Etikettarkiv: Svenska Dagbladet

I CD-spelaren: Juan De Lerida

Svenska Dagbladet rumsterar om på sina nätsidor och plötsligt kommer det fram skivrecensioner som jag skrev för längesen. Som den här…

____________________________________________________

Juan De Lerida
Quimeras
(Le Chant du Monde)

Juan De Lerida föddes i Frankrike, dit föräldrarna flydde från Spanien undan Franco.

Han har spelat gitarr sen han var 10 år men mest för släkt och vänner, som på romska bröllop. Först vid 40 skivdebuterade han med ”Quimeras” och vände sig till en större publik.

Juan De Leridas fingrar kan rusa snabbt över greppbrädan, för att sen stanna upp, spela stilla och innerligt.

Flamenco blandas med swing, blues, konstmusik och inte minst med sina arabiska musikrötter.

Andregitarristen Jason Cortes driver både upp tempot och ger utrymme för sologitarren att glänsa. Viviane Szabó och Felipe Hernandez – en ljus och en mörkare sångröst – betonar pendlandet mellan olika musikkulturer.

(Svenska Dagbladet 2009)

Annonser

Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, s?om när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Yrke: lokal kulturreporter

Det var på Leonardo da Vinci-flygplatsen utanför Rom. Jag stod väntade på det försenade planet hem. En man i min ålder steg fram och undrade om jag var den jag är och skrev där jag skriver. Han presenterade sig: Johan Thunell, keramiker.

Då visste jag precis! Thunells så kallade ”Nyllen” (mer och mindre skäckfyllda ansikten) har jag varit och kollat flera gånger under påskrundorna i hans ateljé i Tunby bortåt Smedstorpshållet.

Ett exempel på hur livet kan vara för en lokal kulturreporter. Mest på gott, oftast är det trevligt. Många vill prata musik när man är ute och recenserar en konsert. Arrangörer vet vem man är innan man talar om det.

Också på lite ont, alltså.

Man kan känna sig påpassad och uttittad som nån kändis. Inte alltid som dagsformen är på topp för trevliga och spirituella eller, för den delen, kritiska samtal. Som när jag mötte Ewa Andersson, förra bibliotekarien i Vollsjö och arrangör av berättarcaféer i Starrarp, innan pjäsen ”Lena och Percy Präriehund” på biografen Flora i Sjöbo.

Foto: Birgitta Olsson.

Hon var missnöjd med en av mina krönikor, sa hon. Den om Karin Thunberg, som skrivit boken om sig själv i Malmö på 70-talet. Ewa hade ryckt ut krönikan (se där) och skaffat sig boken, nu skulle hon läsa och se om jag hade fel (eller rätt).

Det är bra. Hur skulle annars samhället och livet kunna förändras till det bättre, om vi inte utbytte olika åsikter. Jag har inte mer rätt än någon annan. Men när en lokal kulturreporter när som helst kan möta en läsare, då gäller det att ha uttryckt exakt vad man tycker i tidningen.

Ord ska alltid vaktas och vårdas men när jag skrev i till exempel Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet så skedde läsarkontakten via brev och mejl. Nu ”riskerar” jag att hamna i närkontakt med gallerister som själva vill välja sina konstkritiker och lokala artister som är skitsura för att jag inte förstår = uppskattar deras musik.

Varför skriver du i små lokaltidningar (Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda)? undrar ibland kulturskribenter i de större och ”finare” tidningarna. Lägre arvoden, mindre anseende och färre läsare.

Det första är ju riktigt, oftast. Det andra bryr jag mig inte om. Det tredje är jag inte säker på. Att en tidning är stor behöver inte betyda att varje artikel har fler läsare.

Jag skriver dels lokalt av självpåtagen plikt. Efter att skrivit i så många tidningar och tidskrifter under så många år tror jag faktiskt att jag kan bidra en smula till att hålla uppe kvalitén på kulturbevakningen. Det är min skyldighet, när jag bor i YA:s spridningsområde.

Dels för att jag är upprörd. Som 08 (hur många år jag än bor i Vollsjö så blir jag aldrig en riktig färsing med grönt blod) tycker jag det är oförskämt att lokal kultur från Stockholm anses vara professionell rikskultur. Intressant och spännande, per automatik.

Medan kultur i till exempel Ystad, Simrishamn, Tomelilla eller Sjöbo är lokal kultur på gränsen till amatörism. Ointressant för alla utom de närmast berörda.

Vilket dumprat och dumtänk.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Liten Karin i Malmö

Hur kan en syrenfärgad 70-talskjol ha sett ut? Nej, jag såg aldrig någon ung kvinna i syrenfärgad kjol cykla genom Malmö på 70-talet. Var var du, Karin? Vart cyklade du? Tur och retur mellan er sprillans nya lägenhet i Söderkulla och Hemmets Veckotidnings redaktion på Kirseberg och ingen annanstans?

Jo, en gång cyklade du till Cabaret Fredagsbarnen. Sågs vid där fast vi inte såg varann? På Bullen eller hos Zoltan? Där var ju alla. Du och jag också men jag minns ingen tjej i syrenfärgad kjol.

Ser att du ingick i redaktionen för tidningen Hennes. Dit frilansade jag med musiktexter, skrev bland annat om Chuck Berry och rockens historia. Går och tar fram några gamla nummer men du är inte med i redaktionsrutan. Vad gjorde du som journalist på Hennes?

Läste du vad jag skrev? Jag läser dig, just nu din nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” (Brombergs). Och varje vecka i Svenska Dagbladet, dina krönikor och intervjuer. Skriftspråket spontant ur hjärtat. En axelryckning på livsdjupt allvar. Punkt och komma sätts där lusten vill och viljan får lust.

När jag vet att du är sommarboende i Kivik känns det ännu närmare att läsa dig. Fånigt men sant. Nu blir dina texter inte som brev eller mejl utan som nära samtal mellan vänner.

Jag trodde, för så hade det sagts, att ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” skulle vara en skildring av hur Karin Thunberg, som min krönika handlar om, ja, det har ni förstått, reste tillbaka till Malmö för att återfinna sig själv som ung kvinna i syrenfärgad 70-talskjol på cykel. Det stämmer delvis.

Karins bok handlar om livet. Det svåra. Att hitta sitt liv. Så omöjligt att man borde låta bli att leta. Här finns några ömma rader som får mig att… nej, jag ska inte skriva att jag får faderskänslor (men nog kan en far känna som en mor) för så oskyldiga är inte mina känslor. Du skriver att du stryker dig över de bröst du inte längre har men formen finns kvar i handen.

Karin Thunberg. Foto: Anders Lundmark.

Du stod, tillbaka på 70-talet, bakom Mikael Wiehe på Konsum när han köpte havregryn och undrade varför han inte kom ut till Söderkulla och visade solidaritet. Men du visste att Hoola Bandoola spelade på Victoria. Varför var inte du där? Cyklade du in till folkfesten i Slottsparken?

Gifte dig ung med Hans. HSB-lägenhet och familj men inga barn. Ändå blev du med barn fast du inte ville, på 70-talet? Idag blir du så glad av lattepapporna med barnvagn. Mycket har hänt på en generation. Men såg du inte papporna med barnsele och vagn på 70-talet? De fanns. Vi fanns då också.

Du levde ju som på 50-talet fast det blivit 70-tal!

När Barbro Hörberg, den livsvisa sångerskan, signerade ett skivomslag så skrev hon: ”Lilla Karin…” Så liten och ung du verkade vara på 70-talet. Så små vi människor är ibland, då och då, hela livet. Du läste Erica Jong men det är svårt att också våga när man vill.

Du skriver: ”Vi var arbetarbarnen som fick chans till något annat.” Där tror jag du har fel. Vi fick ingen chans – vi tog den. Du citerar din pappa, upprepar hans ord: ”Glöm aldrig var du kommer ifrån, tös lilla. Dom som glömmer sitt ursprung, dom går det åt helvete för.”

(Ystads Allehanda 2011)

Bertils hus

Idag är det ingen stormvåt långfredag utan en solhet försommardag. Men vägen är densamma, där Bertil Torekull med sällskap kom körande för… ja, nu är det över… trettio år sen.

Som Torekull skriver i tankeboken ”Livet var en dröm på Brantevik”:

Så gled vi då Nytorpsgatans backe ned mot norra hamnen i Brantevik – efteråt skulle jag alltid känna samma svindel just här – ostan snett in från Hanöbukten lyfte nästan huven av Volvon och piskregnet övergick för säkerhets skull till ett slagregn som för att till varje pris slå tillbaka minsta ansats till inträngning.

När vi trotsigt svängde höger vid norra hamnen på den lätt översvämmade Östersjögatan mötte vi ett äldre par beväpnat med ett motspänstigt paraply. Två gamlingar hade trotsat kulingen för att få sig en sista nypa luft innan det blev full storm och utegångsförbud.

Bertil Torekull, född 16/18 1931, fotograferad 2011 på bokmässan i Göteborg. Foto: Arild Vågen / Creative Commons, hämtat från Wikipedia.  

Med fallande livsmod hade de besökt alla fiskelägen nedanför Åhus på jakt efter en sommarledig skånelänga att hyra. Nu gjorde de ett allra sista försök med Brantevik – vilket resulterade i att Bertil Torekull sjutton minuter senare rev av en sida i ett anteckningsblock, skrev ett köpekontrakt och för en handpenning på 2.000:- blev ägare till ett före detta packhus alldeles vid hamnen.

Med boken som karta i minnet kör jag alltså en försommardag trettio år senare samma väg genom Brantevik och hittar enkelt till Bertil hus (som jag, så här i efterhand, när jag precis läst Torekulls senaste bok, ”Zojas hus”, tycker hade varit en minst lika passande titel på Brantevikboken).

Trots det geografiska avståndet finns det intressanta likheter mellan böckerna, husen och samhällena (skånska Brantevik och ryska Krasnaja Poljana). Två korta citat för att exemplifiera vad jag menar:

Överlevnaden som mål och mening.

I grunden är vi urfattiga. Det är vår rikedom.

Själva kvintessenserna av böckerna, de miljöer och liv som skildras, summerade med några få ord. Men vilket citat har hämtats ur Brantevik- respektive Krasnaja Poljana-boken? Inte lätt att veta. Och nej, jag talar inte om det.

Förresten, innan jag sätter mej i husets vardagsrum – ”en glasad kommandobrygga”, som han kallar den – och pratar med Bertil Torekull, så måste jag erkänna något.

”Livet var en dröm på Brantevik / Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995).

Det finns så många författare och skrivs så många böcker att när Tidningen Bokens chefredaktör ringer och undrar om man (lika med jag) vill intervjua en viss författare – då händer det att jag knappt läst en rad av författaren.

Ändå tackar jag ja. Just därför tackar jag ja: för chansen att få – i betydelsen med nöje tvingas att – läsa större delen av en författares produktion. Att få en helhetsbild och dessutom prata med författaren om de upplevelser och intryck som jag fått av böckerna.

Så var det med Bertil Torekull. Jag har – utan att mena något nedsättande med det – aldrig ens betraktat honom som författare. Vem han var visste jag förstås, men för mej var och är han journalist, publicist, tidningsmakare och chefredaktör några gånger om – en höjdare i tidningsbranschen.

*

Vem ska jag nu intervjua: journalisten, chefredaktören eller författaren Torekull?

– Jag föreslår att du intervjuar människan Bertil Torekull, svarar han. Så kan du sen gå vidare till författaren.

– Jag tror så här. Alla människor är många saker. Och sen är det mest slumpen som gör att man blir det man blir. Jag hade nog kunnat ha stort utbyte av att vara egenföretagare i en liten verkstadsindustri eller jag hade kunnat bli brandchef, som jag ville när jag var barn.

– Fast jag måste erkänna att jag ändå haft en dröm att bli författare. Jag räknar mej inte som författare… inte än. Men det har varit en dröm.

– Och det var ju tack vare att jag fick foten från Svenskan som det blev verklighet på ett mer dramatiskt sätt än jag hade tänkt. Men det stärker bara den andra tesen jag har om mitt – och andras – liv. Man ska normalt inte vara så rädd för uppbrott.

– Efter Svenska Dagbladet har jag sett på livet på ett annat sätt. Jag förvandlades från murvel till att betrakta tillvaron – vara och tänka – på ett mer litterärt sätt. Och jag var inte längre rädd för att uttrycka mej litterärt.

”Svenskan och hennes hövdingar” (1994).

– En gammal död journalist, Mauritz Edström i Dagens Nyheter, inspirerade mej. Edström skrev en självbiografisk bok där han liksom fjärmade sej från det journalistiska språket och blev litterär. Det tog jag ganska djupa intryck av.

– Jag tycker också att reportageformen – som jag använder i boken ”Zojas hus” – är så satans tacksam. Den tillåter en att jobba i många genrer. Du kan ha ett nästan lika storartat anslag som i en roman, du kan vara novellistisk, lyrisk, dramatisk och koncist dokumentär.

– Efter Svenskan förändrades mitt språk. Ja, hela mitt liv förändrades ju.

Men är det egentligen så stor skillnad mellan journalistik och litteratur? Med undantag kanske för nyhetsjournalistik så har i alla fall jag aldrig tyckt att det stilistiskt vare sej är eller bör vara någon större skillnad. Bra journalistik måste väl också ha något skönlitterärt i sej, om den ska vara bra? Problemet är att det blivit allt svårare att publicera litterär journalistik i svensk press. Inte minst för att svenska tidningstexter numera ska vara så korta.

Bertil Torekull instämmer:

– Tålamodet är så kort, tycks det. Hos bedömarna, redaktörerna och tidningsägarna, vill säga. Jag är inte så säkert på att det är lika kort hos läsarna, hos vanliga människor. Man kan inte förklara annars varför sådana enorma volymer av berättare säljs och läses – allt ifrån ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter” till Joyce Carol Oates. De är ju tjocka, det är nästan obeskrivligt så många sidor som böckerna innehåller.

Att tidningar innehåller allt kortare texter kan alltså inte bero på att folk inte vill läsa långa berättelser.

– Nej. Snarare på att man är så satans rädd att folk på grund av tidspress ska tappa intresset och byta till någon annan tidning eller något annat medium.

– Det finns många skäl till att det är som det är. Penningen har kommit in i mediernas liv på ett övertydligt sätt. Allting styrs av att mediet ska ge vinst – ja, det räcker inte med vinst. Avkastningen ska vara mycket stor.

– Det andra som förstört åtskilligt är behovet av underhållning. Man vågar inte lita på att allvaret också kan vara ett behov hos människor. Underhållningstendensen – lusten att knorra upp allting – är fördärvlig. Också Dagens eko lägger in melodislingor för att hetsa upp tempot. De litar inte längre på ordet. Det är sorgligt.

”Historien om IKEA / Ingvar Kamprad berättar (1996, uppdaterad utgåva 2003)”.

Även om din övergång från tidning till bok var lite mer drastisk så borde väl tidningarnas snuttifiering och glättifiering leda till att journalister som vill skriva längre reportage och berättelser övergår till bokformatet?

– Ett långt reportage är idag 5 000 tecken. Det är åt helvete. Omöjligt att få in nyanser. Man kan jobba häcken av sej med små kondenserade stories men det går ut över nånting. Det går ut över en läsning som kräver lite rymd i sej, där folk får vila på raden och fundera – vad vill skribenten ha sagt med detta? En formulering som gör att det blir en liten melodislinga i luften.

– Boken har övertagit det långa reportaget och artikelserierna. När jag var chefredaktör på Östgöta Correspondenten så var det självklart att redaktionen planerade i långa artikelserier där man byggde upp ett tema och täckte in olika områden. Idag berättar man – jag är fortfarande aktieägare där uppe – har man aldrig tid till det utan gör bara dagens grejer.

– Någon berättade att mycket av debatten i USA styrs av nyutkomna böcker och att böckerna blivit tongivare och trendsättare på ett nytt sätt. Det kan vara Watergateavslöjaren Bob Woodwards bok om Bush´s andra krig eller Wesley Clarke som skriver om Bush. Förväntningarna på Bill Clintons bok är uppskruvade och hans hustru har sålt enorma upplagor av sin bok. Också en skönlitterär kvalitetsförfattare som Joyce Carol Oates säljer i stora upplagor.

– Jag tror att uppbrott skulle passa journalister väldigt väl men många journalister vågar inte kasta sej ut i ett fritt liv. Du, säger Bertil Torekull och syftar på den intervjuande frilansjournalisten, har såvitt jag förstår inga fallskärmar. Du lever på dina egna villkor, om du inte ligger på och jobbar så kommer det ingen mat i huset.

– Svensk journalistik präglas av ett tjänstemannavälde på det sättet att journalisten blivit en bekväm tjänsteman som fruktar uppbrott. Men är det någonting som journalister inte ska frukta så är det uppbrottet. Det är modet som ger nerv åt skrivandet och skapar det där lilla extra i texten. Vågar man inte sätta det – sätta sej själv – på prov så har man förlorat lite av sin själ.

När vi nu konstaterat – både du och jag – att boken för närvarande är en bättre publiceringsform för journalistik än tidningen, så bör man väl också tillägga att det ändå inte är så lätt att ”kasta sej ut i ett fritt liv”.

De amerikanska böcker som du räknar upp är bästsäljare – ytterst få böcker i USA och ännu färre i Sverige säljer i liknande upplagor. Arvodet för att skriva en bok är lågt. De flesta författare tjänar dåligt eller uselt. Också att försörja sej som frilansjournalist har blivit svårare. Tidningarna betalar sämre och sämre.

– Jag vet. Frilansarvodena har väl – minst – halverats jämfört med för tio, tjugo år sen.

– Det är ju hemskt att berätta det här för en hårt arbetande frilansare. Men det gick väldigt bra för mej efter att jag hoppade av – eller snarare blev avhoppad – från Svenskan. Jag fick ganska häftiga konsultuppdrag och tjänade omedelbart bra med pengar. Sen fick jag pension också när jag fyllde 65.

– Dessutom har jag satsat mina pengar på ett annorlunda sätt. Jag äger två vindkraftverk i Skåne och två på Hallandskusten. Höjda oljepriser och ökat energibehov har fått priset på el att gå upp. Plötsligt kommer det in ganska mycket pengar, som jag visserligen inte tar ut men det har lett till en stor trygghet.

”Zojas hus /  Rapport från en rysk by” (2004).

– Jag behöver inte vara orolig. Ekonomiskt kan jag inte jämföra mej med den strävsamme författaren eller frilansjournalisten.

– Utan den här ekonomin hade jag inte kunnat åka till Ryssland och skriva ”Zojas hus”. Varenda rubel och kopek har jag betalt själv. Det blev ganska dyrt. Tolken kostade 1 000:- per dag – tusen gånger tjugoen dagar. Jag flög också flera gånger till Moskva för att hitta en tolk som var precis rätt. Allt som allt måste boken ha kostat 60 – 100.000:-. Och då har jag inte räknat med betalning för min arbetstid.

Tre gånger reste jag till Krasnaja Poljana.

I februaris väglöshet, i vårens älskande iver och i höstens potatisskörd, så avgörande för nästa års överlevnad. (ur ”Zojas hus. Rapport från en rysk by”)

När jag intervjuar författare brukar jag ta med hennes eller hans böcker. På bordet har jag lagt de böcker som jag den senaste tiden läst av Bertil Torekull, som plockar bland dem och säger:

– Om du ser på vad jag skrivit hittills så är det nästan enbart dokumentärt – med drömska inslag.

– ”Svenskan och hennes hövdingar” handlar förstås om min tid på Svenska Dagbladet. Jag har också, fortsätter han (och letar förgäves efter boken, för den har jag inte med mej, den fanns inte inne på biblioteket), skrivit en bok om Dagens Industri.

– Och den här, ”Andra resan till Dubrovnik”, är en uppgörelse med mina drömmar och en passion som jag genomled. Hon var med i tankarna när jag skrev boken, om än inte i köttet.

– ”Livet var en dröm på Brantevik” balanserar väl mellan lyrik och dokumentation.

– Om ”Rabarbertronen” och ”Det emaljerade hjärtat” skrev Svenska Dagbladet att de var två ”pärlor” till romaner. Men inte heller de är ju romaner, egentligen. De har dokumentär grund. Det är självbiografiska böcker om mina föräldrar.

”Rabarbertronen / Bilder och berättelser ur en moders liv (2000).

– Och i den här, i IKEA-boken, finns embryot till Krasnaja Poljana och ”Zojas hus”. Det var för att skriva ett nytt, extra nytt kapitel till den ryska utgåvan av boken om IKEA som jag första gången besökte Krasnaja Poljana.

– Den svenska IKEA-boken, tillägger Torekull, är en storsäljare. Den har sålt 70 000 ex och finns nu också i pocket. Dessutom ska IKEA-varuhusen börja sälja den – för 30 spänn, tror jag.

I Krasnaja Poljana tillverkas bland mycket annat bokhyllan Ivar och köksbänken Pronomen i miljoner löpmeter, skriver Bertil Torekull i boken ”Zojas hus” och förklarar:

Den svenska möbeljätten hade, sedan vissa rövarkapitalister efter planekonomins sammanbrott stulit vad de hann stjäla innan de gav upp kampen och fortsatte jakten någon annanstans, mot sin vilja och egentliga politik tagit över aktiemajoriteten i ortens enda och allenahärskande industri. Mödosamt hade man börjat modernisera den ruckliga anläggningen och långsamt börjat bli beroende av den.

Det kan tyckas som om även det här samtalet mycket långsamt – om än inte mödosamt – närmar sej ”Zojas hus”, som ju då är Torekulls senaste bok. Men det finns en anledning till det. Hans böcker hänger ihop, varje ny bok tar vid där den förra slutade. Han hänger ihop. Människan Bertil Torekull, för att anknyta till början av samtalet, hänger ihop med författaren Bertil Torekull. Hela tiden, gång på gång, skriver han om några få och samma ämnen – kanske ett enda ämne.

– Det finns en trygghet i det dokumentära. Om man är journalist och vet hur man intervjuar och tar fram bakgrundsmaterial, då är det tacksamt att skriva dokumentärt. Och jag undrar om jag någonsin kommer att skriva någonting annat än dokumentärt även om formen kanske en dag blir helt skönlitterär.

– Förlaget tjatar att jag måste skriva min kärleksroman. Och jag har börjat på den i flera omgångar, jag skriver och skriver. Ibland tycker jag att det bär och ibland… nej, fan heller. Ska jag vara ärlig så måste jag lämna ut inte bara mej själv utan jag måste också lämna ut andra. Jag vet inte om jag klarar av det.

– Rädslan infinner sej också. Skulle jag accepteras som skönlitterär författare? ”Varför ska han hålla på så där? Han är ju en gammal murvel. Räcker det inte att ha varit chefredaktör på Svenska Dagbladet och några andra tidningar… Ska han nu bjäfsa sej också.” Det kanske är fegt eller till och med fel men jag känner ett socialt motstånd. Jag har en känsla av det bara är kulturgrabbarna på DN som kan skriva romaner och bli tagna på allvar.

Du känner dej fortfarande som murvel? Trots att du befunnit dej på tidningsvärldens topp, varit chefredaktör för Vecko-Revyn, Veckans Affärer, Dagens Industri, Östgöta Correspondenten, Svenska Dagbladet…

– Jag älskar att känna mej som en murvel. Jag tycker om tanken att vara en murvel. Jag vill se mej som tidningsman. Det är mitt ursprungliga professionella jag. När jag föreläser i ledarskapsseminarier så håller jag upp pennan och säger att den här har jag aldrig släppt, fastän jag varit ”pamp” – VD, förlagschef och ekonomiansvarig. Det är inte bara som jag koketterar utan… det är lite härligt.

– Min integritet som skribent är min käraste dygd. Jag vill inte bli köpt. Jag måste känna mej fri att bryta upp från en relation eller ett förtroende som inte längre är hållbart. När jag skev boken om IKEA hade jag stora problem att bekräfta min integritet. Från början hoppades väl Ingvar Kamprad att det skulle bli en bok på hans villkor. Men jag var noga med att boken skulle vara min. Det som avgjorde var nog inte en tjusig motivation från min sida utan att jag sa att jag tänkte ta alla kostnader. Då vaknade snålvargen.

När jag nu läste ”Det emaljerade hjärtat”, som handlar om din far, och ”Historien om Ikea”, som handlar om Ingvar Kamprad, direkt efter varann så slog det mej: Också när du skriver om Kamprad så skriver du faktiskt om din far…

”Det emaljerade hjärtat / En sons bekännelser” (2002).

– Det stämmer. De ligger på olika nivå men det är parallella skeenden. Efter boken trodde väl både jag och Kamprad att nu skulle vi inte ses mer. Men vi blev vänner på ett sätt där vi inte längre talar så mycket om IKEA utan mer om vår egen nöd. Han ringde igår och suckade, var inne på fjärde dagen av sin abstinens, mådde jävligt illa. Jag sitter här och dricker vitt vin och äter varmrökt lax, sa jag. Din djävul, sa han.

– På många sätt kände jag mej hemma med honom och hans värderingar. Det finns nästan en pendang till och med mellan hans nazism… och far. Nej, far var inte glasklar på den punkten. Mor fick tala honom tillrätta. Det står i boken. Jag minns ögonblick då det talades om autostradorna och de snörräta kolonnerna, ordning och reda. Ja, ja.

– Det kom över mej vid en terapi. Ingen märkvärdig terapi utan jag har en kvinna i Stockholm som jag ber att få hälsa på en eller ett par gånger om året. Särskilt när jag avslutat ett projekt och ska börja med något annat. Eller när jag haft trassel med mina damer. Av någon anledning kom vi in på min far. Jag sa inte många meningar men plötsligt började jag gråta. Hejdlöst. Ingenting i det jag sa var laddat utan jag nämnde bara att far var arbetarson och då såg jag hela skiten med farfar som kom vandrande med sitt knyte på ryggen…

– Jag såg fars kamp och hur han underordnade sej mors stränga, goda vilja och hennes tyranniska kärlek. För att han älskade henne förstås, till förbannelse. Och då förstod jag att det var någonting mellan far och mej som inte var uppgjort. Han var ju död så det är inget att göra åt det. Men därför blev boken på något vis en äreräddning av honom.

Och jag är hans son. Insikten därom sjunger i mitt bröst.

Det kan sägas att istorien om honom börjar där eller snarare runt 1885.

Då lämnar en moderlös fjortonåring sin far och syster på deras torp på ofri grund i Öljehult nordväst om Ronneby, fotvandrar två mil till staden och blir en dag springpojke i Bergmans speceri, deras piga ska bli hans hustru.

1893… anställs han, tjugotvå år gammal, som en av fjorton nya arbetare på manufakturfabriken, det som sedan döps om till Kockums Emaljerverk. Där lär han den revolutionerande konsten att emaljera.

Det blir hans liv, hans öde.

Det är min farfar. (ur ”Det emaljerade hjärtat”)

Allt som du skrivit handlar om uppbrott och hur man skapar någonting, något nytt, ur uppbrottet. Det kan också vara att man föds till ingenting och tvingas skapa någonting, skapa sej själv. Det är ett genomgående tema i dina böcker, tycker jag.

Här vill Torekull gärna komma in, men först måste jag få hårdra det här temat – i hans böcker och hans liv – ytterligare något. Man kan till och med påstå, tror jag, att det finns ett sökande efter uppbrott. Du strävar efter en krock som ska leda till ett uppbrott för att du – ännu en gång – ska kunna visa att du kan börja om, från inget. Som för att bevisa att du kan du också, liksom din far.

– Det var då ett påstående…

Foto: samma som ovan.

– Jag går ner rätt så hårt när jag inte har ett projekt att spjärna bort ifrån, så att säga. Det kan du kalla ett sökande efter uppbrott. Åtminstone kan jag gå med på att jag är glad för att utsätta mej för möjligheten av ett uppbrott. Det finns ju så många uppbrott – det fysiska uppbrottet, det professionella, ekonomiska, mentala, politiska, intellektuella, erotiska… Ja, kanske är det ens – mitt – öde.

– En sak har jag ju byggt från noll. Det är Dagens Industri, som jag startade. Att jag satte den på marknaden är jag stolt över. Bonniers ville ha in mej i familjekretsen och det klarade jag inte. Det kan bero på ett socialt komplex men snarare har jag väl aldrig känt på det sättet för de rika. Jag är rädd för att komma in i deras ytskick. Men jag ville inte heller bli bunden av förutfattade meningar, tvingas följa en familjs vilja. Så jag bröt upp.

– En kvinna som var mycket kär i mej påstod att hon läste Svenskanboken och tänkte – gode Gud, låt mej aldrig bli kär i den mannen. Och så blev hon det och jag i henne.

I boken om din tid som chefredaktör på Svenska Dagbladet är det ju uppenbart. Du gick din egen väg och gjorde det du ansåg att du måste göra, oavsett vad ägarna tyckte. Kunde det bli annat än en krock, som måste leda till ett uppbrott?

– Det blev en hård men kort fajt. De trodde ju att de köpte mej för näringslivet, för Wallenbergs. Du läste om lunchen, när Peter Wallenberg bjöd mej på lunch för att tala med mej om att Svenska Dagbladet blivit olydigt och skrev taskigt om Wallenbergs företag? Då han sa: ”Du måste ju förstå att i längden kan vi inte ha en chefredaktör som inte vet att lära sina medarbetare ur vilkens hand de äter.”

– Ordagrant! För jag antecknade. Efteråt sa han att så här får ju inte en ägare säga till en chefredaktör. Och då sa jag att det får du hemskt gärna göra – men jag behöver inte bry mej om det.

En slump inackorderade mig hos den först så undrande Zoja Stepanovna på Rabotjaja 14 (Arbetargatan), änka sedan trettio år, en urstark långsamt tinande babusjka, hennes omålade hus med dess gula staket ett stenkast från en ständigt skendunkande stambana, inget rinnande vatten och avlopp men med ett hål i golvet i den tjärdoftande vedboden för toalettbesöket.

En halv brädvägg och ett skynke delade husets storstuga (tillika det enda vinterbonade rummet) i tvenne bås där Zoja Stepanovna sov i det ena och jag i det andra; i köket en värmande ugn…, där bredvid ett handfat med en plåtbunke kallvatten ovanför och en slaskhink nedanför – mitt toalettställ. (”Zojas hus”)

– När jag bestämt mej för att åka tillbaka till Ryssland och den där förebannade, hopplöst fattiga och skitiga byn så blev jag rädd. Där fanns ett hot. Det var ju laglöshet på landet. Man visste inte vad som egentligen hände. Klarar jag av att leva så primitivt? Det kanske blir ett elände?

– Jag blev nervös och trött, trodde det var nåt fel på mej. Jag orkade knappt ta mej uppför trappan. Så jag gick till min favoritläkare på Simrishamns lasarett som hjälper mej att ta bort fästingar och sånt. Han undersökte mej och fann att jag var frisk som en nötkärna.

– Efteråt förstår jag vad det handlade om: Jag var rädd för att sticka iväg till det här landet där jag inte kunde språket och matvanorna och dryckesvanorna. Allt var nytt. Men så inträffar detta märkvärdiga…

– Zoja visade var jag skulle sova och jag tänkte – den jävla sängen! Kort och gungande men den kunde inte ramla omkull för rummet var så litet att sängen slog emot ena väggen. Man fick lägga madrass på madrass på madrass för att få upp sängbotten. Och så tog det inte mer än två nätter förrän jag sov som en stock.

– Jag låg och tittade på tavlorna och tänkte: Det här rummet har väntat på mej. Det är det egendomliga med uppbrott, att de så ofta leder till…ja, faktiskt… en hemkänsla. Du kommer fram till det där du hör hemma.

Geografiskt är det långt från Brantevik – eller säg Ronneby – till Moskva. Och ännu längre till den ryska byn Krasnaja Poljana, som ligger 800 kilometer öster om Moskva. Men plötsligt får Bertil Torekull syn på Sverige i Ryssland, på Ronneby i Krasnaja Poljana:

…som i en dubbelexponering såg jag platsen som en sorts spegelbild av vad jag själv nyligen skildrat i min bok Det emaljerade hjärtat. Den handlar om hur kurortsidyllen Ronneby, min födelsestad, i 1890-talets begynnelse tog språnget in i en häpnadsväckande industrialisering genom utländsk influens och entreprenörers dådkraft.

”Zojas hus” handlar på ytan om en rysk by och dess invånare, men boken handlar om så mycket annat också. Resan till Krasnaja Poljana blir på samma gång en resa tillbaks till ett Sverige som var, till Ronneby innan du ens var född, till din far och dej själv.

– Nollpunktens magiska ögonblick.

– Det var så jag upplevde resan. Jag kan till och med tycka att jag skulle ha tagit fram ännu mer av mej själv. Underbart att denna struktur går fram – för precis så har jag menat. Det var modellen: den andra resan, den inre i den yttre.

– När vi skulle skiljas. Väskorna var packade i en van som hennes son skulle köra mej till stationen med. Tolken var där och chaufförens hustru. Då sa Zoja: Kom in ett tag. Det var något man av tradition gjorde i Ryssland. Precis innan man skulle resa iväg någonstans så stoppades allting och man satte sej. Vi satte oss kring bordet i köket. Alldeles tysta. Och så började Zoja att tala.

– Mycket långsamt. Hon sa inte mycket. Hon sa bara att hon varit tveksam när de hade bett att jag skulle få bo hos henne. Fabriken tryckte på – det fanns inget som var rent nog, tyckte dom, för de måste ju ansvara för min hälsa. Men jag är så glad att det blev av, sa Zoja. Inte mer än så, sa hon. Sen höll jag ett lika kort tal. Jag sa att det här är ett av mitt livs största ögonblick Jag bara tackar dej av allt mitt hjärta. Vi började smågråta. Och sen var det över.

– Ett storartat ögonblick i mitt liv. Just en känsla av att ha kommit hem. Men så bröts denna magi och jag åkte. Livets jävla helvete! Nej, jag hade aldrig kunnat stanna, skulle inte stått ut med att bo kvar där. Men ändå…

Det finns också något annat som jag la märke till i ”Zojas hus”. Rättare sagt är det någonting som ”saknas” i boken – nämligen den där populära åsikten att nu, när Sovjetunionen och kommunismen fallit och efterträtts av marknadsekonomi, så kommer allting att ordna sej till sej till det bästa för människorna, liksom automatiskt.

– Nej. Det finns inte med.

Alla tidningar, som du varit chefredaktör för, är affärstidningar och borgerliga tidningar. Men inte är väl du så borgerlig?

– De har varit borgerliga till förbannelse. Östgöta Correspondenten skäms jag inte för. Den blev en bra liberal tidning under min tid, tycker jag. Men åsikterna som uttrycktes på Svenska Dagbladets ledarsida höll jag inte med om, inte en enda.

– Jag är född i en folkpartistisk, frisinnad miljö. Morfar var predikant. Också mor var lika mycket av predikant men hon var inte formellt pastor utan fullmäktigeledamot och ordförande i nykterhetsföreningen Vita bandet. En aktiv social gumma som hjälpte nödlidande. Solidariteten finns i mej kolossalt mycket. För det mesta har jag röstat folkpartistiskt, men min själ känner sej som vänster.

– Jag tycker om min proletära tråd. När jag skrev boken om min far så återupptäckte jag honom. I varje fall 50 procent av mej – kanske ännu mer – känner starkt för honom. Hans kamp och hans växt från det att han föddes på jordstampat golv till det att han blev ingenjör och verkstadschef, byggde eget hus, fick sommarstuga och Volvo PV…

*

– Jaha. Nu är frågan om du vill ha en kopp kaffe och en bit hallontårta.

Ja tack.

– Vill du ha koffeinfritt eller med koffein.

Vad ska du ha?

– Jag tar nog koffeinfritt.

Då gör jag det också.

Ett sista citat medan vi – intervjun till Tidningen Boken har nu avslutats – sitter i Bertil Torekulls trädgård med Branteviks hamn strax utanför, dricker kaffe, äter tårta och pratar om de bevingade ord som måste till för att beskrivningen av en fabrik ska lyfta, så inte texten blir som i Veckans Affärer eller Dagens Industri:

I början var Ordet och likaså i änden. (ur ”Svenskan och hennes hövdingar”)

Fakta:

Bertil Torekull,
född 1931 i Ronneby, journalist och författare, föredragshållare, vindkraftsägare, konsult, trebarnspappa med sex barnbarn, har en bra forehand och spelar boule med vänster hand.
Före detta chefredaktör för:
Vecko-Revyn (1962-64)
Veckans Affärer (1970-74)
Dagens Industri (1975-80)
Östgöta Correspondenten (1981-89)
Svenska Dagbladet (1989-91).
Utrikeskorrespondent i USA (1967-68) och i Frankrike (1971-72), kåserier/krönikor om politik och ekonomi under signaturen Mr Trend (sedan 39 år).

Böcker (urval):

Ett antal kåserisamlingar under signaturen Mr Trend (1968 och framåt)
Svenskan och hennes hövdingar (1994)
Äventyret Dagens Industri. Historien om en tidnings födelse (medförfattare Lars Bringert, 1995)
Livet var en dröm på Brantevik. Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995)
Andra resan till Dubrovnik. Anteckningar kring en förlorad dröm (1996)
Historien om IKEA – Ingvar Kamprad berättar (1996 och uppdaterad utgåva 2003)
Rabarbertronen. Bilder och berättelser ur en moders liv (2000)
Det emaljerade hjärtat. En sons bekännelser (2002; de bägge sistnämnda även utgivna tillsammans i en pocketvolym, 2004)
Zojas hus. Rapport från en rysk by (2004)

(Tidningen Boken 2004)