Etikettarkiv: Ulf Lundkvist

Ulf Lundkvist ställer ut igen

Lundkvist affischOckså i sommar – det har blivit en tradition – ställer Ulf Lundkvist, serietecknare, illustratör och konstnär (om det nu inte är samma sak), ut på Seriegalleriet i Stockholm.

Som vanligt ska jag också gå en sväng genom galleriet när jag närmast kommer till Stockholm (och Högalid).

Ulf Lundqvist är en av de bästa konstnärliga skildrarna av Sverige som det var (och kanske, lite grann, i viss mån, fortfarande är). För egen del har det resulterat i att det hänger både en liten svartvit teckning och en betydligt större målning på mina väggar.

Dom tittar jag på och uppskattar – varje dag. När Ulf Lundqvist ställde ut i min närhet, närmare bestämt i Ystad, för några år sen så både tittade jag på hans målningar och några etsningar – och pratade med honom.

 

Ulf Lundkvist
Galleri Max
Ystad t o m 7/5 2005

Ulf Lundkvist berättar att han tog tåget till Skåne med konstverken: de mjukare målningarna rullade runt en skidstav och de som målats på hårdare material i en bunt bredvid. Nu hänger de på Ystadgalleriets väggar, oinramade och fastsatta med dubbelhäftande tejp.

Ingen kan väl ha undgått hans snarlika motiv och teman i serierutor, illustrationer och målningar: nedlagda Konsumbutiker och bensinmackar, en gammaldags korvkiosk, alla dessa hundar med nedsänkta huvuden, Snövit och en dvärg i Norrköpings hamn, lill-Snoddas som tränar bandy på en frusen tjärn, den återkommande badflickan med eller utan kavaljer…

Platserna anges exakt. Kyrkan ligger i Viby, stationen i Törnevalla och idrottsplatsen i Ledberg. Samtidigt som de finns överallt: skymtar till utanför fönstret när man åker tåg eller bil genom Sverige.

 Lundkvist portr

 Foto: Birgitta Olsson

Lundkvist målar med akryl i dova toner av brunt, grönt, grått… Lite sorgset och mycket ömt, men faktiskt inte nostalgiskt. Badflickan målas däremot med starka, klara färger. Som en hoppfullhetens livsgudinna lyser hon upp det dova och sorgsna.

Det är samhällen och människor utanför den moderna tiden, som Gud, marknad och politik tagit sina händer ifrån. Är det därför man blir glad, trots att målningarna borde göra en deprimerad? För att Lundkvist dokumenterar = bevisar att det man anar utanför tågfönstret är verkligt. Det finns ju ett annat Sverige än den ökande tillväxtens. Just därför blir kanske hans bilder också samhällskritiska – ja, politiska.

De är målade på utomkonstnärliga material dessutom – som rysk säckväv och offsetplåtar. En affär blev blå på grund av plåtens färg. På en gul rullgardin har han sprejmålat en get på en kulle. I anspråkslös anspråksfullhet förvandlas kufar till Människor och uttjänt material till Konst på duk.

004634Harry heter en målning av en korp, poetisk och Poeisk, som jag tycker mycket om. Det finns några små svartvita torrnålsetsningar också. En av dem föreställer – återigen – en hund som tittar kärleksfullt på en bild av – igen – badflickan.

Alla hundarna, visst är de självporträtt? ”Nja”, säger Ulf Lundkvist. ”Innan jag börjar måla så brukar jag träna upp handen. Och då råkar det ofta bli en hund.”

Nu ska vi inte psykologisera men jag sa ju det: självporträtt.

(Kvällsposten 2005)