Etikettarkiv: Svensk folkmusik

i CD-spelaren: Folkmusik från Småland och Värmland

Anders Svensson, Magnus Gustafsson m fl
Bålgetingen / Låtar efter August Strömberg, Jät
(Giga/BAM)

Mats Edén, Daniel Sandén-Warg, Leif Stinnerbom och Magnus Stinnerbom
Anno 2010
Giga/BAM)

Otroligt att det fortfarande görs såna här svenska folkmusikskivor!

”Bålgetingen” är ett dubbelalbum där Anders Svensson och Magnus Gustafsson, bägge fiol och triangel, samt Susanne Gustafsson, cittra, Anders Löfberg, kontrabas/cello, och Jörgen Axelsson, tramporgel, spelar 60 låtar av cirka 1000 möjliga av och efter August Strömberg (1860-1947) från Jät i Småland.

I mina öron låter det som om en den småländska traditionen inte brytt sig så mycket om musikaliska gränser utan vandrat mellan folk- och konstmusik, dans- och militärorkester och även koral. Mycket omväxlande och framfört med stor kärlek till den gamle skomakaren och spelmannen.

Mats Edén, Daniel Sandén-Warg, Leif Stinnerbom och Magnus Stinnerbom spelar och samspelar värmlandslåtar som de kan låta ”Anno 2010”.

Fioler, dragspel och ibland munspel armbågar sig fram, tränger sig in bland varann. Dragspel och fiol fick ju inte spela ihop förr i tiden.

Som tonåringar började Edén & Co att söka i arkiv efter den värmländska traditionen, främst representerad av Magnus Olssons märkliga Jössehärspolskor. Hur skulle polskorna spelas? Och dansas?

40 år senare lever värmlandstraditionen vidare i Edéns, Sandén-Wargs och två generationer Stinnerboms tolkning. Spelkunnighet blandas med spontanitet och aldrig sinande nyfikenhet.

(Hifi & Musik 2010)

Annonser

Wille Toors, traditionsbärare och modernist

På senare år pratade jag då och då med Wille Toors i telefon. Han lät alltid yngre och piggare än jag. Därför kom det som en chock när han avled i november 2008. In i det sista fortsatte Toors att spela, på skiva och för publik, innan han somnade in lugnt och stilla på gården Vargstuguriset i Mobyn, Västerdalarna.

Wille Toors blev 87 år. Han var den svenska folkmusikens ålderman, den sista av de gamla traditionsbärarna och samtidigt en modernist.

Hur kunde denna unika fiolspelman vara så undanskuffad, bortglömd och ouppmärksammad? Missade Matts Arnberg verkligen  Wille Toors när han på 50- och 60-talen reste runt i Sverige och spelade in traditionsbärare för Sveriges Radio? Ingenting med Toors finns i alla fall på någon av de folkmusikskivor som radion gav ut. 

Wille Toors

Wille Toors var en bra bit över 50 år, när han 1975 skivdebuterade med LPn ”Natt vid Skvaltkvarn”. Skivan gavs ut av Musiknätet Waxholm, ett av musikrörelsens bolag. Vilket säger något om den svenska folkmusikens beskyddare kontra den progressiva musikrörelsen.

När 70-talets nya folkmusikvåg sköljde in i musikrörelsen så var det inte ett ansträngt bevarande av rötter som intresserade musikrörelsens skivbolag utan personlighet och nyskapande. Hade Wille Toors fått göra en skiva om inte Tord Bengtsson och Ove Karlsson från Arbete & Fritid producerat och spelat in honom?

Senare blev det inte heller så många utgivningar. Wille Toors gjorde några egna kassetter och först 1997 kom en CD, ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält”, på det lilla märket Hurv. Cirka 10 år senare ändå skulle Sugarbeat It, ett ännu mindre skivmärke, ge ut några album. ”Made in Dalom” (2008), där Wille Toors spelar ihop med Hans Rosén, kom senast. 

Wille Toors var liksom fel. Som 12-åring spelade han på dansbanor och vid 15 blev han violinist i Malungs orkesterförening. Han turnerade med dragspelare, spelade i kyrkor, på cirkus och tivoli. Redan på 50-talet började han  experimentera med elförstärkt violin.

Intryck från allt detta hörs på skivdebuten. Med ett undantag: han spelar genomgående akustisk fiol, tror jag. Inte så lätt att veta när han växlar mellan olika violinljud, folk- och konstmusik, låter traditionen gå in i och ut ur sig själv. 

Han spelar talande melodier på första LP-sidan. Låtarna blir berättelser om till exempel ”Bärifallsnäcken”. På andra sidan både spelar och berättar han med ord, så som han brukade inför publik. ”Hin och morakarlarna” är en märklig  historia från långt tillbaks. Toors berättar med orden, förtydligar med tonerna och rytmerna, knäpper med fingrarna och drar med stråken, spelar snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt, strävt och vackert. Hastiga byten från det ena till det andra eller bäggedera och allt samtidigt. 

Wille Toors spelar minst lika bra och speciellt – ja, unikt – på senare album. Tolkningarna av zigenska toner och rytmer på ”Från logar, skogar, zigenarläger och cirkustält” samt ”Spelar zigenarnas musik” (2007) är hans egna och annorlunda. På albumet ”Spelar låtar” (2005) finns en nytolkning av titelspåret från debuten, alltså ”Natt vid Skvaltkvarn”. Varje ton glöder och plötsligt kan Toors göra en snabb liten avstickare i melodin eller rytmiken, lägga till en kommentar, och så  tillbaks till låten igen.

Williw Toors - Natt vid SaltkvarnenFast debut-LPn är och förblir min favorit. Wille Toors gjorde ett outplånligt minne på mig när jag hörde honom första gången. Känslan försvinner aldrig. Minns att jag i en recension utnämnde honom till ”Sveriges Robert Johnson”. På det gamla LP-omslaget kallas han ”Finnskogens Paganini”. Bägge stämmer nog.

Hösten 2009 ska MNW fira 40-årjubileum med diverse återutgivningar. Nog vore det en skam om inte ”Natt vid Skvaltkvarn” återutges ens nu (eller blir tillgänglig digitalt på nätet)?! För nej, LPn har aldrig kommit på CD…

(Krönika i Lira 2009)