Etikettarkiv: Svensk folksång

I CD-spelaren: Susanne Rosenberg

Susanne Rosenberg
Reboot – Omstart
(Playing With Music/Border)

Susanne Rosenberg besökte nyligen Himlabacken på Österlen med sin lika traditionella som personliga folksångsröst.

Nya albumet har dubbeltiteln “Reboot – Omstart”. Det svenska ordet stämmer bättre, det engelska låter för modernt och tekniskt.

Susanne Rosenberg söker sig bakåt i tiden, för att påminna både oss och sig själv om hur hennes intresse för folksång startade.

Traditionella svenska folksånger framförs a cappella, så som folksång brukade sjungas traditionellt. Hon sjunger melodierna men tolkar också texten i förhållande till – mot – melodin.

Dessutom kan hon inte hålla sig: när hon gått bakåt tar hon ett steg framåt igen.

Här finns flera improviserade stycken på klockspel och flöjt – fast flöjttonerna kan hon ha skapat med stämbanden, det låter nästan så. Märkligast – så häftigt – när hon i “Kyrie – Oh Death” knyter ihop medeltida europeisk kyrkosång med amerikansk countrygospel.

(Hopplock av texter i Ystads Allehanda / LO Tidningen 2010)

Svenska folkmusikveckan (3): Lena Willemark

Lena Willemark
Älvdalens elektriska
(Amigo)

Lena Willemark sjunger lika traditionellt som personligt.

Bägge orden bör dessutom förstärkas med mycket. Och just därför är hon nog den mest traditionella svenska folksångerskan. För tvärtemot vad som ofta påstås har folkmusiktraditionen alltid varit i förvandling.

”Vi lever ju under tiden”, skriver Lena i CD-häftet.

Det syftar på att också henne nya soloalbum ”Älvdalens elektriska” mest innehåller folklåtar som hon lärde i ungdomen, då hon bodde i byn Evertsberg i Älvdalen. Sen dess har Lena Willemark medverkat på – otroligt men sant – cirka 50 skivor med folk- och världsmusik, jazz, klassiskt, vispopschlageraktigt… För att inte tala om vad livet för(t) med sig dag- och stundligen.

Var befinner sig sången och musiken när hon sjunger en fäbodpsalm från Åsen i Dalarna med ny text av Ninne Olsson och till bl a Haci Ahmed Tekbileks ney-flöjt? Koraler inger mig ofta känslan av att skogen är en kyrka. Här möts kurbits och orientalisk ornamentik så att Dalaskogen också kan vara en moské.

När hon själv skrivit en ny text till en vallvisa från Sörsjö och kompas av Mikael Augustssons bandoneon blir sången en resa genom Sverige och världen, till vart än ”barn tvingas leva i ofrihet”.

Och när hon i en annan koral, ”Ande”, sjunger a cappella så uttrycker sången en oändlig längtan genom tid och rum. I avslutande ”Dejlig rosa”, där Mikael Marins altfiol tillkommer, gnisslar kompet så att ordet ”dejlig” får en svävande, oklar betydelse.

Lena Willemark spelar också folklåtar på fiol, både solo och med Verf Lena Egardt, fiol och/eller Leo Svensson, cello. Strävt och sökande, in- och utåtblickande, så att det grova i musiken och livet blir grant. Dessutom kular hon – flera gånger – så där livsfarligt som bara Lena kan.

Undrar om hon alls brydde sig om oss, vi lyssnare, när hon gjorde plattan? Det tror inte jag och det är menat som bästa beröm.

Lena Willemark uttrycker sig – hela sig – i folksången och musiken. Hon sjunger sin livsbiografi. Att lyssna blir mer än musik: ett besök i hennes liv, där erfarenheter och känslor ofta korsar lyssnarens.

(Hifi & Musik 2006)