Etikettarkiv: Student

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Ana Tijoux

Ana Tijoux
La Bala
(Nacional)

Här finns två rottrådar.

Den ena leder bakåt till rap och hiphop, skapade i New York mot slutet av 70-talet. Nog är det märkligt att rappen skulle komma att omplanteras jorden runt och ympas med lokala musikformer.

Den andra tråden går till 1960- och 70-talens politiska sång i Chile: artister/grupper som Violeta Parra, Quilapayun och Inti-Illimani.

Det är inte riktigt rätt men ändå frestande att beskriva Ana Tijoux som en rappande Violeta Parra på 2000-talet.

Hon föddes i Frankrike, dit hennes chilenska föräldrar hade flytt, ”återvände” som tonåring och började rappa om sitt möte med dagens Chile. Hon har sagt att titeln på nya albumet, ”La Bala”, är en händelse som kunde vara en tanke.

”Kulan” (på svenska) syftar på henne själv (hård, spetsig och farlig) men påminner också om den chilenske student som i fjol sköts till döds i Santiago, Chile. Singelsläppet ”Shock” är en hyllning till studenterna i Chile och alla unga, protesterande människor: i Spanien och Portugal, på Wall Street och överallt.

I ”Sie Te Preguntan” har Ana Tjioux bjudit in rapgruppen Los Aldeanos från Kuba och hon avslutar med att balladrappa till sammetsrytmisk latin-hiphop och stråkar i ”Volver”.

(Liknande recension i Hifi & Musik 2012)