Etikettarkiv: The Clash

Deckarkrönika: Smått och egenutgivet

Publiceras de bästa deckarna av stora förlag? Eller kan småförlags- och egenutgivna deckare vara lika bra? Jag skaffade några deckare från små förlag och började läsa…

Men först några ord om utseendet. Det är viktigt. Omslag och inlagor måste vara lika attraktiva som böcker från de stora förlagen. Annars riskerar småförlagsdeckare att varken bli sedda eller lästa.

Stefan Tegenfalk: ”Den felande länken” (Massolit).

Massolit gör snygga böcker. Det hade kunnat stå Bonniers på omslagen till sista delen av Stefan Tegenfalks kriminaltrilogi, ”Den felande länken”, och debutanten Lars Wilderängs technothriller ”Midvintermörker”.

Också Magnus Montelius debutdeckare ”Mannen från Albanien (Columbi Publishing) ser proffsig ut.

Mer tveksamt med ”Flickan i fönstret” och ”Återbetalningen” (Rekoförlag) av likaså debutanten Assar Andersson. Vass och hav respektive ett kyrktorn.

Lars Wilderäng: ”Midvintermörker” (Massolit).

Läslockande? Och slår man upp böckerna så ser de… ja, osvenska ut. Så här stora radavstånd kan det vara i amerikansk storpocket – men i Sverige?

”Domslut” (Ord Text Mening), som bör vara Ulla Bolinders femte deckare, har en damcykel på omslaget. Inget speciellt men inte heller storförlagens deckaromslag behöver vara bättre än så här.

På Sara Johnssons tredje deckare, ”Förföljd” (hennes eget Diamant Förlag), finns en övergiven bil.

Magnus Montelius: ”Mannen från Albanien” (Columbi).

Inte mer spännande det – men ännu värre är att pocketbokens text delats upp med så många blanka rader, det kan vara fyra blankrader på en sida. Det blir plottrigt.

Debutanterna Karin Carlssons ”Det keltiska korset” och Andreas Samuelssons ”Errolf Van Heede” (självhjälpsförlagen Vulkan och Recito) är svårlästa. Förstnämnda bok har satts med liten text och ojämn högerkant. Den andra är tryckt så kompakt att ett uppslag kan bestå av ett enda sammanhängande stycke!

Innehållet då, för den som kommer så långt…

Assar Andersson: ”Flickan i fönstret” (Rekoförlag).

Stefan Tegenfalk skriver rappa polisromaner, på samma gång svenska och internationella. SvT har option på filmrätten.

Det förstår jag, samtidigt som både den äldre manlige kommissarien och den kvinnliga polisen känns så fiktionsvanliga. Som om de stigit in från någon annan(s) polisroman.

Lars Wilderäng och Magnus Montelius skriver också rappt och spännande, särskilt för att vara debutanter.

Ulla Bolinder: ”Domslut” (Ord Text Mening).

Ville verkligen inget stort förlag ge ut Wilderängs thriller om en rysk invasion i Sverige eller Montelius journalistdeckare med bakgrund på 60-talet?

Mest personlig är Ulla Bolinder, en veteran som borde varit känd för hela deckar-Sverige. Vanlig intrig: en 45-årig tvåbarnsmor försvinner. Sättet att berätta är desto mer ovanligt: polisförhör och nedskrivna bandupptagningar, gjorda av en journalist.

Det ger ett starkt autentiskt intryck.

Assar Andersson borde också kunna vara en bra deckarförfattare. Men han har gjort något dumdristigt: skrivit en deckarföljetong om Trelleborg (med omnejd) i tre romandelar.

Sara Johnsson: ”Förföljd” (Diamant Förlag).

Allt fler, fler och fler trådar spinns. När första romanen tar slut har inte en enda tråd knutits ihop. Nästan så man kan läsa: forts följer.

Också nästa roman slutar ungefär likadant. Om jag inte varit journalist och läst i yrket, hade jag då fortsatt med den följande romanen/delen?

Karin Carlsson: ”Det keltiska korset” (Vulkan).

Sara Johnsson, som låter en mamma försvinna i Roslagen, och Karin Carlsson, som behandlar religion och pedofili i Halmstadstrakten och på Irland, gör alltför många utvikningar.

(Det dricks mycket kaffe i Roslagen.) Om en redaktör fått stryka vissa ord och meningar så kunde det ha blivit riktigt bra deckare.

Andreas Samuelsson svarar för den mest ofärdiga men ändå mest lovande deckaren.

Andreas Samuelsson: Errolf Van Heede /  ”Blodstänk & The Clash-linnen” (Recito).

Errolf Van Heede är Street Art-konstnär och amatördetektiv i Göteborg. ”Blodstänk & The Clash-linnen” lyder undertiteln. Varje kapitel inleds med ett artistnamn och en låttitel.

Jag trodde såna här unga rockdeckare bara skrevs i England. Fast här räcker inga nedstrykningar. Det krävs omskrivning och bearbetning. Då skulle Andreas Samuelsson kunna bli en ny – och unik – svensk deckarförfattare!

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2011)

Annonser

NRBQ – äntligen i Sverige!

NRBQ
Kulturbolaget, Malmö

NRBQNär NRBQ ropats in för andra och sista gången, konserten är slut och de flesta av oss är svettiga med ben som spagetti, då knackar en kille mig i ryggen och undrar:

– Vad ska du skriva om det här?

Sen tillägger han:

– Jag har lyssnat på rock i 20 år och jag tror aldrig jag hört några bättre!

Pressfoto (2009).

Det beror väl på, svarar jag, att NRBQ:s musik innehåller alla dessa tjugo, nej trettio år av rockmusik.

NRBQ:s musik börjar hos boogie woogie-pianister i bordellerna i New Orleans och fortsätter genom countrymusiken, 50-talets rockabilly, Davis Sisters (med Skeeter Davis) och Everly Brothers, Beatles förstås men också punkband som The Clash, och går vidare långt in i avantgardemusikens experiment.

Allt detta – och då har jag ändå bara nämnt en bråkdel av alla influenser – blandar NRBQ i vilken ordning som helst och ibland spelar de allt på samma gång.

Tjugofem år efter sin första LP står NRBQ äntligen på en svensk scen.

1982 blev min längtan för lång och svår, då vallfärdade jag till Woodstock och hörde NRBQ live för första gången. Så redan innan konserten vet jag alltså vad publiken på Kulturbolaget ska få höra: ingenting mindre än världens bästa rockband!

Och precis det får publiken också höra!!!

Utlandsfinklädda i färggranna skjortor med grönsaker och stora bilar bjuder NRBQ på ett smärre smakprov ur sin 7 854 (eller om det är 7 855) låtar stora repertoar.

Det verkar som om spelprogrammet fortfarande styrs av pianisten Terry Adams. Han slår några ackord och då vet de andra efter en halv vers cirka vilken låt de ska spela.

Efter en inledande hyllning till tolvtaktersblues följer den mest sentimentala country, egna Beatlesinfluerade låtar som ”Me and the Boys”, ”This Ole House” (som Shakin´ Stevens upptäckte och fick en hit med tack vare NRBQ), ”I Got Rhythm” (den gamla Johnny Cash-låten som NRBQ gjorde ett så bra nytt arrangemang till att Cash spelade in låten på nytt med NRBQ:s arr), rock´n´roll och rhythm & blues och avantgardejazz och plötsligt drar Terry Adams till de andras förfäran, verkar det som, igång ”Michael Row the Boat Ashore”.

Sen börjar gitarristen Al Anderson att lira en riktigt sliskig låt – vad är det? jazz? country? något onämnbart? – som jag är säker på att ingen av de andra i bandet någonsin hört förut!

Blåsduon Whole Wheat Horns spelar trombon och sax som ett par bräkande får.

Och det räcker ju inte: nu går trummisen Tom Ardolino fram till mikrofonen och börjar sjunga Dion & The Belmonts ”Teenager in Love”.

Himmel! Ett band som lirar den låten kan bara vara bäst!

Joey Spampinato spelar bas och sjunger med ljus italiensk röst. Honom får jag inte heller glömma att nämna.

Och ja, folks. ”That was rock & roll”, som de säger.

(Från Kvällsposten 3/11 1984, rättad version; på den tiden ringde man in recensionerna, resultatet kunde bli – nästan – hur som helst i den tryckta tidningen.)