Rolling Stones kompar Terry Riley

Pärson Sound
(Ti´ll Indien/Subliminal Sounds)
Hifi: 3/5 Musik: 6/5

Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…

Jag minns när samma svenska skivbolag (det 60- och 70-talsintresserade, för att inte säga fixerade Subliminal Sounds) för något år sen gav ut en live-CD med Träd, Gräs & Stenar, ”Gärdet 12.6.1970”. Så här skrev jag i recensionen:

”Absolut ingen nostalgitripp för övervintrande hippies och andra med personliga minnen från Gärdesfesten. Live-inspelningen visar att Träd, Gräs & Stenar var långt före sin tid. Gruppens elektriska tolkningar av svensk folkmusik leder tankarna till dagens svenska folkrockgrupper, till exempel Garmarna och Hedningarna. Versionerna av ”Satisfaction” (Rolling Stones) och ”All Along The Watchtower” (Bob Dylan) kan beskrivas som grungerock långt före Nirvana och Seattle-scenen.”

Men kanske har jag fel, tänkte jag. Kan det vara så att jag recenserar ett minne, snarare än musiken? För dagens ungdom är kanske den musik som Träd, Gräs & Stenar spelade på 70-talet för längesen daterad, möjligen historiskt intressant men absolut inte aktuell idag. Måste prova, tänkte jag, och gjorde det: jag spelade Träd, Gräs & Stenar för min son. Han lyssnade… och instämde i varje ord.

Samma skivbolag har nu gjort ännu en progressiv kulturgärning genom att ge ut ett album med Pärson Sound.

Hösten 1967, måste det väl ha varit, hörde jag Pärson Sound två gånger: på klubben Filips i Stockholm och på Konsthallen i Göteborg. Bägge upplevelserna blev minnen för livet. Original-Pärson Sound (som senare skulle byta namn och utvecklas till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar) finns nu, drygt 33 år senare, för första gången på skiva.

Thomas Tidholm, plastsaxofonist och sångare, sa att Pärsond Sound ville ”uttrycka ett ljud som var så stort att alla fick plats i det”. Såvitt jag förstod betydde det att musiken på ett folkmusikaliskt sätt skulle omfatta både musiker och lyssnare: vara en ständigt pågående dialog mellan publik-scen-publik. Men Pärson Sounds musik kan också beskrivas så här: Rolling Stones kompar Terry Riley med Stockhausen som gäst.

Tidholms sax lirar minimalistiska toner som, återhörda i efterhand, påminner om pygmékvinnornas sång i Kamerun. Bo Anders Perssons elgitarr morrar och fräser som punk innan både ordet och musiken fanns. Torbjörn Abelli spelar ljus, poppig elbas. Thomas Gartz dunkar ihärdiga hjärtslag på trummorna. Arne Ericsons el-cello väver en matta och poängterar minimalismen.

Musiken mal, mal, mal, mal, mal på tills den blir en del av ens blodomlopp. Men här finns också några oväntade bonusinspelningar, som en live-inspelning från Vita Bergsparken med akustisk gitarr, handtrummor med mera plus avslutande ”Blåslåten”.

Inspelningskvalitén varierar från dokumentärt över stämningsfullt till kristallklart. Men ljudkvalitén har ingen som helst betydelse i mina öron. Det viktiga är att musiken var och är unik: så framtida att den är för evigt samtida. Hör bara radioinspelningen av sviten ”It´s Only Love”, ”Till Indien” och ”Sov Gott Rose-Marie” med Pärson Sound på väg att bli International Harvester.

För övrigt kan påpekas att Träd, Gräs & Stenars första studioinspelning finns på CD (Silence/Resource) och att skivbolaget Silence också planerar att återutge LP-skivorna ”Sov Gott Rose-Marie” med International Harvester, ”Hemåt” med Harvester och ”Rock för kropp och själ” med Träd, Gräs & Stenar på CD.

(Hifi & Musik 2001)

Thomas Tidholm – poet, fotograf, popmusiker

Författare. Skrev en uppmärksammad Bob Dylan-essä i BLM. Kommer i majnumret med en artikel om veckotidningar. Debuterade 1966 med diktsamlingen ”Försök att se”. 1967 kom ”Raka spåret”.

Thomas Tidholm. Författare men också: popmusiker i Pärson Sound, har gjort TV med Ann-Clara Tjerneld, gör i sommar radioprogrammet Ajax med Anna-Clara – men ägnar sig nu mest åt bilder.

Fotograferar världen. Landskap. Påsklöpar- och vykortslandskap. Folk ska förstå att världen finns. Att den ser ut på ett visst sätt. Största kicken ger verkliga världen – men vill hjälpa folk med bilderna. Att lättare förstå.

Ajax – ett radioprogram. Ett dokumentärt program. Mer dokumentärt än tidigare dokumentära program. Olika miljöer. Visar: vanliga människor finns inte. Vanliga människor är ovanliga. Alla människor är ovanliga.

Pärson Sound. Popgrupp. Så kallad progressiv popgrupp. Spelar mer på Moderna Museet i Stockholm och Konsthallen i Göteborg än på klubbar. Vill kommunicera. Koppla kollektivt. Improvisera kollektivt. Få en gemensam upplevelse med sig själva. Och med publiken. Uttrycka ett ljud som är så stort att alla kan få plats i det.

Kommunicerar genom ordlös sång. Gitarr, bas, trummor och cello. Och Thomas själv: saxofon och flöjt. Kommer med en LP i höst: The International Harvester.

(Ingressen, Journalisthögskolan i Göteborg 1968)

Rolling Stones kompar Terry Riley

Pärson Sound
(Ti´ll Indien/Subliminal Sounds)
Fem H = högsta betyg

Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…

Lyssna på Spotify medan du läser!

Jag minns när samma svenska skivbolag (det 60- och 70-talsintresserade, för att inte säga fixerade Subliminal Sounds) för något år sen gav ut en live-CD med Träd, Gräs & Stenar, ”Gärdet 12.6.1970”. Så här skrev jag i recensionen:

”Absolut ingen nostalgitripp för övervintrande hippies och andra med personliga minnen från Gärdesfesten. Live-inspelningen visar att Träd, Gräs & Stenar var långt före sin tid. Gruppens elektriska tolkningar av svensk folkmusik leder tankarna till dagens svenska folkrockgrupper, till exempel Garmarna och Hedningarna. Versionerna av ”Satisfaction” (Rolling Stones) och ”All Along The Watchtower” (Bob Dylan) kan beskrivas som grungerock långt före Nirvana och Seattle-scenen.”

Men kanske har jag fel, tänkte jag. Kan det vara så att jag recenserar ett minne, snarare än musiken? För dagens ungdom är kanske den musik som Träd, Gräs & Stenar spelade på 70-talet för längesen daterad, möjligen historiskt intressant men absolut inte aktuell idag. Måste prova, tänkte jag, och gjorde det: jag spelade Träd, Gräs & Stenar för min son. Han lyssnade… och instämde i varje ord.

Samma skivbolag har nu gjort ännu en progressiv kulturgärning genom att ge ut ett album med Pärson Sound.

Hösten 1967, måste det väl ha varit, hörde jag Pärson Sound två gånger: på klubben Filips i Stockholm och på Konstmuseet i Göteborg. Bägge upplevelserna blev minnen för livet. Original-Pärson Sound (som senare skulle byta namn och utvecklas till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar) finns nu, drygt 33 år senare, för första gången på skiva.

Thomas Tidholm, plastsaxofonist och sångare, sa att Pärsond Sound ville ”uttrycka ett ljud som var så stort att alla fick plats i det”. Såvitt jag förstod betydde det att musiken på ett folkmusikaliskt sätt skulle omfatta både musiker och lyssnare: vara en ständigt pågående dialog mellan publik-scen-publik. Men Pärson Sounds musik kan också beskrivas så här: Rolling Stones kompar Terry Riley med Stockhausen som gäst.

Tidholms sax lirar minimalistiska toner som, återhörda i efterhand, påminner om pygmékvinnornas sång i Kamerun. Bo Anders Perssons elgitarr morrar och fräser som punk innan både ordet och musiken fanns. Torbjörn Abelli spelar ljus, poppig elbas. Thomas Gartz dunkar ihärdiga hjärtslag på trummorna. Arne Ericsons el-cello väver en matta och poängterar minimalismen.

Musiken mal, mal, mal, mal, mal på tills den blir en del av ens blodomlopp. Men här finns också några oväntade bonusinspelningar, som en live-inspelning från Vita Bergsparken med akustisk gitarr, handtrummor med mera plus avslutande ”Blåslåten”.

Inspelningskvalitén varierar från dokumentärt över stämningsfullt till kristallklart. Men ljudkvalitén har ingen som helst betydelse i mina öron. Det viktiga är att musiken var och är unik: så framtida att den är för evigt samtida. Hör bara radioinspelningen av sviten ”It´s Only Love”, ”Till Indien” och ”Sov Gott Rose-Marie” med Pärson Sound på väg att bli International Harvester.

För övrigt kan påpekas att Träd, Gräs & Stenars första studioinspelning finns på CD (Silence/Resource) och att skivbolaget Silence också planerar att återutge LP-skivorna ”Sov Gott Rose-Marie” med International Harvester, ”Hemåt” med Harvester och ”Rock för kropp och själ” med Träd, Gräs & Stenar på CD.

(Publicerat i Hifi & Musik 2001)

Thomas Tidholm, poet, fotograf och popmusiker

Författare. Skrev en uppmärksammad Bob Dylan-essä i BLM. Kommer i majnumret med en artikel om veckotidningar. Debuterade 1966 med diktsamlingen ”Försök att se”. I år kom ”Raka spåret”.

Thomas Tidholm. Författare men också: popmusiker i Pärson Sound, har gjort TV med Anna-Clara Tjerneld, kommer i sommar i radioprogrammet Ajax också tillsammans med Anna-Clara – men sysslar nu mest med bilder.

Fotograferar världen. Landskap. Påsklöpar- och vykortslandskap. Folk ska förstå att världen finns. Att den ser ut på ett visst sätt. Största kicken ger verkliga världen – men vill hjälpa folk med bilderna. Att lättare förstå.

Ajax – ett radioprogram. Ett dokumentär program. Mer dokumentärt än tidigare dokumentära program. Olika miljöer. Visar: vanliga människor finns inte. Vanliga människor är ovanliga. Alla människor är ovanliga.

Pärson Sound. Popgrupp. Så kallad progressiv popgrupp. Spelar mer på Moderna Museet och Konsthallen i Göteborg än på klubbar. Vill kommunicera. Koppla kollektivt. Få en gemensam upplevelse med sig själva. Och publiken. Uttrycka ett ljud som är så stort att alla får plats i det.

Kommunicerar genom ordlös sång. Trummor, gitarr, bas och cello och Thomas själv: saxofon och flöjt. Kommer ut med en LP i höst: The International Harvester.

(Publicerat i Ingressen, elevtidning för Journalisthögskolan i Göteborg, 1968)

Konserverade: Philemon Arthur & The Dung

Har det blivit en fusion mellan skiv- och livsmedelsbranschen? Nu finns i alla fall en konservburk till försäljning i Sveriges skivaffärer.

Är det sardiner i burken? Nej, öppna burken med en konservöppnare och inuti ligger en kassett med – Philemon Arthur & The Dung!

Tål lagring!
Kylskåpsfoto: Bengt Eriksson

Minns du? För femton år sen kom en LP med några som kallade sig Philemon Athur & The Dung. De sjöng på skånska, spelade dragspel, ostämd gitarr ”trummor”. Trumsettet bestod av kakburkar, som de fått av farmor, och ett element, som var mormors.

Vilka som dolde sig bakom namnet Philemon Arthur & The Dung var en hemligthet. Någon journalist kallade dem ”popens Bo Balderson”.

Femton år senare är fortfarande Philemon Arthur & The Dung ”hemliga”.

– Ja, och det ska vi förbli, säger de.

När vi träffas någonstans i Skåne är Philemon Arthur & The Dung maskerade. Den ene är längre och smalare, den andre kortare och knubbigare. Kan det vara så som det ibland gissats att Philemon Arthur & The Dung i själva verket är Thomas och Mikael Wiehe?

– Nej, inte är vi bröderna Wiehe. Eller hur Thomas?

– Nej, Mikael. Det är vi inte.

Anledningen till att jag stämt hemligt möte med Philemon Arthur & The Dung är förstås kassetten – men den typiskt philemonarthur&thedungska titeln ”Skisser över 1914 års badmössor” – som skivbolaget Silence gett ut för att fira 15-årsjubileet. Kassetten innehåller tjugofyra (!!!) nya inspelningar med Philemon Arthur & The Dung.

”Nya”, förresten.

Philemon Arthur & The Dung har inte gjort nya inspelningar nu på 80-talet. Tvärtom är låtarna på kassetten t o m mer av ”originalinspelningarna” än låtarna på LP-n från –72. Som det står på burketiketten: ”Äkta Philemon Arthur-distorsion”.

– När vi skulle göra LP-n kom inspelningsteknikern Anders Lind ner med en Revoxbandspelare och ett par studiomikrofoner, berättar Philemon Arthur.

– Men mickarna var för bra. Vi lät inte som Philemon Arthur & The Dung, fortsätter The Dung.

– Han fick gå och köpa ett par billigare mickar. Då blev det bättre. Men som våra egna inspelningar lät det ju inte.

Tack vare den moderna inspelningsteknikens filtreringsmöjligheter kan nu Philemon Arthur & The Dungs egna originalinspelningar för första gången presenteras!

På jubileumskassetten finns flera låtar som bör kunna bli ”slagdängor” – som ”In kommer Gösta”, ”Du är min ende vän” och ”Blomman” blev på 70-talet.

Den enda bild som finns på Philemon Arthur & The Dung, sägs det. Foto: Birgitta Olsson

Dragspelslåtarna ”Låt den hänga ute” och ”Ödesvalsen” skulle passa utmärkt för Roland Cedermark. (Fast den förstnämnda är kanske för fräck?) ”Jag mår så illa” är en rökig rockare som skulle passa utmärkt på Wilmer X:s repertoar.

Berätta The Philemon Arthur & The Dung Story!

Philemon Arthur: – Som jag minns det bodde jag granne med dig.

The Dung: – Och jag bodde granne med dig.

– Jag hade först ett dragspel och lånade sen en akustisk gitarr, som jag ännu inte har lämnat igen.

– Med en kakburk som virveltrumma, en annan kakburk som bastrumma och brickor som cymbaler byggde jag ett trumset. Jag satte ihop det med något slags primitivt mekanobygge.

– 1962 började vi spela tillsammans. Då kallade vi oss The Popbeams efter en cykel som hette Sunbeam.

– När vi blev mer självkritiska tog vi namnet The Dung. Och en dag när vi höll på att jamma ihop började vi plötsligt att sjunga ”Philemon Arthur”.

– I början var Pat Boone och Larry Finnegan idolerna. Vi spelade ”Speedy Gonzales” och ”Dear One”. Sen blev det Beatles, Kinks, Who och Stones.

– Jag (Philemon A) gjorde en ”fuzzbox” genom att stoppa papper mellan gitarrsträngarna. Jag ville låta som Jimi Hendrix.

I slutet av 60-talet skickade Philemon Arthur & The Dung egna inspelningar till först Thomas Tidholm, som då hade ett radioprogram, och sen ”Bandet går”. Resten är historia och myt.

Idag, då? Spelar Philemon Arthur & The Dung fortfarande tillsammans?

Nej, de båda vännerna från 60- och 70-talen har inte spelat ihop på många år. Men de funderar på att börja igen. Och, kan jag berätta, Philemon Arthur har köpt en synthesizer…

(Svenska Dagbladet 1987)