Etikettarkiv: Tio i Topp

Skånska rockdrömmar

Det var i lördags.

Jag satt på biografteatern Flora i Sjöbo och reste bakåt till mitt och den svenska popbandsvågens 60-tal. Det kändes som att vara 15-16-17 år igen. Som när jag och dom andra i bandet stod i ett cykelstall och repade.

Vi längtade upp! Vi ville ut! Vi väntade på att Brian Epstein skulle komma förbi och höra oss genom källargluggen. För vi visste att då skulle vi bli Sveriges Beatles.

Vårt band var ju långtifrån det enda som längtade, hoppades och drömde om att spela in plattor och hamna på Tio i topp. Och som deltog i den ena popbandstävlingen efter den andra. Varje vecka nästan ordnades det popbandstävlingar på ungdomsgårdarna i Stockholms förorter.

Och jag får väl att erkänna att de som vann – till exempel Merrymen (med Bill Öhrström och Bosse Hansson) och The Friends – spelade något bättre än vårt band och hade mer personlig repertoar. Fast det bästa 60-talsbandet – T-Boones med gitarristen Kenny Håkansson – deltog väl aldrig i någon popbandstävling?

I stil med den på Flora i lördags.

Bandet Funked Up (från Abbekås), som snart skulle…

Stor final i Battle of Bands med hela tio tävlande från olika delar av Skåne. Och jag måste väl också erkänna att samtliga deltagare spelade i en högre klass än vi gjorde på 60-talet. Dagens unga musiker är så mycket spelskickligare och de flesta i Battle of Bands-finalen var redan färdiga band med egen repertoar och stil.

Mest åkte jag till Flora för att kolla ett par favoriter: Dear Sasquatch från Brösarp/Kristianstad och Funked Up från Abbekås.

Bägge såg, hörde och skrev jag om när de medverkade på Casperfestivalen i Hammenhög (bra tillfälle att uppleva nya, spännande band). Dear Sasquatch gör korta effektiva poplåtar och Funked Up har sin egen uppfattning om vad funk är för nåt.

Också DeWrenched (Gärsnäs), som spelar nånslags rockabillysnabb hårdrock, och Negative Nancy (Ystad), ännu ett personligt popband, hade jag hört förut. De är bra, bägge två.

Det spelades rätt mycket hårdrock på Flora – eller åtminstone hård, högljudd rock, ibland mixat med olika doser av funk.

Som Sjöbobandet Number Red, som jag faktiskt aldrig hört förut. Det får nog anses vara tjänstefel. Number Red spelar hårt och tufft – fast ändå melodiöst.

Hur gick det, då? Vilket band vann?

Det gick bra, tycker jag. Mina favoriter placerade sig nämligen i toppen – med Funked Up på första plats, Dear Sasquatch på andra och min nya upptäckt Number Red på tredje.

Alla tre var väl förtjänta av sina placeringar. Så härmed utbringas ett trefaldigt skånskt hurra!

Fast viktigast, det som gör såna här tävlingar så spännande och just viktiga, är att tonerna förmedlar så mycket längtan, så stora förhoppningar, så många drömmar.

Det måste finnas plats att drömma i unga människors liv, ges utrymme för kreativitet och möjlighet att skapa något eget. Det föder självkänsla och tillit på sin egen förmåga.

Jag har aldrig förstått varför inte kommuner satsar lika mycket på musikverksamhet för unga som på idrottshallar. Och uppmuntrar unga tjejer att börja spela! För också under Battle of Bands-tävlingen kunde man utropa: Men var är tjejerna?

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Hemmapularnas Tio i Topp

Det är söndagkväll.

Någonstans i Stockholm stoppar någon en musikkassett i fickan, går ner till bilen och kör iväg.

Någon annanstans i Stockholm stoppar någon annan en kassett i en plastpåse och ringer efter en taxi.

Ytterligare några – också dom ”beväpnade” med kassetter – är på väg per tunnelbana och pendeltåg.

På kassetterna har dom varsin låt – en egen låt, som dom skrivit och spelat in under månaden som gått.

Från en annan tid: kassettband.

Dom är några av tusen och åter tusen hemmapulare som i Stockholm (och överallt i Sverige) skapar musik i mer eller mindre avancerade hemmastudios.

Nu är dom på väg till en villa i Vällingby. Hemmapularna AB ska nämligen ha sin månatliga sammankomst.

– Vad kallar du oss? undrar Göran Johansson, en av dom ”organiserade” hemmapularna.

– Hemmapularna AB? Det har jag inte hört förut. Vem av oss har sagt så? Jag brukar säja ”hitlistan”.

Det är hemma hos Göran som Hemmapularna har sina sammankomster. Göran tog också initiativet till att organisera några av Stockholms musikaliska hemmapulare.

– Idén var både Ulfs (heter Nordquist i efternamn) och min.

– Bägge två gjorde vi låtar och bägge två tyckte vi det var trist att vi hade så få möjligheter att spela upp våra låtar för andra.

– Vi började snacka om topplistor, sa väl nåt om att på några topplistor kommer man ju aldrig att hamna. Då fick vi idén: vi startar en egen topplista!

Göran och Ulf provade idén på några andra hemmapulande kompisar – Björn (Fransson), Roger (Jervenheim) och Marie (Häglerud) – och visst, dom tyckte

Hösten 1986 träffades dom fem Hemmapularna och satte ihop första hitlistan. Sen dess har fler bekanta och bekantas bekanta kommit till – man har aldrig aktivt gått ut och värvat nya hemmapulare. Dom flesta bidrar med en låt nån gång då och då. Kärntruppen är fortfarande Göran-Ulf-Björn-Roger-Marie.

Roger: – Utan utmanare skulle det ju vara trist att sätta ihop en hitlista. Så vi fem har tagit på oss ansvaret att producera nya utmanare.

Björn: – Ibland kan det vara rätt jobbigt. Visst ja, brukar i alla fall jag tänka, på söndag är det ju en ny hitlista. Och så får jag sätta mej och snabbproducera en ny låt.

Dito.

Den här söndagkvällen är det (på grund av min närvaro?) extra stor uppslutning. Bara ett par hemmapulare har anmält förhinder och dessutom har några tagit med ett par icke-hemmapulande kompisar, som ska vara med och rösta.

En för den här månaden nytillkommen hemmapulare ska också presentera sin första låt (mer om honom nedan).

Dags för omröstning:

Dom närvarande får varsin röstsedel med den senaste hitlistan och den här månadens utmanare.

Ulf presenterar – som en Kent Finell eller Carl Eiwar på Tio i Topp-tiden – först hitlistan och sen utmanarna. Göran stoppar in kassetterna i kassettdäcket. Alla lyssnar och skriver ner sina röstsiffror. Låten man vill ha som etta får 20 poäng, tvåan får 15, trean 10, fyran 7 och så vidare ner till tian som får 1 poäng (egna låtar får man i n t e rösta på). Röstsedlarna lämnas till Björn som räknar ihop poängen.

Efter kaffe och bullar – denna gång också tårta – är den nya Hemmapularlistan färdiguträknad och klar för uppspelning nerifrån och upp: från tionde till första plats.

Månadens sensation är den nytillkomne hemmapularen Peo Hagfeldt (spelar annars trummor med bl a Eva-Britt Strandberg). Peos första försök, balladen ”Winter Song”, gick direkt in på listan – på tredje plats.

– Vilken överraskning! Men kul och uppmuntrande, förstås. Nu vill man genast gå hem och göra fler låtar.

Etta på hitlistan hamnade Maria Dillon med en houseaktig discoschlager, ”In The Army Of Love”. Tvåa kom ”Don’t Worry” av och med Sven ”Svempa” Westin, också han en ganska flitig hemmapulare. Björn och Roger har varsin låt på listan. Ulf har två och Marie inte mindre än tre. Däremot hamnade Görans bägge låtar utanför listan.

Den musikaliska bredden är imponerande. Här finns rock, funk, ballader, schlager och en hel del humor. För dom skojiga låtarna står framför allt Björn, Hemmapularnas humorist, men också Mats Nyberg (”V65- låten” skulle kunna bli alla hästspelares signaturmelodi) och Marie som gjort en parodi på Stikkan Andersons gamla ”Klas-Göran”-schlager. Maries schlagerkille heter ”Sören”.

– Det här är verkligen en kompositörsskola, säjer Roger. På bara två år har låtkvalitén ökat alldeles otroligt.

– Dom andra är ju så jävla duktiga! Här gäller det att skärpa sej om man ska ha en chans.

Dåtidens kassetthemmastudio (hos många eller de de flesta).

Ulf Nordquist är Hemmapularnas kompositörsproffs. Han har en egen studio med en 24-kanals mixer och en 16-kanals bandspelare.

Varje år skickar Ulf en packe låtar till Eurovisionsschlagern och förra året fick han med en låt i den svenska finalen, ”Måndag i mitt liv” (sång: Billy Gezon). Ulfs största succ‚ hittills är ”Don’t Play A Sad Song After Midnight” (”Dra dit peppar växer” med svensk text). Men den vann Sten Nilsson 1985 en sångfestival på Irland.

Ulf & Marie har också gjort en singel med två låtar som legat etta på Hemmapularnas hitlista.

– För mej är hitlistan en viktig grej. Jag tar med mej en del udda inspelningar och får respons på dom, säjer Ulf.

– Hitlistan är som en lärare som ställer krav och har läxförhör. Jag måste jobba vidare, få nya låtar klara och inspelade, tillägger Marie Häglerud.

Marie är halvproffs: studerar till sångpedagog och, precis som sin förnamne, är hon en drillande sångfågel vi säkert kommer att höra mer av.

Övriga Hemmapulare är ”amatörer”, har som mest haft egna band som spelat deras låtar.

Roger Jervenheim: – Det skulle vara kul om jag kunde få några låtar inspelade på platta.

– Men då vill man ju först få ihop några riktigt bra låtar. Risken är att man tvekar och väntar och fortfarande väntar när man är sextio.

Göran Johansson: – Drömmen är att ett skivbolag upptäcker oss och börjar använda hitlistan som en ”låtbank”.

(Skriven till Nöjesguiden 1989)

Nationalteatern, från teater- till rockgrupp

”Hej, det är Musiknätet Waxholm. Vi tycker ni är musikpolitiskt intressanta. Skulle ni vara intresserade av att spela in en skiva?”

– Som jag minns det, säger Anders Melander, började det så. Det var antingen i slutet av 1971 eller början av 1972 som Musiknätet i Waxholm hörde av sig på telefon. Någon där hade väl sett och hört oss på scen.

– Observera, säger Anders, uttrycket ”musikpolitiskt intressanta”. Det kan tolkas på olika sätt, men jag tror de menade att Nationalteatern var en av flera saker som de tyckte var sympatiska och ville stödja. Att vår musik utstrålade något som de ville slå ett slag för. MNW gav ju också ut andra artister av, kan man tro, ungefär samma anledning – som Göran Persson. Hur många exemplar kan hans skiva ha sålt?

Omslag till CD-boxen ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” (9 CD) med samliga LP-utgivningar samt live-inspelningar och andra bonusspår (utgiven 2010).

– Samtalet från MNW satte igång en febril verksamhet inom Nationalteatern för att bestämma vilket material som skulle vara med på LPn. Vi röstade, som på Tio i Topp. Varje medlem hade en röst. De låtar som fick tio röster, lika många som medlemmarna i Nationalteatern, kom med direkt. Sen fanns det också låtar som hade nio och åtta röster.

– Nationalteatern var ingen orkester utan en teatergrupp – inte lika stora som Narren men väl som Fickteatern. Syftet med musiken var att göra teatern bättre och mer attraktiv. Det här var första steget för Nationalteatern att rycka musiken ur sitt sammanhang. Så det kan ha krävts en viss knådning, en redaktionell bearbetning av materialet.

Det felaktiga ljusgröna omslaget till           debut-LPn ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot” (utgiven 1974).

– Första LPn, ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot”, fylldes med alldeles för mycket musik. Vi fick in 22 ½ minuter på varje sida. Men det fanns en gräns för hur mycket musik man kunde ha med på en LP för att hålla en anständig ljudnivå. Vi överskred den. Skivan blev alldeles för ljudsvag. Om ungdomsgårdarna spelade en skiva med Bonnie Tyler, för att ta en artist som var populär då, och sen la på vår skiva – utan att vrida upp volymen – så hördes inte Nationalteatern.

– Vi använde också för många instrument och gjorde för många pålägg på för få kanaler. Då var vi förmodligen nöjda med kvalitén. Hade vi varit på Metronome förut och arbetat med Anders Burman så hade vi väl fått tokspader. Men vi hade ju bara hemmainspelningar att jämföra med.

– MNW hade en bandspelare med fyra kanaler. Vi fyllde snabbt dom fyra kanalerna och behövde fler. Då måste man göra en så kallad förmix – en stereomix på två kanaler. Då blev det alltså två lediga kanaler att spela in på igen. Vi fyllde nog dom också. Och så fick det göras en andra förmix på två kanaler för att vi skulle spela in ännu mer. Varje gång ökade brusnivån.

Samma omslag – med den riktiga mörkgröna färgen, rättades till när LPn kom i nästa upplaga. Ansågs mycket snyggare så här. Nåja.  

– Ljudet hade blivit bättre om det funnits en bandspelare med åtta kanaler. Till nästa LP, ”Livet är en fest”, hade MNW skaffat sig en åttakanalare. Man kan också säga att vi eller teknikern (Torbjörn Falk) skulle ha sagt stopp. Det går inte att göra så här många pålägg, ljudkvalitén sjunker. Eller det skulle ha funnits en producent. Ingen tog ansvar för resultatet. Å andra sidan, om någon ställt krav så hade skivan kanske inte blivit av.

– Vi kom till Waxholm i mars 1972. Pale (Olofsson) var hundvakt åt en tjej som satt i fängelse, vill jag minnas. Det fanns ingenstans att göra av hunden så han fick vara med i studion. Hunden gick och trampade bland tamburiner och annat som låg där. När vi spelade in ”Profiternas profet” råkade hunden trampa på en tuta. Det lät bra. Det ville vi ha kvar. Men tutan gick inte ihop med rytmen. Så Torbjörn Falk måste använda ett rakblad och skära ut små stumpar av inspelningsbandet och sen tejpa ihop bitarna igen så att tutan hamnade rätt i rytmen.

– Det började redan under tiden som studentteater i Lund, då vi ännu inte hade flyttat till Göteborg och blivit Nationalteatern. Jag fick frågan av Peter Wahlqvist om jag kunde ta på mig uppdraget att skapa en musikteater. Att medlemmarna i teatern skulle kunna spela musik och vara musiker, det var utgångspunkten. Hade man inte tyckt och trott det, så hade det inte varit möjligt att starta Nationalteatern.

LPn ”Livet är en fest” (1974).

– I inspelningsstudion fick alla undervisning – ja, redan i bussen upp. Pale kunde spela lite popgitarr, så honom räckte det att ge harmonierna. Det gick också ganska fort att lära Håkan Wennberg spela bas till några melodier. Att lära Anki Rahlskog (senare Gudrun med tamburinen i Kurt Olssons orkester) spela bas tog lite längre tid. Då måste basgången förenklas. Åt Jakob (Lars Jakobsson) fick man vara psykolog. När han spelade fel och det gjorde han så ojade han sig varje gång och kom av sig ännu mer. Man fick uppmuntra honom: Fortsätt spela!

Ulf Dageby då? Fick han också undervisning?

– Nej, han var ju musiker. Men han var inte medlem i Nationalteatern från starten utan flyttade på eget bevåg från Skåne till Göteborg. Han anlitades i början som frilansmusiker av Nationalteatern.

– Något annat lite märkligt med första LP:n är att i vissa låtar las trummorna på efterhand. Då gällde det att hålla takten så att trummorna kunde läggas till senare. Har du inte hört och tänkt på det, så lyckades det väl. På scen spelade vi ju samtidigt. Men det kunde vi inte göra på inspelningen. Det finns en enda låt, ”Revolver Maggie”, som är inspelad live i studion med hela Nationalteatern tillsammans. Rättare sagt, i två live-omgångar. Dels den första delen, som går i sydamerikansk valstakt, och sen den andra, då det övergår till irländskt.

Dubbla barn-LPn ”Kåldolmar & kalsipper” (1976).

– När vi skulle spela in ”Livet är en fest” hade Ulf Dageby tröttnat på det här. Ulf var väl mer befriad från hämmande hänsyn så han sa högt det alla nog tänkte: Måste hela Nationalteatern vara här och spela in? Kan inte några åka och göra något annat medan vi lägger grunden och komma tillbaks när det är dags för pålägg? Nu hade Nationalteatern blivit mer av ett tajt rockband och då fungerade inte riktigt den kollektiva principen. När vi gjorde första LPn hade jag varit mer intresserad av att arrangera låtarna för fler instrument. Nu ville Ulf rocka och köra.

– Det muttrades förstås. Någon hade ordnat med barnvakt, i onödan. Men det var bra för plattan. ”Livet är en fest” blev inte alls så spretig utan en mer renodlad rockplatta. Ett visst musikaliskt kunnande hade väl också tillkommit och arren är glesare, mer luftiga. Vi vågade lita på groovet. Jag minns också att Curt-Åke Stefan, tekniker på ”Livet är en fest”, hade något han kallade ”expander”, en slags brusreducering, som han var väldigt förtjust i.

– Albumet ”Livet är fest” finns förresten i fyra olika versioner. När Ulf Dageby fick höra inspelningen så åkte han på eget bevåg ut till MNW och såg till att den mixades om. När MNW sen gav ut LPn på CD hade det tillkommit en massa eko som inte fanns på vinylen. När Ulf såg till att inspelningen remastrades så försvann det igen. Men hör med Ulf om det där!

LPn ”Barn av vår tid” (1978).

– Att jag skulle ha mixat om ”Livet är en fest”? Mixat den en gång till? Det vet jag inte, säger Ulf Dageby. Det minns jag inte. Vem bryr sig om mixningar? Men det stämmer att dom hade lagt på delay och höjt diskanten när plattan kom på CD. Det togs bort igen när ”Livet är en fest” remastrades för några år sen. ”Livet är en fest” har ett bra ljud. Ett torrt bra ljud. En av dom bästa rockinspelningar som gjordes i Sverige på 70-talet.

– Vet du att ”Livet är en fest” – låten alltså – var country från början? På scen kördes den som en countrylåt. När vi skulle spela in låten på skiva så tyckte vi väl att den skulle vara lite rockigare.

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

Doris plumsar vidare

Doris HEJJulie Driscoll och Doris Svensson är inte speciellt lika. Ytligt sett.

Dom ser inte lika ut. Jools är kortklippt, närmast snaggad. Doris har långt rakt ljust hår. Jools klär sej gärna i udda kläder. Doris ser ut som vilken svensk flicka som helst.

Klipp ur ungdomstidningen HEJ!  Fotot togs av Greger Bech-Larsen.

Men här kommer likheterna: Jools är Englands popsångerska nr 1. Och Doris är Sveriges.

Och båda är mer en del av en popgrupp än solosångerskor. Jools av Brian Auger Trinity och Doris av göteborgska Plums.

Men i ett avseende ligger Doris faktiskt en smula före.

Jools funderar på att lära sej spela gitarr, för att mer ingå i Trinity och bli den ”första” riktiga kvinnliga popmusikern i England. Doris är redan popmusiker. Hon spelar elbas i Plums.

21 år är hon, Doris. Hon har alltid sjungit, varit proffs sen hon slutade skolan. Med Plums har hon spelat och sjungit de senaste två åren.

Sitt riktiga geombrott fick hon med ”Mama Didn´t Lie”, som slog på Tio i Topp. Sen kom ”A Lover´s Concerto” och ”Locomotion”, som inte slog lika bra.

Därför är det dåligt med spelningar för Plums just nu. Men man tappar inte modet för det utan satsar istället på senaste skivan, ”One Fine Day”. För originalet stod amerikanska The Chiffons.

Och själv ska Doris också satsa svenskt. Hon letar efter bra texter, men en engelsk melodi ska det ändå vara. Dom svenska är för dåliga, tycker hon.

Och när hon hittat rätt låt så ska den spelas in utan Plums, istället ska hon backas av ett storband. Och hamna på Svensktoppen? Och sen lämna Plums för att bli solosångerska?

Kanske. Hon funderar lite på det, i alla fall.

(Publicerat i HEJ! 1968)

———————————————————————————– 

Doris
Did You Give The World Some Love Today Baby
(Odeon//EMI)

Doris omslagPå Folk å Rock i Malmö gick jag rätt på ett bord med två CD för 100:-. Köpte en mycket bra samling med Carter Family och den här CD-återutgivningen med Doris (densamma Svensson som var sångerska i 60-talsbandet Plums från Göteborg).

Jazzig soul eller soulig jazz, någon ballad och en gnutta country. Framför allt: snacka om blåögd soul och en svensk Dusty Springfield!

Vilken otrolig soulröst. De flesta låtarna är original av Berndt Egerbladh (musik) och Francis Cowan (text). Egerbladh spelar hammond också och Janne Carlsson sitter vid trummorna.

Men tiden var fel. Kring 1970 när LP-n kom ut passade varken musiken, skivbolaget (multinationella EMI) eller sångspråket (engelska). LP-n kan inte ha sålt något vidare och Doris försvann. Vart tog hon vägen?

”Did You Give The World Some Love Today Baby” är en klassiker med den bästa soulsångerska som Sverige haft. Ingen av dagens unga soulister kommer i närheten.

PS. Tjugofem år senare fattade engelsmännen bättre. Då spelades en av LP-låtarna, ”You Never Come Closer”, flitigt på Londons dansklubbar.

(Hifi & Musik 2002)