Etikettarkiv: Tommy Rander

I minnets CD-spelare: Lag & Ordning

Lag & Ordning
51, Moderately Beat
(Ramblin´ Unltd. 1979)
Omslag: Dennis Huntington

På nätsidan www.progg.se har en Hans Andersson gjort följande inlägg: ”Ett av Sveriges bästa band genom tiderna. Låtskrivaren Huntington tillhör de slagkraftigaste textförfattarna i hela Norden. Det är bara att lyfta på hatten och bugga.”

Lovorden gäller den självbetitlade LPn med Huntington Band (Nacksving 1977). Men hans perfekta beskrivning – ”lyfta på hatten och bugga” – passar ännu bättre in på gruppen Lag & Ordning, som han inte verkar ha hört. Det är nog inte så många som gjort det heller, varken live eller på skiva.

Lag & Ordning – också med text/låtskrivaren Dennis Huntington vid sångmicken – spelade live i Göteborg men aldrig utanför och gjorde inte heller någon skiva. Under sin livstid, vill säga.

Inspelningen på ”51, Moderately Beat” gjordes 1975, alltså före LPn med Huntington Band, men gavs ut på en egen liten skivetikett först 1979, alltså efter. Kan man dra slutsatsen att Dennis Huntington hade samma uppfattning som jag om Lag & Ordning respektive Huntington Band?

Original kontra typ femte karbonkopian: uttunnat och matt. Vilket betonas av att flera låtar kan höras på bägge LPna. Inspelningen med Huntington Band är ett typexempel på hur skivbolaget Nacksving försökte nå så många lyssnare som möjligt genom att slipa, putsa och polera rockmusikens utstickande hörn och kanter.

Lag & Ordning putsade aldrig skorna. Lika rå, fräck och direkt som Dennis Huntington var i truten var Keith Alsterlind, sologitarr, Sigge Anderberg, gitarr, Henrik Dyrssen, bas, och Björn Peterson, trummor, i musiken.

Det är som om de gått direkt från blues och Stones till punk – innan punken fanns. Lag & Ordning var en några år äldre brorsa till Kriminella Gitarrer och Ebba Grön.

Egna låtar och covers. Fast de egna melodierna låter om man säger rätt traditionella de också och coverlåtarna har inte översatts utan fått samhällskildrande svenska texter, mer anarkistiska än socialistiska. Hade Chuck Berry godkänt ”Vad är det som händer” (”Too Much Monkey Business”) och ”Rudolf E. Stark” (”Johnny B. Good”)? Kan man inte vara säker på.

Dennis Huntington sjunger på bred hamnsjåargöteborscka och bandet ba´ öser, river och klöser. Fingrarna slinter ibland – men vad spelar det för roll?! Mitt favoritspår, ”Nynnat och sjungit” (gamla bluesen ”Rollin´ And Tumblin´”), blir elektrisk punkblues från Göteborg. Ordagrant.

Lyssna och dansa! Eller omvänt: dansa och lyssna. Bara att buga och bugga, för att travestera något.
__________________________________________

Varken Lag & Ordning eller Huntington Band finns på CD.

Dennis Huntington och Henrik Dyrssen kom från Love Explosion. Keith Alsterlind hade spelat i olika band som inte nådde upp på scen. Sigge Anderberg och Björn Peterson var med i göteborgsgruppen Uppsala Högar. Inspelningen med Lag & Ordning gjordes av radioteknikern Michael Bergek och lånades (olovandes) ut av journalisten Tommy Rander som arbetade på Sveriges Radios ungdomsredaktion.

På LPn med Huntington Band hörs bl a Lars-Eric Brossner (nu teaterkompositör/musiker på Folkteatern i Göteborg, har spelat/gjort plattor med t ex Nationalteaterns Rockorkester och Lasse Tennander) och Nikke Ström (Nynningen, Nationalteatern, Tottas Blues Band och många fler). Ännu ett bevis på att resultatet inte behöver bli bättre för att musikerna är skickligare.

Det kan också nämnas att också författarna Ragnar Strömberg och Olof Moberg, avliden, fanns bland medlemmarna i Uppsala Högar.

(Ur boken ”99 Proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Annonser

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)