Etikettarkiv: Sture Åkerberg

På skivtallriken: Roland von Malmborg

Roland von Malmborg
Vårt klotrunda fosterland
(Globalist 1969)
Omslag: Roland von Malmborg

Två gånger har Roland von Malmborg legat på Svensktoppen. Besöken blev kortvariga: en vecka vardera för singellåtarna ”Vår värld skall gå under” (”Eve Of Destruction” med svensk text, RCA 1965) och ”Tumbalalaika” (en rysk-judisk sång, RCA 1966).

Debut-LPn, ”Räck din hand” (1966), kom också på det multinationella, för att använda ett ord som blev vanligt på 70-talet, skivmärket RCA. Det svenska skivbolaget Electra, som hade hand om RCA, gav en snabbkurs i hur förhållandena för en artist kan vara på ett större bolag.

På skivbolaget ville man att Roland von Malmborg skulle sjunga in en svensk version av ”The Ballad Of The Green Berets” (originalet hyllade amerikanska soldater i Vietnam). Han vägrade. När Roland ville skriva ett par verser om svenska förhållanden till ”Vår värld ska gå under” så vägrade skivbolaget. Det gick an att göra en allmän protest mot kärnvapen men att kritisera Sverige var inte kommersiellt. Dessutom försökte Electra få artisten att skriva på ett ”slavkontrakt”.

Så Roland von Malmborg beslöt att uppföljaren, ”Vårt klotrunda fosterland”, skulle han ge ut på eget skivmärke. Observera att året var 1969 och då var det mycket ovanligt att artister själva producerade sina skivor. Först 1971 gjorde Kjell Höglund, som blev symbolen för svenska hemmapulare, sin första LP, ”Undran”.

Roland slog på stort också: spelade in i Philipsstudion med komp av proffsmusiker, bl a Sture Åkerberg på kontrabas. Skivutgivningen kostade 10.000 (uppåt 100.000 i dagens penningvärde).

Roland von Malmborg var en protest- och vissångare, som skrev svenska texter och gjorde egna sånger men också hämtade melodier från var som helst i världen. Som han titulerar sig: ”världsmedborgartrubadur på 50 språk”. En svensk Pete Seeger snarare än en svensk Dylan.

Här sträcker materialet från Sverige till USA, Frankrike, Japan, Israel/Palestina och Indien. Också kombinationen av politik och andlighet skiljer honom från andra politiska sångare. En sång handlar om ”Ådalen 1931” och en annan har titeln ”Han föddes i ett stall”.

Under Electra-tiden hade Malmborg haft problem med att få översätta Bob Dylans ”Blowing In The Wind”. När han nu ville sjunga ”Masters Of War” så löstes det på ett kreativt sätt. ”Ni mördandets herrar, ni mästare i krig”… är nästan en rakt-av-översättning – men melodin är ny.

Han översatte också ”Desertören” av fransmannen Boris Vian. Det var oroligt. Skulle polisen komma. När poeten Jarl Hammarberg något år tidigare hängde upp en affisch med texten ”VÄGRA VAPEN VÄGRA DÖDA” så klassades det som uppvigling. Roland von Malmborg sjöng nästan exakt samma ord. Nej, den här gången hände inget.

________________________________________

Varken ”Räck din hand” eller ”Vårt klotrunda fosterland finns på CD. Inte heller LPn ”Vi kan leva utan kärnkraft” (Silence 1975), där Roland von Malmborg medverkar med sången ”Stoppa all kärnkraft”, har återutgivits. På CD-samlingen ”Blod, lik & tårar” (Caprice 1997), kan man däremot höra honom som positivhalare och sångare i skillingtrycken ”Järnvägsolyckan vid Lagerlunda” och ”Elvira Madigan”, i den sistnämnda med hustrun Gunnel Lavesson von Malmborg.

Roland von Malmborg har fortsatt att uppträda, både som vissångare och positivhalare, men något nytt album har det inte blivit. Politiken tog över. Han var med och startade miljöpartiet, sitter för närvarande i Nacka kommunfullmäktige.

I ”Sov mitt barn” – ett av spåren på ”Fosterland”-LPn – medverkar sångerskorna Hélène Bohman, som 1973 skulle göra LPn ”Alla träd har samma stam” (Silence) med gruppen Stenblomma, och Maria Lindström, som blev medlem i tjejgruppen Husmoderns Bröst, ”Där fruarna bor” (Amalthea 1979), och numera är artist i eget namn.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

Annonser

Varför jag började lyssna på Cornelis…

1964 gick jag på Kärrtorps gymnasium, var 17 år och ett popsnöre. Året innan hade jag på minuten när skivorna kom till Sverige köpt de två första LP-plattorna med Beatles. Både Beatles och andra engelska band som Rolling Stones, Kinks, Pretty Things, Downliners Sect och The Who skulle 1964-65-66-67 snurra i ett i ett i ett på skivspelaren.

Jag köpte också Cornelis Vreeswijks debut-LP, ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Varför då? Skulle det vara musik för ett popyngel? Inga elgitarrer larmade och inga trummor slamrade. Cornelis spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var allt.

Cornelis Vreeswijks debut-LP.

Akustisk gitarr gick väl an men då skulle det vara amerikanska protestsånger typ Bob Dylan, som jag precis hade upptäckt. Men Cornelis sjöng ju inte ens på engelska utan på svenska. Han var, jag menar, vissångare…

Här har nu en visa skrivits
om William, stadens tok.
Åt skämt som med honom bedrivits
man skrattar sig ryggen i krok.
Man lurade dåren att klättra på taken
för att jaga hästar. Har du hört på maken!
Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han!
Alla älskade William för dom fick skämta med han.

(”Häst-på-taket-William”, 1964)

”Häst-på-taket-William” ska faktiskt (enligt uppgift i bl a Klas Widéns biografi, se litteraturförteckningen) ha varit Cornelis Vreeswijks första egna låt – den allra första låten han skrev! Så häpen jag blev, när jag på senare år fick reda på det. Han var sig själv, som mest och bäst, redan i förstlingsverket.

Förresten kan det sista ordet syfta på hela debut-LPn (som föregicks av en EP med fyra visor som också finns med på LPn). Cornelis Vreeswijk debuterade inte som debutant utan som en (missförstå inte ordet) färdig artist. En personlighet och mer: en unik personlighet. ”Ballader och oförskämdheter” är, från första till sista spåret, en enastående debut. Han gjorde, i mina öron, ingen bättre LP. Möjligen den så kallade ”sambaskivan”, alltså ”Tio vackra visor och Personliga Person” (1968), men den är lite av en annan genre och historia.

Cornelis skulle bredda sig, både poetiskt och musikaliskt: bli fräckare och grövre i dikt och mun vad gällde sex och politik, sjunga till jazzkomp (som Jan Johansson, piano, Rune Gustavsson, gitarr, och Sture Åkerberg, bas) och popbandet Made in Sweden (med Jojje Wadenius på elgitarr), importera och omplantera brasiliansk samba, tolka Carl Michael Bellman, Evert Taube, Edvard Persson, Povel Ramel och Gustaf Fröding, översätta Victor Jara.

Amatörgitarristen Erikssons första sång- och spela-häfte.

Hans mest kända och populära låtar började komma året efter debuten – t ex ”I natt jag drömde något som…” och ”Brev från kolonien” (1965), ”Ångbåtsblues”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om herr Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind (1966), ”Deirdres samba”, ”Somliga går med trasiga skor” och ”Felicia, adjö” (1968), ”Hönan Agda” (singel 1969), ”En halv böj blues” och ”Turistens klagan” (1978).

Han skulle lägga till men inte dra ifrån. Den han var vid debuten förblev han till sin död. Han var sig själv trogen. Roten, kärnan, hjärtat, själen – det typiska och kännetecknande, det som vi kände och känner igen som Cornelis – fanns fixt och färdigt redan från början.

Medborgare, ur spår är tiden,
det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard?
Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa
som man hastigt försöker ta.
För var dag blir den bättre
men den blir aldrig bra.

(”Ballad på en soptipp”, 1964)

Vad bestod hans personlighet av? Eller låt mig formulera frågan så här: Vad var det som fick en popgalen 17-åring som repade med sitt band i cykelstallet att varva Beatles, Stones och Vreeswijk på grammofonen?

Det måste ha varit bluesen. Att Cornelis inte var någon vanlig vissångare som spelade valskomp – du-dutt-dutt, du-dutt-dutt – på gitarren utan tuffare än så. Som blues, nästan. Blues på svenska. Han var, så måste jag ha känt, en svensk vissångare i samma tid och anda som Beatles, Stones och Dylan, det musikaliskt och politiskt explosiva 60-talet. ”Jag sjunger en visa i vinden” diktade och sjöng Cornelis i just ”Visa i vinden” på debut-LPn. Visst var det samma blåst som ven genom Bob Dylan-sången ”Blowin´ In The Wind”?

Om förebilder och influenser har Cornelis berättat i flera intervjuer. Först ”lyssnarsånger”: melodier med texter att lyssna på, en tradition som var vanlig i Holland och som den unge invandraren Vreeswijk hade med sig i öron och kropp när han kom till Sverige, då var han 12 år.

Sen brukade han nämna Leadbelly och Josh White, bägge svarta amerikanska bluessångare/gitarrister. Han nämnde också Georges Brassens, fransk vispoet, och Mose Allison, amerikansk jazzpianist, sångare och kompositör.

Det var som gjort för mig. Josh White, som kring 1960 ofta besökte Sverige, hade varit på TV och sjungit blues och amerikanska folksånger till gitarr. Också Georges Brassens hade jag faktiskt hört. När jag åkte på språkresa till England fanns i samma värdfamilj en skolkille från Frankrike. Han presenterade Brassens för mig. Och Mose Allison bara fanns där. Alla som på 60-talet lirade i ett popband ”upptäckte” och gillade honom.

Cornelis Vreeswijk lyssnade in Whites akustiska bluesgitarr, förenklade tekniken något och anpassade till nylonsträngad gitarr. Han gjorde svenska visor, sånger eller låtar om människor och händelser med texter som var burdusa som Brassens och ordfyndiga som Allisons.

Resultatet blev, för att låna en kommande LP-titel, ”Poem, ballader och lite blues” (1970). (Forts…)

 

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 1”,
utgiven 2005 av BTJ)