Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Romanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

Hur ska en nekrolog skrivas?

Varje morgon, när jag råkar befinna mej i England, köper jag The Daily Telegraph. Inte för att Daily Telegraph är bäst och snabbast på nyheter – men den har de bästa nekrologerna: informationsrika, välskrivna och, faktiskt, underhållande.

Den moderna Telegraph-nekrologen skapades för drygt 10 år sen när Hugh Massingberd blev chef för ”obituaries”-sidan.

Massingberd förvandlade dödsrunorna till livsrunor över människor med spännande livsöden, både kända och mindre kända personer, i och utanför Storbritannien. Redaktionen jagade fakta likt undersökande journalister (pratade med anhöriga och bekanta, vänner och fiender) och skrev, just,
livfulla nekrologer likt skönlitterära författare.

Inledningarna är rättframma och läslockande. Ett exempel: ”John Vassall, who has died aged 72, spied for KGB… after being blackmailed about his homosexuality”.

Länk till några nekrologer i The Telegraph.

Massingberd har nu dragit sej tillbaka, men redaktionen fortsätter att skriva nekrologer i hans anda. De senaste veckorna har Daily Telegraph innehållit engagerande livsrunor över bland andra Brian Merrikin Hill, pacifist, rektor och poet, japanen Tomoyuki Tanaka, som skapade den tecknade filmsuccén Godzilla, och – inte minst – Michael Macoun, ”colonial policeman who brought law and order to remote outposts of Empire in East Africa despite the defects of his hard-drinking colleagues”.

De svenska morgontidningarnas sidor för ”födde och dödde” började för några år sen att uppmärksamma jubilarer allt mer och större. Numera kan både en 60- och en blott 30-åring presenteras med foto och intervju. Däremot har familjesidorna svårare att handskas med döden.

I Sverige placeras nekrologerna så de knappt syns. De skrivs och skickas in av en vän eller bekant till den avlidne. Texterna är vördnadsfulla och försiktiga. Där finns inte ett ord (i betydelsen ont) som inte bör finnas i ett minnestal.

Ibland, när en journalist stått nära den avlidne, kan nekrologen vara mer personligt skriven. Men de enda gångerna som nekrologer betraktas som journalistik är när någon känd och folkkär person – artist eller kunglighet – har dött. (Som Allan Edwall och Prins Bertil). Då placeras inte nekrologen på familjesidan utan på nyhetsplats. Det är också enda gången som en svensk nekrolog inte handlar om döden – utan om livet.

Biografier i bokform, över såväl levande som inte längre levande personer, är populär läsning. Nog skulle det vara ”kommersiellt” – ursäkta om ordet anses opassande – också för svenska tidningar att satsa på nekrologer/livsrunor?

I Svenska Dagbladet såg jag nyligen en dödsannons jag inte kan glömma: Viktoria ”Vicky” von Sivers, född von Lütcken i Berlin den 20 febr 1900, har stilla insomnat i sitt hem i Stockholm den 19 febr 1997.

Hon blev alltså, på en dag när, 97 år. Föddes i ett land och avled i ett annat. Såg världen, Europa och Stockholm utvecklas och förändras under hela 1900-talet. Hann bli mor, mormor och farmor, gammelmormor och gammelfarmor. Fler än jag skulle säkert vilja läsa en faktafylld, välformulerad och livfull nekrolog över Viktoria von Sivers…

(Krönika i Pressens Tidning 1997)

Krimibiblioteket: Martin Luffa och Jean Bolinder

Jean Bolinder
Martin Luffas hemlighet
eller Mannen som älskade Crofts
(Carlssons)

Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.

”Martin Luffas hemlighet eller Mannen som älskade Crofts” kallas kriminalroman av förlaget och ”kriminalmoralitet” av författaren själv. Varför inte använda det lilla behändiga ordet deckare? Här begås flera mord och förekommer en (amatör)detektiv. Ja, här finns till och med ett deckarpussel (vid sidan om huvudspåret).

Det sistnämnda, berättelsens genomgående tema, är ett för Bolinder återkommande ämne: sexualitet. Hur hanterar vi vår sexualdrift? Vad kan vi tillåta oss? Var går moralens och mänsklighetens gräns?

I mina ögon lägger Bolinder två psykologiska porträtt över varann, för att se var de överstämmer och var de skiljer sig åt. Det ena föreställer en mördare – en otäck människa – med pedofila böjelser. Det andra är ett porträtt av en pensionerad lektor – och en trevlig människa – som också har böjelser på, eller över, gränsen.

Romanen rymmer dessutom mycket annat:

I ett par ömma och bekymrade miniporträtt skildras dels en ung invandrarpojke, hans släkt och familj, dels en ung flicka och hennes itufallna familj. Fastän flickan fyllt hela tio år håller hon hårt i sin teddybjörn. Det är han som heter Martin Luffa och bär en hemlighet inom sig.

Bolinder ledsagar oss genom Malmö. Vi dricker öl med lärarmusketörerna på Pickwick Club vid Malmborgsgatan och tjuvlyssnar på en kvinna som står i Hamrelius bokhandel och väger en deckarroman i handen. ”En Bolinder”, fnyser kvinnan. ”Inte hört talas om. Har ni Mankells senaste?”

Glimten i ögat eller småsurt?

Bolinder hinner också föra en diskussion om genrens utveckling: den moderna deckarens och thrillerns vara och icke vara. Den ovannämnde lektorn har en komplett samling av engelsmannen Freeman Wills Crofts polisromaner från 20- och 30-talen. Crofts kommissarie Joseph French var en klok karl och humanist, medan dagens kollektiva polisromaner är ”våldspornografiska spekulationer i dålig smak”.

En trogen Bolinderläsare som jag roas lite extra när han låter paret Jöran och Marianne plocka upp den unga liftarflickan som rymt från mördaren. (Makarna Bundin förekom redan i debutdeckaren 1967.)

Som sagt, mycket blir det mellan pärmarna.

Av intervjun på KvP-kulturen (den 26/8) förstod jag att Bolinder menar att ingen roman varit svårare att skriva än ”Martin Luffas hemlighet”. Porträttet av flickmördaren är det svartaste han skrivit i sitt liv.

Så brukar det vara. Bolinder lägger ner sin själ i varje roman, gör allt han förmår. Om sen inte recensenten håller med kan Bolinder bli så arg att man undrar om man måste skaffa hemligt telefonnummer och byta e-postadress.

Faktum är att författaren inte äger sin bok när den överlämnats till läsaren. Då föds romanen på nytt. Varje enskild läsare, även en recensent, äger rätten att läsa och tolka hur hon/han vill. Och tycka – vad som helst!

Författaren har varit på bästa skrivhumör. Bolinder är lekfull, spirituell och underhållande. Men spiritualiteten förtar djupet och bleker svärtan. Det underhållande skrivsättet dämpar även smärtan i mitt bröst. Allt övrigt i romanen minns jag lika mycket som – eller mer än – det jag borde minnas: pedofilen och mördaren.

”Martin Luffas hemlighet” blir därför inte den tyngsta boken i Jean Bolinders stora produktion men som alla eller de flesta av hans romaner är den både läs- och tänkvärd.

(Kvällsposten 2002)