Före Träd Gräs & Stenar

Bo Anders Persson
Love Is Here To Stay
(Subliminal Sounds)

Stefan Kerý och Reine Fiske, som tidigare sammanställt inspelningar med Pärson Sound, fortsätter sin berömvärda musikarkeologiska gärning. Nu har de samlat musik/inspelningar som blivande elgitarristen Bo Anders Persson gjorde när han var elev på Musikhögskolan i Stockholm.

Musiken har prefixet konst – men det är konstmusik i förändring, på väg någon annanstans, ut bland tidens människor och en större verklighet. Här grundläggs den (rock)musik som banden Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar skulle spela.

Björn J:son Lindh spelar tvärflöjt och Maylen Bergström sjunger ordlöst till Bo Anders Perssons bandspelarbearbetning.

I titelspåret ”Love Is Here To Stay” får flöjt och sång sällskap av Perssons conga och Urban Ymans kontrabas. ”Små toner mer eller mindre” framförs på valfria instrument, det råkade bli altflöjt, trombon, viola, kontrabas och harpa.

Genom ”Proteinimperialism” lopas livsmedelsforskaren George Borgström samhällskritiska ord som ett mantra.

Bo Anders Persson förhåller sig till klassisk västerländsk musiktradition, utforskar ljud och influeras av Terry Riley. Minimalismen poängteras och blir så att säga allt mer minimal.

(Hifi & Musik 2014)

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

Rolling Stones kompar Terry Riley

Pärson Sound
(Ti´ll Indien/Subliminal Sounds)
Hifi: 3/5 Musik: 6/5

Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…

Jag minns när samma svenska skivbolag (det 60- och 70-talsintresserade, för att inte säga fixerade Subliminal Sounds) för något år sen gav ut en live-CD med Träd, Gräs & Stenar, ”Gärdet 12.6.1970”. Så här skrev jag i recensionen:

”Absolut ingen nostalgitripp för övervintrande hippies och andra med personliga minnen från Gärdesfesten. Live-inspelningen visar att Träd, Gräs & Stenar var långt före sin tid. Gruppens elektriska tolkningar av svensk folkmusik leder tankarna till dagens svenska folkrockgrupper, till exempel Garmarna och Hedningarna. Versionerna av ”Satisfaction” (Rolling Stones) och ”All Along The Watchtower” (Bob Dylan) kan beskrivas som grungerock långt före Nirvana och Seattle-scenen.”

Men kanske har jag fel, tänkte jag. Kan det vara så att jag recenserar ett minne, snarare än musiken? För dagens ungdom är kanske den musik som Träd, Gräs & Stenar spelade på 70-talet för längesen daterad, möjligen historiskt intressant men absolut inte aktuell idag. Måste prova, tänkte jag, och gjorde det: jag spelade Träd, Gräs & Stenar för min son. Han lyssnade… och instämde i varje ord.

Samma skivbolag har nu gjort ännu en progressiv kulturgärning genom att ge ut ett album med Pärson Sound.

Hösten 1967, måste det väl ha varit, hörde jag Pärson Sound två gånger: på klubben Filips i Stockholm och på Konsthallen i Göteborg. Bägge upplevelserna blev minnen för livet. Original-Pärson Sound (som senare skulle byta namn och utvecklas till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar) finns nu, drygt 33 år senare, för första gången på skiva.

Thomas Tidholm, plastsaxofonist och sångare, sa att Pärsond Sound ville ”uttrycka ett ljud som var så stort att alla fick plats i det”. Såvitt jag förstod betydde det att musiken på ett folkmusikaliskt sätt skulle omfatta både musiker och lyssnare: vara en ständigt pågående dialog mellan publik-scen-publik. Men Pärson Sounds musik kan också beskrivas så här: Rolling Stones kompar Terry Riley med Stockhausen som gäst.

Tidholms sax lirar minimalistiska toner som, återhörda i efterhand, påminner om pygmékvinnornas sång i Kamerun. Bo Anders Perssons elgitarr morrar och fräser som punk innan både ordet och musiken fanns. Torbjörn Abelli spelar ljus, poppig elbas. Thomas Gartz dunkar ihärdiga hjärtslag på trummorna. Arne Ericsons el-cello väver en matta och poängterar minimalismen.

Musiken mal, mal, mal, mal, mal på tills den blir en del av ens blodomlopp. Men här finns också några oväntade bonusinspelningar, som en live-inspelning från Vita Bergsparken med akustisk gitarr, handtrummor med mera plus avslutande ”Blåslåten”.

Inspelningskvalitén varierar från dokumentärt över stämningsfullt till kristallklart. Men ljudkvalitén har ingen som helst betydelse i mina öron. Det viktiga är att musiken var och är unik: så framtida att den är för evigt samtida. Hör bara radioinspelningen av sviten ”It´s Only Love”, ”Till Indien” och ”Sov Gott Rose-Marie” med Pärson Sound på väg att bli International Harvester.

För övrigt kan påpekas att Träd, Gräs & Stenars första studioinspelning finns på CD (Silence/Resource) och att skivbolaget Silence också planerar att återutge LP-skivorna ”Sov Gott Rose-Marie” med International Harvester, ”Hemåt” med Harvester och ”Rock för kropp och själ” med Träd, Gräs & Stenar på CD.

(Hifi & Musik 2001)

Opera, sexxx och politik

Obegripligt att hon ogillar musikaler! Det måste väl bero på att Malin inte upplevt tillräckligt många? Idag kan ju en musikal vara som en opera och tvärtom, både musikaliskt och innehållsligt. Och inte minst vad gäller alla de stora känslorna på scenen och i salongen.

Så tänker jag, bland andra tankar, när jag bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok ”Vitsen med Opera” (egen utgivning på Malins Mästerverk). En annorlunda operabok, djupt personlig och med så stort engagemang att den blir som en kampskrift för Operan! (Jo, när Malin skriver om opera ska det vara stort O och utropstecken!)

Malin Wahlstedt har haft ett längre, mer intensivt och intimt förhållande till opera än jag. Men också jag får allt större upplevelser av operaföreställningar. Hon och jag mötte operan vid olika åldrar och på olika sätt (och i hennes fall skildes från den och kom tillbaka).

”Carmen” var Malins första opera. Sju år liten gick hon på Kungliga Operan i Stockholm med mamma och pappa. Edith Thallaug sjöng rollen som Carmen.

Senare började Malin arbeta som operapåkläderska, slutade för att bli journalist men återkom på 2000-talet, både som operabesökare och statist på Göteborgsoperan. Hon har t o m börjat ta sånglektioner. Alt eller mezzo?

Jag, som håller mig i salongen, var nära 40 när jag började uppskatta opera. Till klassisk musik och opera kom jag via den del av rockmusiken som gränsar till konstmusik och den klassiska musik som sträcker sig utanför västerländsk tradition: Terry Riley, Brian Eno, Philip Glass, John Adams, Kronos Quartet, Arvo Pärt…

Kanske därför som jag tycker att Jonas Forssells nya opera ”Death and the Maiden” är det bästa jag upplevt på Malmö opera. Och jag har ändå sett det mesta som satts upp i Malmö de senaste tjugo åren. Med saknad och längtan kan jag också minnas Rickard Barks alla operauppsättningar på Ystads teater, från slutet av 70-talet och cirka tjugo år framåt. Oftast udda operor – som ”Brösten på Thérese” (Poulenc), ”Svalan” (Puccini), ”Silversjön” (Weill) och ”Achnaton” (Glass).

Boken ”Vitsen med Opera” är en sensuell skildring av opera som… ja, förförelsekonst. Med blossande entusiasm beskriver Malin Wahlstedt varför hon gråter när La Traviata dör: hur något så oviktigt kan vara så livsviktigt. Egna upplevelser från salong, scen och lektioner omväxlande med intervjuer: nämnda operasångerskan Edith Thallaug, operaregins nestor Folke Abenius, Folkoperans chef Mira Bartov osv.

Förstås operaentusiaster de också, oftast ödmjuka inför arbete och publik – utom sångerskan Anna Larsson, som visar sig vara en elitistisk besserwisser. Hon vinglar än hit och än dit i samtalet med Malin men sammanfattningsvis tycks hon tro att operasång är fiiiiiiiiinare än andra sång- och musikformer. Opera är Konst medan populärsång är underhållning.

Bullshit, Anna! Olika musikaliska uttryck men samma känslor och tankar. Det jag kan höra i en opera, det har jag också kunnat höra i t ex pop, country och hårdrock. Ja, också i dansbandsmusik. Vem kan avgöra styrkan i en musikupplevelse? Inte jag. Att gradera och klassificera upplevelser är marginellt bättre än att gradera människor.

”Var och en”, skriver Malin Wahlstedt, ”lägger de en pusselbit till min fråga: Vad är vitsen med opera?” Malin har lokaliserat samma två huvudspår som jag: kärlek och politik. Fast Malin lägger mer betoning på det förra och mindre på det senare. Medan jag betonar bägge, lika starkt.

Opera handlar om kärleken i alla dess former: hjärtat och hela kroppen, liv och underliv. Inte minst sexualitet: lusten och lustan! Att uppleva en opera kan liknas vid freudiansk självterapi, det lockar fram sidor inom en som man inte visste att man hade och inte är säker på att man vill ha.

Opera handlar också om politik. Eller med ett synonymt ord om makt – mellan makthavarna och folket, mellan olika makthavare, rika och fattiga, föräldrar och barn, klasser och kön. Det är politik = en tidlös och allmängiltig samhällsskildring. Därför kan jag bli så irriterad när någon klåfingrig regissör fått för sig att modernisera en opera. Det är ju onödigt.

”Schabloner”, skriver Malin Wahlstedt. Javisst, men det är väl därför som hon och jag och alla som älskar opera älskar just opera? I opera tas schabloner, det klyschiga och banala på allvar. Och en schablon rymmer alltid en sanning. Människans liv är lika banalt som allvarligt.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2010)

Rolling Stones kompar Terry Riley

Pärson Sound
(Ti´ll Indien/Subliminal Sounds)
Fem H = högsta betyg

Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…

Lyssna på Spotify medan du läser!

Jag minns när samma svenska skivbolag (det 60- och 70-talsintresserade, för att inte säga fixerade Subliminal Sounds) för något år sen gav ut en live-CD med Träd, Gräs & Stenar, ”Gärdet 12.6.1970”. Så här skrev jag i recensionen:

”Absolut ingen nostalgitripp för övervintrande hippies och andra med personliga minnen från Gärdesfesten. Live-inspelningen visar att Träd, Gräs & Stenar var långt före sin tid. Gruppens elektriska tolkningar av svensk folkmusik leder tankarna till dagens svenska folkrockgrupper, till exempel Garmarna och Hedningarna. Versionerna av ”Satisfaction” (Rolling Stones) och ”All Along The Watchtower” (Bob Dylan) kan beskrivas som grungerock långt före Nirvana och Seattle-scenen.”

Men kanske har jag fel, tänkte jag. Kan det vara så att jag recenserar ett minne, snarare än musiken? För dagens ungdom är kanske den musik som Träd, Gräs & Stenar spelade på 70-talet för längesen daterad, möjligen historiskt intressant men absolut inte aktuell idag. Måste prova, tänkte jag, och gjorde det: jag spelade Träd, Gräs & Stenar för min son. Han lyssnade… och instämde i varje ord.

Samma skivbolag har nu gjort ännu en progressiv kulturgärning genom att ge ut ett album med Pärson Sound.

Hösten 1967, måste det väl ha varit, hörde jag Pärson Sound två gånger: på klubben Filips i Stockholm och på Konstmuseet i Göteborg. Bägge upplevelserna blev minnen för livet. Original-Pärson Sound (som senare skulle byta namn och utvecklas till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar) finns nu, drygt 33 år senare, för första gången på skiva.

Thomas Tidholm, plastsaxofonist och sångare, sa att Pärsond Sound ville ”uttrycka ett ljud som var så stort att alla fick plats i det”. Såvitt jag förstod betydde det att musiken på ett folkmusikaliskt sätt skulle omfatta både musiker och lyssnare: vara en ständigt pågående dialog mellan publik-scen-publik. Men Pärson Sounds musik kan också beskrivas så här: Rolling Stones kompar Terry Riley med Stockhausen som gäst.

Tidholms sax lirar minimalistiska toner som, återhörda i efterhand, påminner om pygmékvinnornas sång i Kamerun. Bo Anders Perssons elgitarr morrar och fräser som punk innan både ordet och musiken fanns. Torbjörn Abelli spelar ljus, poppig elbas. Thomas Gartz dunkar ihärdiga hjärtslag på trummorna. Arne Ericsons el-cello väver en matta och poängterar minimalismen.

Musiken mal, mal, mal, mal, mal på tills den blir en del av ens blodomlopp. Men här finns också några oväntade bonusinspelningar, som en live-inspelning från Vita Bergsparken med akustisk gitarr, handtrummor med mera plus avslutande ”Blåslåten”.

Inspelningskvalitén varierar från dokumentärt över stämningsfullt till kristallklart. Men ljudkvalitén har ingen som helst betydelse i mina öron. Det viktiga är att musiken var och är unik: så framtida att den är för evigt samtida. Hör bara radioinspelningen av sviten ”It´s Only Love”, ”Till Indien” och ”Sov Gott Rose-Marie” med Pärson Sound på väg att bli International Harvester.

För övrigt kan påpekas att Träd, Gräs & Stenars första studioinspelning finns på CD (Silence/Resource) och att skivbolaget Silence också planerar att återutge LP-skivorna ”Sov Gott Rose-Marie” med International Harvester, ”Hemåt” med Harvester och ”Rock för kropp och själ” med Träd, Gräs & Stenar på CD.

(Publicerat i Hifi & Musik 2001)