Etikettarkiv: Tel Aviv

Slow crime i Israel

Det är högljutt på krimimessen i danska Horsens. Medan vi letar efter ett lugnt ställe där vi kan sitta och prata så berättar jag för Dror Mishani om när jag åkte taxi från Tel Aviv till Jerusalem. En snabb bilfärd mellan två städer i samma land men så olika – den ena staden modern, europeisk och liberal; den andra gammal, helig och ortodox – att det blev en resa mellan skilda världar.

Dror Mishani nickar. Tel Aviv är, menar han också, som en europeiserad stad och förstaden Holon, där han placerat huvudpersonen Avraham Avraham på stadens polisstation, kunde vara… ja, till exempel Ystad.

De flesta deckarförfattare är seriösa. De betraktar inte deckare som underhållning, pratar sällan om plotten och oftare om samhällskildring, syfte och budskap. Fast någon mer seriös deckarförfattare än israelen Dror Mishani har jag inte träffat. Dubbelt upp, dessutom. Dels författare men också en litteraturvetare som skrev på en avhandling om kriminallitteratur.

”Jag hade en bra tes”, berättar han. ”Det tycker jag fortfarande. Tesen håller för en avhandling. Jag tänkte skriva om litterära detektiver – att de alltid har fel. Om man går igenom handlingen i en kriminalroman så är det alltid mer rimligt att någon annan – än den som detektiven sätter fast – begick brottet. Lösningen var fel.”

Dror Mishani pratar med Klaus Rothstein på krimimessen i Horsens

Deckarförfattaren Dror Mishani samtalar med Klaus Rothstein från Weekendavisen på den danska krimimessen i Horsens 2014. Boken på bordet, redan utgiven i Danmark, är Mishanis andra deckare som kommer på svenska i höst med titeln ”Okänt hot”. Foto: Bengt Eriksson

Det blev ingen avhandling. ”Vem kommer att läsa det här?” tänkte Dror Mishani. ”Några få akademiker”, svarade han sig själv. Han misströstade och började istället skriva på sin debutdeckare, ”Utsuddade spår” (Brombergs), som Svenska Deckarakademin skulle utnämna till 2013 års bästa översatta deckare.

I deckaren skrev Mishani in sin kriminalitterära beläsenhet och vetenskapliga forskning. Polisinspektör Avraham får direkt i inledningen ställa frågan: ”Vet ni varför det inte skrivs några detektivromaner på hebreiska?” Vilket påminner mig om min första kontakt med deckare från Israel.

Författaren hette Robert Rosenberg. När jag pratade med honom så svarade han på den frågan: ”Hälften av Israels befolkning tror inte att det finns något sådant som en judisk polis. Den andra hälften tror inte att judar kan begå brott.”

Rosenberg ”skrev väl på engelska?” påpekar Mishani och säger att så tror – eller trodde – israeler. ”Tel Aviv har gradvis blivit den här universella staden som liknar Köpenhamn och antagligen Stockholm, där jag inte har varit, med liknande problem: klasskillnader, immigration, fattigdom, hemlöshet och kriminalitet. Men så var inte Tel Aviv för 10-15 sen.”

”Observera också att polisstationen ligger i förstaden Holon, cirka 10 minuter med bil från centrala Tel Aviv. Där utspelar sig det mesta av handlingen i mina deckare. Det är viktigt för mig, för där föddes jag och växte upp. Mina föräldrar bor kvar.”

Han förklarar att ”den här sortens platser skildras inte i israelisk litteratur. Holon är varken religiös eller sekulär. Staden har ingen speciell betydelse för staten Israel. Bara en sömnig småstad med liknande bostadsförhållanden och sociala spänningar som Ystad. Läsare i Europa får en annan bild av Israel genom mina deckare, tror jag.”

Han säger också att säkerhetspolisen, Mossad, betraktas som Israels riktiga polis – inte den poliskår som har hand om vardagskriminalitet. Också därför som hans polisinspektör är sefardisk jude, liksom poliser brukar vara i Israel. Askenasiska judar ”kunde” inte bli poliser.

Ur ordboken: sefardisk syftar på judar med arabiskt-spanskt ursprung medan askenasisk betyder att de har ursprung från Tyskland, Frankrike eller Polen.

”När sefardiska judar kom hit på 40- och 50-talen så ansågs de vara underklass. Så är det inte längre, hävdar vissa israeler. Det har skett giftermål över gränserna. Jag är själv blandad: pappa är sefard och mamma är askenaser. Men jag vet ju att 90 procent av lärarna på universitetet har europeiskt ursprung och det är stor skillnad mellan sefardiska och askenasiska lärarlöner.”

Dror Mishani skriver ”slow crime”: långsamt och tankfullt med litterära avvikelser från det brottsliga. På ett av den danska krimimessens seminarier berättade Mishani att hans amerikanska förlag inte orkade med den betraktelse över en skrivkurs som finns i debutdeckaren. ”Där ströks det avsnittet.”

Ett sista citat: ”En bra deckare är ett litterärt medel för att skriva om precis vilka ämnen och människor som helst, vid sidan om det kriminella.”

Dror Mishanis debutdeckare avslutas också med en anknytning till den avhandling i litteraturvetenskap som aldrig blev klar. ”Utsuddade spår” har två slut. Två – olika – lösningar.

Böcker:
I ”Utsuddade spår” (2013) försvinner en 16-årig pojke och i ” Okänt hot ”(på svenska till hösten 2014, bägge utgivna av Brombergs förlag och översatta av Nils Larsson) placeras en väska med en misstänkt bomb i närheten av ett barndaghem i Holon.

(KB, YA, TA 2014)

Annonser

I CD-spelaren: Cohen med ny pianist

Avishai Cohen / Nitai Hershkovits
Duende
(Blue Note)

Efter samarbetet med Shai Maestro, som nyligen skivdedebuterade med egen trio, har jazzbasisten Avishai Cohen gjort ett duoalbum med Nitai Hershkovits, ännu en ung pianist från Tel Aviv.

Han väljer – ja, handplockar – pianisterna med lyhörda öron. Vilket betyder att också Hershkovits spelar som Cohen, när han själv sitter vid pianot.

Nitai Hershkovits är förstås tekniskt skickligare men till melodier och känslor blir pianot ett redskap för kompositören: pianotonerna förstorar och fördjupar den musik som skapas och dirigeras av kontrabasen.

Direkt i inledande ”Signature” samspelar de som en fyrhänt musiker. Piano och bas skapar en stämning av Mellanöstern: vacker, drömsk, förhoppningsfull.

Cohens egna kompositioner varvas med jazzlåtar av bl a Thelonius Monk och John Coltrane. Då blir rollerna de motsatta: den lättfingrade och flyhänte jazzpianisten.

Hershkovits får också basisten Cohen att spela jazzigare, lite ettrigare än han gjort på senare tid. Sistaspåret ”Ballad for an Unborn” är ett solostycke med pianisten Cohen.

Högst betyg – en femma – fick albumet när jag recenserade i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda / Trelleborgs Allehanda.

(I ovannämnda tidningar 2012)

I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Hifi & Musik 2011)

I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

MELLANÖSTERNJAZZ Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Olika versioner i Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2011)

Klezmer i Tel Aviv

Min första konsert bör ha varit 1956, då Tommy Steele spelade på biografen Anglais i Stockholm. Sen dess har jag varit på flera hundra, kanske några tusen konserter. De flesta kommer jag nog knappt ihåg men några – faktiskt ganska många – finns kvar som aldrig avslutade konserter. De pågår fortfarande, när som helst kan jag spela upp dem i huvet.

Från 60-talet och framåt: Beatles (Tennishallen, Stockholm), John Lee Hooker och Rolling Stones (Alexandra Palace, London), Hansson & Karlsson (Gyllene Cirkeln, Stockholm), Incredible String Band (Les Cousins, London), Joni Mitchell (rockfestival i Atlantic City), International Harvester (Ceders café, Stockholm), Skäggmanslaget (Delsbostämman), Super Mama Djombo (festlokal i Guinea-Bissau), Ruben Blades (Sheraton, New York), NRBQ (pub i Woodstock), Jali Nyama Suso (turisthotell i Gambia), Abdullah Ibrahim (Louisiana i Danmark), Victoria Williams (KB, Malmö), Eter / Sofia Karlsson (Korröfestivalen), Yoshiko Kishino (Blue Note, Tokyo), Tinariwen (Malmöfestivalen)…

Ja, det är mycket som fortsätter att spela i mitt huvud, märker jag. Ännu en konsert måste jag också nämna: Oy Division (på klubben Levontin 7 i Tel Aviv strax före chanukka och jul 2007).

För trots att jag går på färre konserter än i ungdomen så verkar jag hamna på ställen där det spelas musik som gör mej lika exalterad som, säg, Incredible String Band för 40 år sen! Det kan tyckas lite märkligt att jag upp i pensionsåldern får nya favoriter, men ännu märkligare är det att musiken aldrig stagnerar utan förnyar sej, ständigt och jämt. Alla sorters musik, som inte liknar något annat jag hört, gör mej fortfarande lika nyfiken. Som nu senast i Tel Aviv…

Världsmusikjournalisten Dubi Lenz försåg oss med en lista över aktuella konserter och namnet Oy Division stack i ögonen. Lenz berättade att nu hade unga israeliska musiker börjat spela klezmer. Tidigare generationer ansåg att klezmer inte hörde hemma i Israel utan var musik från och för den gamla världen. Oy Division, sa Lenz, spelar Israels häftigaste klezmermusik!

Strax satt vi i en taxi på väg nerför Allenbygatan, som börjar vid lyxhotellen på stranden och slutar neråt gamla busstationen. På tvärgatan Levontin nr 7 ligger klubben med samma namn. Ett övergivet småindustriområde och Levontin 7 skulle man inte upptäcka om man inte visste att klubben fanns. Spellokalen en trappa ner ser precis ut som popklubben Nettes potatiskällare i Gamla stan (där The Friends spelade på 60-talet).  

oy-dvision-levopntinbild

 

Oy Division live på Levontin 7 i Tel Aviv.                                                                      Foto: Dirhaim: http://photo.tinyways.com


Oy Division sätter genast igång med att riva och röja. Det låter som om de vill spela sig ner till musikens rötter under marken. En av musikerna – Eyal Talmudi, som spelar klarinett – känns igen från en annan grupp, Balkan Beat Box. De övriga, berättar Dubi Lenz, är hans bror Assaf Talmudi, som spelar dragspel och startade gruppen, Gershon Leizersohn, violin och sång, samt Avichai Tuchman, ståbas. Tom Cohen medverkar som gästmusiker på en allt mer frenetisk mandolin.

Eymal Talmudi är motorn, som driver och jagar på. Genom att bända klarinettonerna allt mer skalmejalika och nicka bestämt åt de övriga får han också dem att veva taglet ur fiolsträngarna, krama tangenterna ur dragspelet och dunka, slå på basen. De sjunger, ropar och gråter.

De spelar ett medley som inte tar slut utan börjar om igen och igen med låt efter låt, allt fortare och fortare! Publiken dansar en punkig långdans. Aldrig har jag hört klezmer spelas så snabbt, tufft och hårt, så primitivt. Liksom bortom och djupt in i traditionen, inte den musikaliska utan den mänskliga, ur vilken musiken en gång uppstod. Alla USA:s och Europas klezmergrupper blir kastrerade tamkatter i jämförelse.

Efter konserten berättar Assaf Talmudi att Oy Division försöker återskapa den allra tidigaste, ursprungliga formen av klezmermusik, då klezmer var nyfödd, en ännu inte riktigt färdig musikform.

Lyssna och titta på Oy Division: www.myspace.com/oydivision

(Publicerat i Lira (2008)

Tredje örat i Tel Aviv

På Kung Georgegatan i Tel Aviv finns en skivaffär av den häpnadsväckande sorten – tänk Folk å Rock (Lund/Malmö), Skivhugget/Bengans under storhetsdagarna (Göteborg) eller ett fem gånger så stort Multi Kulti (Stockholm).

 

Affären har ett passande namn: Third Ear. Om man åker två trappor upp med en ranglig hiss hamnar man i ett litet skivbolagskontor där inredningen består av skivkartonger på varje meter av golvet. Här huserar Third Ears skivbolag med tre etiketter: Magda, Earsay och Earsay’s Jazz.                                  

 

third-ear 

Skivaffären Third Ear (med skivbolaget Magda) i Tel Aviv.

Foto: Bengt Eriksson 

 

När öppnade Third Ear? Har det alltid varit både skivaffär och skivbolag?

– Third Ear startade för 21 år sen, berättar ägaren Eli Hayon. Skivutgivningen inleddes för 14 år sen, då Jose Karsenti hade börjat stå bakom disken i affärens jazzavdelning.

 – Yair Dalal kom hit, fortsätter Jose, och behövde hjälp med att få ut en skiva. Då hjälpte jag till – genom att starta Magda Records. 

 – Vi har – eller hade – ett motto för Magda, påpekar Eli. Musiken skulle vara ett ljudspår till processen för ”Det nya Mellanöstern”. När Yitzhak Rabin mördades blev det omöjligt att använda uttrycket. Nu spelar vi in musik för ”Ett annat Mellanöstern”.

 

Hur hörs det på skivorna?

– Musiken går över gränsen mellan Israel och Palestina, säger Jose. Musiktraditioner blandas, judiska och arabiska musiker samspelar. Lutinstrumentet oud spelas av både judar och araber.

 

Konkreta exempel?

– Just Yair Dalal och även Amos Hoffman, båda israeler, som bland annat spelar oud. Orchestre Andalou D’Israel är ett annat exempel med sin arabisk-andalusiska musik. 

 

Nu har ni också ett par andra skivmärken. Hur skiljer de sig från Magda?

– De kompletterar, säger Ali. På Earsay ger vi ut ung elektron- och rockmusik från Israel medan Earsay’s Jazz ju är en jazzetikett.

  

Skivmärken: Magda, Earsay och Earsay’s Jazz

Hemvist: Tel Aviv, Israel

Musiksfär: världsmusik, jazz, rock och electro

Aktuella skivor: Amos Hoffman: ”Na’ma” (Magda), Panic Ensemble (Earsay) och Albert Beger, ”Big Mother” (Earsay’s Jazz).

Webb: http://labels.third-ear.com

Lyssna: www.israel-music.com

 

(Publicerat i Lira 2008)