Etikettarkiv: Tempel

En hägring i bokskogen – eller när Jönstorp blev Yangtorp (och Jönstorp igen?)

Alla som svänger in på den lilla grusvägen och får syn på ett stort buddistiskt tempel måste häpna! Man blinkar och gnuggar sig i ögonen. Kan det stämma? Som en hägring i den skånska bokskogen.

Utanför står en motorcykel, lackerad med pirater och sjörövarskepp. Jag tänker på den klassiska 70-talsboken ”Zen och konsten att köra motorcykel”. Men hojen tillhör nog en av restaurang Guan Gus lunchgäster (och inte Master Marcus). Efter lunchen är den borta.

När jag varit på fest eller träffat någon på Storgatan så har det strax börjat pratas om ABBA-Frida och Yangtorp, som templet heter.

Kinesisk/buddistisk vägskylt, så man hittar rätt.

De som varit där slår ut med armarna som storfiskare: sååå STORT och alla skulpturerna! Vi som inte varit där häpnar redan innan vi besökt Yangtorp Qigong Resort, det fullständiga namnet.

En bit norr om Vollsjö, på väg från Vallarum till Degeberga, syns ett par kinesiska lyktor och en vägskylt som pekar mot Jönstorp. Lite kul (eller hur?) att Jönstorp blivit Yangtorp. Templet byggdes där den gamla byskolan stod eller står: skolan ska finnas kvar inuti Yangtorp.

Plötsligt: en hägring i bokskogen.

Håller på att byggas, bör jag skriva. Yangtorp Qigong Resort är långt ifrån klart. Enligt media ska Anni-Frid Reuss (= ABBA-Frida) och hennes engelske sambo Henry Smith, arvtagare till WH Smith-kedjan, ha stoppat in 46 miljoner i Yangtorp.

En gåva, hävdade Master Marcus (Bongart i efternamn). Ett lån, menade Reuss-Smith. Och tillade: en kommersiell investering. Att ha ett sådant överflöd av stålar att man ger bort 46 mille eller lånar ut dem utan ett noga skrivet avtal. Vad är minst märkligt?

Två pekingeser vaktar stora porten.

Efter att buddistmunken Master Marcus och paret Reuss-Smith tvistat i Lunds tingsrätt står de senare som ägare till ett halvfärdigt tempel i Jönstorp, Skåne. Visserligen med hotell och krog men ändå. Och investering? Hur kan 46 miljoner drygt, bygget ska ju bli klart också, tjänas in och ge överskott?

Två stora pekingeseskulpturer vaktar den stängda huvudporten. En mindre port är öppen. Här finns en fin liten trädgård med skulpturer och hälsoväxter men huset liknar en övergiven byggarbetsplats.

Ingång till skulptur- och hälsoväxtparken.

Övervåningen gapar öppen och ofärdig. Vad kan finnas i det här huset?

Väl inne häpnar jag för andra gången. Master Marcus satsade på insidan. Man kan säga att han byggt sig fast i Yangtorp.

Fler skulpturer strax innanför dörren och en butik där man kan köpa små handgjorda skåp och skulpturer. Vid ingången till restaurangen står ännu en jätteskulptur, av krigaren Guan Gu.

Restaurang Guan Gu.

Mängder med kinesiska lampor. Överallt stora skåp av trä och bambu, tror jag. Taoistiska och buddistiska och nog också någon profan skulptur. Yin- och yang-mosaik på golvet och broderade bordsdukar. Den sluttande skålen som vi serveras ris i till lunchkycklingen tål att tittas på bara den.

Går övriga lunchgäster, sådär tjugo stycken, på en qigong-kurs? Enligt hemsidan (www.yangtorp.se) lär Master Marcus vara ”en av västvärldens mest respekterade auktoriteter på qigong”.

Också i restaurangen. 

Vad händer nu? Får Yangtorp stå och förfalla eller byggs det klart? Vilken lönande verksamhet ska i så fall bedrivas? I restaurangen satt Master Marcus och åt som om ingenting hänt.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

PS. Efter att det här skrevs har bolaget som äger Yangtorp försatts i konkurs.

Yangtorp från ett annat håll, observera den ofärdiga övervåningen. 

Foajén.

Yin- och Yang-golvet i restaurangen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Konstnärliga och mänskliga kroppar

Mechthild Kalisky & Elisabeth Moritz
Corpus
Neon, Brösarp t o m 1 augusti

Tysk-svenskan Elisabeth Moritz och tysk-fransyskan Mechthild Kalisky träffades i Paris, där bägge hade ateljéer i stadsdelen Belleville. Också tidigare har de, vilket kan anas, ställt ut tillsammans. De arbetar inte alls med samma konstnärliga material men deras konst berör ändå varann. Det känns – även när det inte syns.

Ansikten av Elisabeth Moritz. Foto: Bengt Eriksson.

Elisabeth Moritz kommer emot mig så hastigt och i så stort format att jag nästan måste värja mig. De svävar mitt i det första gallerirummet: två stora, sönderklippta foton av hennes ansikte (och lite till). Nej, konsten attackerar mig inte – inte riktigt så. Men tänk att någon kommer fram på en bjudning och presenterar sig, högljutt och bestämt.

Direkt är jag mitt i utställningen, som styrs av Moritz medan Kalisky kompletterar och poängterar, ger ännu större tyngd åt utställningen. Strax, när jag börjar om och ser utställningen från början – de mindre, likadana eller snarare ”likadana” självporträtten, som också de klippts sönder, fast ännu mer, så att ansiktet upplösts och rämnat – då rämnar också styrkan. Bakom det framfusiga och starka, högljudda och bestämda, visar sig svagheten, oro och rädsla.

Självporträtt av Elisabeth Moritz. Foto från Neon.

Vid de tre mindre bilderna har Moritz lekt med det franska ordet ”Tumeur” (alltså tumör), som kan delas upp i två ord och då blir ”Tu meurs” (= du dör). Tre ännu mindre bilder, också sönderklippta, så där som när man viker ihop ett papper, klipper med sax och sen viker upp papperet igen. Resultatet blir som ett mönster. Jag får känslan av terapiverksamhet.

På väggen finns även flera stora, svartvita teckningar av trädgrenar och rottrådar. Tyckte jag, tills jag läste att verken heter ”Innanför min hud I-V”. Alltså blodådror, muskler, nerver och allt som håller ihop människans kropp. Men jag tycker ändå att jag ser en rot och en krona, bägge lika viktiga för människan som för trädet.

I nästa gallerirum kommer förklaringen – det handlar om Elisabeth Moritz själv, hennes sjukdomstillstånd. På väggen kan man läsa prosapoetiska tankar ur en dagbok från sjukdomstiden. Nej, jag vill inte citera. Det är så starkt att stå där och läsa hennes tankar, efter att ha sett bilderna. Det ska du också göra, själv.

Hon skriver om att sluta se – ja, sluta leva – för att sen se på nytt, som barnet kan ha sett något för allra första gången. Ja, ett enda citat då: ”Det jag ser nu KÄNNER jag.”

Blyskjortor av Mechthild Kalisky. Foto: Bengt Eriksson.

Nu börjar också Mechthild Kalisky att kommentera – med tyngd. Vilket jag menar ordagrant. På golvet ligger hennes skulpturala verk i rad: tio blyskjortor. Tungt bly som dessutom så effektivt skyddar och stänger ute – likt en skyddsväst mot beskjutning från skott och kulor såväl som tankar och idéer. De tio skjortorna blir en armé av uniformer som utsöndrar ”maskulinitet”.

Även de skulpturer som Kalisky ställer ut i silon (glöm för allt i världen inte att besöka den, silon ligger bakom själva galleriet) är tunga: tolv stycken cirka mans- och kvinnohöga vita marmorbitar från Carrara i Italien. På marmorn har Kalisky screenat foton av kvinnor som med händerna håller upp tyngden av sina bröst.

Serigrafier på marmor av Mechthild Kalisky. Foto: Bengt Eriksson.

”Le bruit que font les morts se retournent dans leur tombe” (på svenska: ”Ljudet från de döda när de vänder sig i graven”) är verkens gemensamma titel. Marmorn representerar mannens tunga, maskulina arbete medan kvinnans tyngd och börda är hon själv, hennes egen kropp. Ska jag tolka så? Att brösten – enbart – är en börda. På några marmorbitar har Mechthild Kalisky målat ett mensrött band. Ska jag också se det så?

En av serigrafierna på marmor. Foto: Bengt Eriksson.

I det runda rummets instängda luft – nej, jag har aldrig kunnat bestämma mig för om Neongalleriets silo känns som en gravkammare eller ett tempel – kippar musiken efter andan. Alex Vermeulen har gjort musik till Kaliskys skulpturer. Den låter exakt så: i andnöd. Några toner klinkar, musiken växer.

(Ystads Allehanda 2010)