Etikettarkiv: Stortorget

På seriehyllan: Viktor Kasparsson i Hälsingborg

Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons makabra mysterier
(Albumförlaget)

Tiden är både 1920- och 30-talen och hela den långa svenska historien, lika delar fantasi och verklighet, som genom ”bondesamhällets berättarkultur” levt vidare sen urminnes tider.

Det vi kallar realism blandas med det vi brukar kalla myt, sägen och vidskepelse.

Som Dick Harrison, den serienördiga historieprofessorn i Lund, skriver i förordet: ”Något att förfasas över men samtidigt skratta åt.” Han tillägger: ”Men för hundra år sen hade vi inte skrattat.”

Dennis Gustafssons debutalbum innehåller fyra mer eller mindre sammanhängande serienoveller mitt emellan detektivhistoria, skräck och fantasy. Vilket ju är på väg att bli en allt mer populär undergenre också i skönlitterära, det vill säga skrivna, kriminalromaner.

Claes Ädel, fabrikör i Hälsingborg, hittas brutalt sönderslagen och mördad. Viktor Kasparsson, bokmal och fotolabbsassistent, tror att lösningen på mordet finns på en handskriven lapp som råkade ramla ut ur en antikvarisk encyclopedia över ockultism.

Så börjar den första historien, ”God jul, herr Kasparsson”.

Miljöerna är autentiska.

Ruta ur seriealbumet ”Viktor Kasparssons makabra mysterier” av Dennis Gustafsson.

Redan i den inledande rutan har Gustafsson tecknat en realistisk vy över Hälsingborgs hamn, Stortorget och rådhuset. Tullstorps antikvariska bokhandel, där Jennifer Rosendahl arbetar, återfinns på Tullgatan.

Men plötsligt rämnar realismen, både i berättandet och tecknandet. På Donationskyrkogården reser sig en gengångare ur graven och i ”Vems rosor växer i år?” – en följande serienovell – duellerar Kasparsson på fiol och gevär med Näcken.

Det är som om Dennis Gustafsson velat teckna och berätta Sveriges historia på nytt, hitom och bortom döden, i verklighet och mytologi. Så spretigt att det blir mångtydigt.

Många frågor men färre svar.

Resultat: spännande och fantasieggande. Genre: ockult noir, om man så vill.

(Kvällsposten 2010)

Annonser

bob hund, alltid på gång

bob hund
Stortorget, Malmö
25 augusti

Pär Thörn är inte förband utan förpoet. Han verkar generad för det stora publikjublet när han framför sin berättande dikt om mannen som går och röstar för första gången, för att hålla SD utanför riksdagen.

Orden kan vara en sammanfattning av de låttexter som Thomas Öberg framför med bob hund.

Från små scener, minsta stället där jag upplevt bobben är hörsalen i Ystads konstmuseum, till poetisk politisk experimentell arenapop med teater på Malmöfestivalens största scen – utan att förlora minsta lilla av sin personlighet. Otroligt.

bob hund på Stortorgets scen i Malmö. Stort tack till Johan Selim, som tog fotot!

Musikaliskt är bob hund inte längre ett litet popband utan en orkester som låter större och fler än de fem musikerna när de skapar en ljudmatta där varje instrument blir en del av väven med Jonas Jonassons brusande syntar, Conny Nimmersjös sprakande elgitarr och John Essings skeva gitarrtoner som viktiga trådar.

Thomas Öberg är som han alltid varit. Enda skillnaden att han blivit ännu mer scenvan (= scenorädd) och har bättre publikkontakt än någonsin. Intimt som på en rockklubb fast Stortorget i Malmö är fullt.

Röda kläder och svart mask. Smådans med fötterna, han ramlar och reser sig. Klättrar upp på en medhörningslåda, sen två lådor på varann. Slänger med mikrofonen så jourhavande sladdupptrasslare får rusa in och reda ut. Vägarbetskonen fungerar bland annat som entusiasmmätare från publiken rätt in i Thomas hjärta.

En hitparad: ”Tinnitus i hjärtat”, ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, ”Popsång”, ”Jag rear ut min själ”, ”Molntuss”, ”Istället för musik förvirring”, ”Nu är det väl revolution på gång”…

Äldre låtar aktualiseras med en kort, precis mening som placerar dem i nutiden.

”Festen är över”, sjunger Öberg men tillägger: ”Inte dags att dö än.” Han pratar med publiken, säger att en gratisfest är inte gratis: ”Er farfar och farsa har betalat skatt i 100 år.”

Muntlig poesi med komp övergår i popiga allsångsrefränger, punkexplosioner och experimentella ljud som aldrig varit så vackra.

Jag lyssnar och tittar, ler, skrattar och känner. Enastående att bob hund som spelar sin egen, nyskapande musik med texter som är lika politiska som något proggband på 70-talet har blivit så populära och ja, folkliga.

(Ystads Allehanda 2011)

Nytt i seriehyllan: Dennis Gustafsson

Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons makabra mysterier
(Albumförlaget)

Tiden är både 1920- och 30-talen och hela den långa svenska historien, lika delar fantasi och verklighet, som genom ”bondesamhällets berättarkultur” levt vidare sen urminnes tider. Det vi kallar realism blandas med det vi brukar kalla myt, sägen och vidskepelse.

Som Dick Harrison, den serienördiga historieprofessorn i Lund, skriver i förordet: ”Något att förfasas över men samtidigt skratta åt.” Han tillägger: ”Men för hundra år sen hade vi inte skrattat.”

Dennis Gustafssons debutalbum innehåller fyra mer eller mindre sammanhängande serienoveller mitt emellan detektivhistoria, skräck och fantasy. Vilket ju är på väg att bli en allt mer populär undergenre också i skönlitterära, det vill säga skrivna, kriminalromaner.

Claes Ädel, fabrikör i Hälsingborg, hittas brutalt sönderslagen och mördad. Viktor Kasparsson, bokmal och fotolabbsassistent, tror att lösningen på mordet finns på en handskriven lapp som råkade ramla ut ur en antikvarisk encyclopedia över ockultism.

Så börjar den första historien, ”God jul, herr Kasparsson”.

Miljöerna är autentiska. Redan i den inledande rutan har Gustafsson tecknat en realistisk vy över Hälsingborgs hamn, Stortorget och rådhuset. Tullstorps antikvariska bokhandel, där Jennifer Rosendahl arbetar, återfinns på Tullgatan.

Men plötsligt rämnar realismen, både i berättandet och tecknandet. På Donationskyrkogården reser sig en gengångare ur graven och i ”Vems rosor växer i år?” – en följande serienovell – duellerar Kasparsson på fiol och gevär med Näcken.

Det är som om Dennis Gustafsson velat teckna och berätta Sveriges historia på nytt, hitom och bortom döden, i verklighet och mytologi. Så spretigt att det blir mångtydigt. Många frågor men färre svar.

Resultat: spännande och fantasieggande. Genre: ockult noir, om man så vill.

(Kvällsposten 2011)

Titta uppåt, i Malmö

Jan Hemmel (text) och Martine Castoriano (foto)
På Malmös fasader – Det groteska och det sköna
(Historiska Media)

Bertil Widerberg, den legendariske Malmö- och Skånebeskrivaren, fick mig att höja blicken mot Malmös fasader. Efter att ha läst hans bok med titeln ”Malmö” har jag ofta blivit stående vid Jörgens Kocks hus på Västergatan och betraktat de malligt uppsträckta björnarna på sina piedestaler.

Jan Hemmel och Martine Castoriano har också vandrat genom Malmö (plus en avstickare till Lund) och tittat uppåt väggarna med ögon och kamera. Som sig bör hyllas Widerberg i deras fasadbok med ett citat av hans ”lyckoutbrott över vad man kan uppleva på jugendhusens väggar”. (Fast nu hävdar Hemmel att de ovannämnda björnarna – efter analys på Malmö museum – blivit lejon…)

Än groteskt och än vackert; och jag är inte säker på vad jag tycker är det ena eller det andra; bådadera – samtidigt – är väl svaret, som så ofta. Och mycket: Kan det vara så att Malmö – trots okänsliga ”nidingsdåd” typ Stora Nygatan 27 – har fler äldre hus med bättre bevarade figurer och ornament i sten, gips och allt vad det är än andra städer?

Se upp! manar Hemmel. Gjort det? Och fått syn på till exempel den aztekiske krigaren ovan Lejonetpassagens ingång från Stortorget – eller ta några steg bakåt och titta uuuuuppför Apoteket Lejonets fasad: mannen med armarna i kors är apotekaren John Tesch själv och se – ännu längre upp! – de små flitiga ”putti” (barnfigurer) = farmaceuterna.

Med benen flanerar Jan Hemmel till Malmös första jugendhus, uppfört 1895 på Stora Nygatan 65 (smyckat med groteska människor och djur), Wienska palatset (vaktande knektar) och Odd Fellowpalatset (tomtar i träskor och luva, en groda spelar dragspel), för att nämna några.

Han flanerar även i huvet: nämner husägare, arkitekter och utsmyckare (som Odd Fellow-smyckaren Oscar Emil Hägg). Inte minst svänger Hemmel in på intresseväckande tankesmågator: anknyter till en tecknad serie från 1616 och berättar om arkitekten Nils Alfred Arwidius (till exempel grosshandlare Wiens nämnda palats) död; naken vid badkaret med en lika död och naken 16-årig fabriksarbeterska.

Också Martine Castorianos färgfoton är mycket lyckade. Varken mer eller mindre än vad de ska vara: rätt vinkel och ljus men fotografen eller kameran står aldrig i vägen för motiven.

(Kvällsposten 2006)

Danska poliser och potatismos

Polis, polis, potatismos
Utställning om ett brott
Elite Hotel Savoy m fl platser i Malmö

Inte så lätt att fånga in den här utställningen och det är inte heller lätt att ta till sig den i sin helhet. Det krävs stort intresse och gott om tid. Om man inte, som journalist, kunde gå på presskonferensen och ställa näsvisa frågor, så gäller det att lusläsa utställningskatalogen. Varje rad!

Katalogen till ”Polis, polis, potatismos – Utställning om ett brott” är knappast pedagogisk. Å andra sidan – och det ska betonas – är det också en utställning som ger mycket, när man väl tagit sig in i den. Många konstnärliga uttryck (måleri, skulptur, foto, video, installation, performance) och dessutom guidas besökaren till olika platser i Malmö.

Oljemålning av Vibeke Slyngstad.

”Utställning om ett brott” syftar förstås på ”roman om ett brott”, alltså Maj Sjöwalls & Per Wahlöös karaktäristik av polisromanen/deckaren Polis, polis, potatismos! (1970) och hela den tio titlar långa samhällskildrande brottsromanserien från åren 1965-75.

Även om de femton konstnärerna, både från Sverige och andra länder, fick i uppdrag att skapa nya verk med utgångspunkt från romanen så utgår få av dem från själva mordet. De flesta fördjupar och diskuterar allt det andra, som deckare också – och kanske mest – handlar om.

Stol från gamla Savoy, målad med Beckers oljefärger av Leif Eriksson.

Så logiskt att utställningen finns på Elite Hotel Savoy i Malmö. Nja, visst satt direktör Viktor Palmgren och åt på Savoys restaurang när han blev skjuten. Men det är inte nuvarande Café le fil du Rasoir som blivit utställningslokal utan konferensrummen – dessa pampiga och påträngande rum, vars väggmålningar konkurrerar med utställningen.

Som Vibeke Slyngstads lågmälda målningar – likt scener ur en svit – av t ex Savoys menyskylt och en skjuten mans fötter och ben. Det dröjde innan jag såg dem på allvar. Även Patrik Aarnivaaras spetsiga, färgskiftande plexiglasskulptur är fascinerande och tankeeggande. Men jag undrar om inte rummet begränsar snarare än synliggör skulpturen?

Leif Erikssons stol från gamla Savoy, ommålad med Beckers oljefärger, ska förstås stå just här. Alla hans A4-sidor med samtliga ord i första kapitlet ur ”Polis, polis, potatismos!” skulle däremot fungera lika bra var de än ställs ut. Att ”bara” några sorterade ord (i bokstavs- och nummerordning) kan lyfta fram så mycket annat och nytt ur ett bokverk.

Bäst fungerar Gerhard Nordströms stora 70-talsmålning med liken från Song My placerade i Skånes sköna natur. Han utgick från formaten på liknande väggmålningar som de på Savoy och nu kan hans målning mäta sig med dem. Konstens motiv och funktion konkurrerar – ja, duellerar – och ifrågasätter varann.

Videon ”Även änkor måste ju vara nakna ibland” (citat ur boken ”Polis, polis, potatismos!”) av och med Elin Lundgren.

Fast mest intressant i utställningen på Savoy är ett par av videoverken. Saskia Holmkvist har gjort en film (50 minuter) där hon med hjälp av en kvinnlig Beck-filmpolis och ett par riktiga poliser arrangerat en förhörssituation. Verklighet och fiktion påverkar varann tills de byter plats.

Mer lyckad ändå är Elin Lundgrens film (23 min). Hon lät filma sig själv när hon gick omkring i Café Rasoir och intog alla tänkarposer som filmkommissarier brukar inta, från Sjöwall/Wahlöö-filmerna och framåt. Så exakt avkänt och genialt utfört. Hon tömmer… säg, den senaste Winter-filmen på all betydelse och mening. Hennes film visas i rum nr 109 med rester efter en övernattande kommissarie (typ en liten whiskyflaska).

Skådespelaren Ingvar Andersson som både sig själv och inspektör Månsson.

Martin Karlsson gjorde en film (15 min) med skådespelaren Ingvar Andersson, omväxlande som sig själv och kriminalinspektör Månsson i kriminalfilmen efter Sjöwall/Wahlöös roman. Åsa Maria Bengtsson filmade Maj Sjöwall i samtal med Arne Dahl/Jan Arnald och Per Engström (45 min).

Räkna minuter! Det krävs en heldag på Savoy. Sen ska man också, inte minst mentalt, orka promenera iväg till den andra fasta – men mindre – utställningen i polishuset vid Davidhallstorg för att bl a se Annika von Hausswolffs skulpturer.

Dessutom har delar av utställningen spritts ut till olika platser och romanmiljöer i Malmö. Men de flesta av dessa konstnärliga uttryck ska man nog inte söka sig till utan de bör helst upplevas plötsligt och oväntat.

Patrik Aarnivaaras ockupantflagga på ett övergivet hus vid Limhams skjutfält.

Som när Ann Lislegaards pistolskott varje kväll hörs utanför Savoy. Eller när man i en telefonkiosk vid Kirsebergs torg – där mördaren Bertil Svensson bodde – får syn på en nyskriven deckarhistoria av Keren Cytter. På ett öde hus vid Limhamns skjutfält hänger en ockupationsflagga och på en husvägg vid Möllevångstorget finns en skylt för VP-koncernen (båda Patrik Aarnivaara). Den unge polisen Skackes cykel ska stå någonstans på Kärleksgatan (Jakob Kolding).

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance (samma tider varje dag på Stortorget, Kirsebergs torg, Davidshallstorg, Möllevångstorget och Limhamns skjutfält) kan man förstås söka sig till. Men upplevelsen måste bli något helt annat om en polisbil plötsligt stannar till: polisen går ur bilen, startar CD-spelaren och börjar dansa. Lyssna på musiken! Vilka kompositörer/artister? Män eller kvinnor?

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance ”Vi är svenska poliser, vi är snälla”. Här utfört framför Malmös gamla polishus vid Davihallshallstorg.

Allt detta – och mer ändå, som inte fick plats i min text – sker under en enda julivecka. Det beror på att utställningen skulle ha samma tidslängd som det tog för kommissarie Martin Beck att lösa mordgåtan. Men hur ska jag hinna med allt? ”Cykla!”, svarar Jacob Fabricius, chef för Malmö konsthall. ”Det gjorde mördaren.” Fast Fabricius tillägger – också – att det finns planer på en samlingsutställning.

(Kvällsposten 2010)

PS. Om du missade den alltför korta ”Polis, polis, potatismos”-utställningen i Malmö i somras så bör du – om du har möjlighet – åka till Köpenhamn där en dansk version av samma utställning nu visas som en del av konstarrangemanget Kopenhagen Contemporary Art Weekend.

Det blir ett likadant jäkla springande & rusande runt i Köpenhamn: också den danska potatismos-utställningen visas på en rad olika ställen och både i Köpenhamn och Dragör dessutom! Utställningsperioden är faktiskt ännu kortare, den förlängda helgen den 2-5 september.

Ystads konstmuseum (4): Sture Nilsson, då och nu

Sture Nilsson
Ystads konstmuseum

Sture Nillson 1

Det är ju smått genialt att ha en utställning om och med tecknade serier, alltså Seriemagi, som förrätt på första våningen och Sture Nilssons utställning som huvudrätt på den andra. Utställningarna hänger ihop perfekt.

Sture Nilsson uppmärksammades på 70-talet för sitt (med prefix som över- och super-) realistiska måleri. Hans mest kända målning, Konstvaruhusets invigning, som finns på Moderna Museet, hänger som färgfotostatkopia redan i trappan upp till utställningen.

Men låt mig börja i en annan ände, den som knyter ihop serietecknaren Gunnar Krantz (våningen under) med målaren och tecknaren Sture Nilsson.

Vänd inte huvet åt vänster, där utställningen påstås börja, utan åt höger. Där finns ett antal tuschteckningar med motiv från 70-talets Paris: realistiskt, svart på vitt, tunna tuschstreck. Teckningarna kunde vara serierutor.

De bägge kortfilmerna om Paris, vilka kan ses i det lilla, högra rummet innehåller samma sorts serieteckningsliknande tuschteckningar.

Vänd nu huvet mot Nilssons målningar från 70-talet. Se vad som händer när han lägger på färg! Det är märkligt, nästan magiskt. Målningarna – Vernissage i Rom, Guldmänniskor, Vi har det skönt här i vår förort och Rue St. Antoine, en lång målning med flera ihopsatta dukar – är lika realistiska, men akryl- och oljefärgerna skapar och lyfter fram specifika stämningar = budskap som oftast är vulgära, överklassiga och skitförnäma, fast de kan också vara ömsinta.

Sture Nilsson 2

I katalogen jämförs han med Francis Bacon, men det beror på att Thomas Millroth, museichef och kritiker, sett mer tavel- än seriekonst. Sture Nilssons målningar kan minst lika mycket jämföras med färgrutor av franska serietecknare som Lauzier, Loustal och Tardi.

Hans senaste målningar, daterade 1990, föreställer Stortorget i den nuvarande hemstaden Ystad under höst, vinter, vår och sommar (tyvärr blev sommartavlan kvar på Sparbanken Ystad). Också realistiskt – men en annan sorts realism. Småstadslivet betraktas storögt, nyfiket och nästan naivt.

Inte minst detta är fascinerande. Sture Nilsson har stor personlighet men ingen stil (i singular) utan skapar sin konst i skiftande stilar. Titta in i det lilla, vänstra rummet, som tillägnats Elna Hansson, textilkonstnär och livsledsagarinna. Sture har porträtterat Elna om och om igen med de mest olika, kontrasterande tekniker: akryl, akvarell, tusch, blyerts, färgpennor, filtpenna, kulspets och krita.

(Kvällsposten 2006)