Hur ska en nekrolog skrivas?

Varje morgon, när jag råkar befinna mej i England, köper jag The Daily Telegraph. Inte för att Daily Telegraph är bäst och snabbast på nyheter – men den har de bästa nekrologerna: informationsrika, välskrivna och, faktiskt, underhållande.

Den moderna Telegraph-nekrologen skapades för drygt 10 år sen när Hugh Massingberd blev chef för ”obituaries”-sidan.

Massingberd förvandlade dödsrunorna till livsrunor över människor med spännande livsöden, både kända och mindre kända personer, i och utanför Storbritannien. Redaktionen jagade fakta likt undersökande journalister (pratade med anhöriga och bekanta, vänner och fiender) och skrev, just,
livfulla nekrologer likt skönlitterära författare.

Inledningarna är rättframma och läslockande. Ett exempel: ”John Vassall, who has died aged 72, spied for KGB… after being blackmailed about his homosexuality”.

Länk till några nekrologer i The Telegraph.

Massingberd har nu dragit sej tillbaka, men redaktionen fortsätter att skriva nekrologer i hans anda. De senaste veckorna har Daily Telegraph innehållit engagerande livsrunor över bland andra Brian Merrikin Hill, pacifist, rektor och poet, japanen Tomoyuki Tanaka, som skapade den tecknade filmsuccén Godzilla, och – inte minst – Michael Macoun, ”colonial policeman who brought law and order to remote outposts of Empire in East Africa despite the defects of his hard-drinking colleagues”.

De svenska morgontidningarnas sidor för ”födde och dödde” började för några år sen att uppmärksamma jubilarer allt mer och större. Numera kan både en 60- och en blott 30-åring presenteras med foto och intervju. Däremot har familjesidorna svårare att handskas med döden.

I Sverige placeras nekrologerna så de knappt syns. De skrivs och skickas in av en vän eller bekant till den avlidne. Texterna är vördnadsfulla och försiktiga. Där finns inte ett ord (i betydelsen ont) som inte bör finnas i ett minnestal.

Ibland, när en journalist stått nära den avlidne, kan nekrologen vara mer personligt skriven. Men de enda gångerna som nekrologer betraktas som journalistik är när någon känd och folkkär person – artist eller kunglighet – har dött. (Som Allan Edwall och Prins Bertil). Då placeras inte nekrologen på familjesidan utan på nyhetsplats. Det är också enda gången som en svensk nekrolog inte handlar om döden – utan om livet.

Biografier i bokform, över såväl levande som inte längre levande personer, är populär läsning. Nog skulle det vara ”kommersiellt” – ursäkta om ordet anses opassande – också för svenska tidningar att satsa på nekrologer/livsrunor?

I Svenska Dagbladet såg jag nyligen en dödsannons jag inte kan glömma: Viktoria ”Vicky” von Sivers, född von Lütcken i Berlin den 20 febr 1900, har stilla insomnat i sitt hem i Stockholm den 19 febr 1997.

Hon blev alltså, på en dag när, 97 år. Föddes i ett land och avled i ett annat. Såg världen, Europa och Stockholm utvecklas och förändras under hela 1900-talet. Hann bli mor, mormor och farmor, gammelmormor och gammelfarmor. Fler än jag skulle säkert vilja läsa en faktafylld, välformulerad och livfull nekrolog över Viktoria von Sivers…

(Krönika i Pressens Tidning 1997)

I deckarhyllan: Semester med mord (?) på Österlen

Sofie Sarenbrant
Vecka 36
(Damm förlag)

Fjällbacka (västkusten), Sandhamn (Stockholms skärgård) och Gotland har Camilla Läckberg, Viveca Sten respektive Mari Jungstedt. Snart är det väl bara Österlen som fattas en deckardrottning? Vilken dröm för ett förlag, när en debutant skickar in ett manus på en Österlendeckare…

Sofie Sarenbrant debuterar med ”Vecka 36”, som i graviditet. Miljöerna är (mest) Brantevik med omnejd men också (lite) Stockholm. Familjerna Winter och Malm har haft en semestervecka i Brantevik, mycket regn så humöret kunde ha varit bättre.

Bästa väninnorna Johanna (Winter) och Agnes (Malm) är – dessutom – höggravida. Ja, det ska nog betonas, för ”Vecka 36” är, enligt omslaget, ”en deckare som vågar ha höggravida kvinnor som huvudpersoner”. Vadå ”vågar”?

Nu ska familjerna Winter och Malm – vars manliga medlemmar heter Eric och Tobbe – avsluta semestern med en kväll på Branterögen, hamnkrogen i Brantevik. Agnes och Tobbes tvååriga dotter, Nicole, somnas och sen går de iväg för att sjunga karaoke.

Jag får läsa flera gånger – nog är det väl så att tvååringen lämnas ensam i stugan? Utan att någon vuxen finns kvar. Så här får det väl inte gå till (även om ”den trådlösa babyvakten” är på)?

Krogkvällen blir inte så trevlig som det var tänkt. Makarna Malm grälar och Agnes ger sig av. Och försvinner… Mer än så ska jag inte avslöja, men en gravid kvinna har alltså spårlöst försvunnit i Brantevik.

Så till betygen, först intrig och spänningsgrad: Medelbetyg, det har getts ut både sämre och bättre deckare. I jämförelse med Läckbergs, Stens och Jungstedts debuter är Sarenbrant inte lika lovande som Läckberg och Jungstedt var – men kanske som Sten?

Personskildring: Eric verkar vara trevlig, Johanna är blek, Tobbe en tölp och Agnes försvinner ur handlingen. Inte heller de övriga – som poliserna Lars Räffel och Lisa Moghimi – framstår som personligheter. Kriminalreportern Rosenlund – en utrotningshotad murvelsort – är väl den enda med lite fart och fläkt.

Miljöer: Finns det någon så att säga Brantevik- eller Österlenstämning i boken? När Brantevik, Hammenhög, Simrishamn, Tomelilla och Ystad nämns, känner man att just där utspelar sig historien? Eller hade det gått att byta ut de skånska ortsnamnen mot vilka orter som helst?

Familjen Winter lånar sommarhus av Johannas föräldrar och familjen Malm hyr rum på Lapphörnan. De är 08-or, turister på besök i Brantevik. Så känns också Sofie Sarenbrants deckardebut: ingen bofast kriminalhistoria utan en turistdeckare.

Här finns flera trådar att spinna vidare på, ”Vecka 36” får säkert en uppföljare. Men vill familjerna Winter och Malm återvända till Brantevik? Någonsin! Knappast Agnes (fast nu avslöjade jag nog för mycket).

Ska Sofie Sarenbrant skriva ännu en deckare om Österlen eller kommer uppföljaren att bli en Stockholmsdeckare? Tar en kommande bok vid där debuten slutar eller hoppar tio år framåt? Eller får Winter- och Malm-familjerna stå över, nästa gång blir det kanske en kriminalroman med poliserna Räffel i Simrishamn och Moghimi i Ystad som huvudpersoner?

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2010)