF:s upphovsrättsjurist, driver – i EU-domstolen och väntar på att avgöras.

Att jag inte hade någon som helst kännedom om detta skyller jag – och det är inte oförskyllt – på den bristande informationen från Alis såväl som SJF. Förstod jag rätt handlar målet om att Mediearkivet/Retriver startat så många olika bolag att det är svårt att veta vilket som har hand om vad och kan ställas till svars för upphovsrättsintrång (många tusentals texter av frilansjournalister).

Jag inväntar mer information om detta.