I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)